[Björnen]

Nu VÄLJER jag att skriva ett inlägg här i stället för att köpa en dosa snus. Att köpa en dosa är att VÄLJA en väg. Att avstå är att välja rätt väg. Men fy fan vad detta är jobbigt. Det är vidrigt helt enkelt. Allt känns verkligen hopplöst trist. Hur ska jag klara detta. När ska suget upphöra. Är snart upp i 72 timmar utan snus. Den här gången ska jag inte ge mig. Jag ska INTE köpa en dosa snus. Snuset är inte lösningen på detta. Det är snuset som har skapat detta. Nu är det dags att klippa bandet.

[Björnen]

Tack för er uppmuntran. Jag kan verkligen behöva det nu.

Mådde skit igår när jag gick och lade mig. Den söndersnusade hjärnan gjorde vad den kunde för att jag skulle bryta mitt löfte och pilla in en pris. Gick och lade mig vid 22-tiden. Det gör jag aldrig annars. Brukar sitta uppe och mula snus medan familjen sover. Nu är det liksom ingen mening med det. Bättre att sova. Den som sover känner ingen begär.

I morse hade jag extremt jobbiga ”cravings” ungefär fram till kl 9.00. Sen släppte det. Det började kännas något lättare alltid. Gradvis började suget komma tillbaka under eftermiddagen. Det blev bara värre och värre. Tillslut bestämde jag mig för att gå och köpa en dosa. Jag hade väl egentligen ingen plan sådär. Tänkte att jag skulle smygsnusa lite grand och sedan sluta igen när semestern är slut nästa vecka. Men ”tjena”. Om det är svårt att snusa nu skulle det nog vara i princip omöjligt när jag jobbar. Då krävs koncentration och stresshantering. Nej nej nej. Lyckades hejda mig tack och lov, men fy fan vad lätt det är att trilla dit igen.

[Björnen]

Jaha. Nu har jag snart genomlidit den andra dagen på denna resa. Hade kris i förmiddags. Akut nikotinbegär. Lyckades härda ut. Det akuta går över ganska fort ändå. Ett par dagar. Erfarenheten säger mig att det peakar vid 48 timmar. Sen vänder det. Egentligen är det inte det akuta som är problemet. Problemet är känslorna som kommer när det akuta har gått över. Tristessen. Den långa ökenvandringen som är så förbannat tråkig. Det är vardagen som är problemet. Jag har nästan alltid – när jag gjort ett seriöst försök – lyckats pallra mig igenom den akuta fasen. Sen börjar vardagen och förr eller senare har jag alltid fallit tillbaka. Anledningen är nog att motivationen tryter efter ett tag. I början är man taggad men efter ett tag framstår inte de skäl som man åberopade för att sluta som särskilt starka.

I dag har jag tänkt på allt skit som kan hända. Muncancer, cancer i bukspottkörteln, diabetes osv. Det hjälper. Jag oroar mig för hälsan. Hälsan är min drivkraft. Inget annat egentligen. Inte ekonomin eller beroendet i sig. Om snus hade varit helt ofarligt för hälsan skulle jag gladeligen ha snusat vidare. Men vad har jag för strategi? Jag har ingen strategi. Det är bara att sluta. Nu, genast, inte sen. Jag låter abstinensen välla in som en tsunami. Jag försöker inte simma. Jag gör ingenting för att motverka vågen som kommer. Det kan man inte. Det är meningslös. Jag flyter med ner långt under ytan. Sakta, sakta kommer jag att komma tillbaka och efter två år, när alla nikotinreseptorer har dött, kommer jag upp till ytan.

Dippen återkom äveni dag framåt eftermiddagen. Jag övervägde att köpa en dosa. Men stod emot. Fick ett nytt anfall på kvällen. Gick ner till gymmet och cyklade 15 km på en motioncykel. Nu säger jag godnatt.

[Björnen]

Hej. Begäret är inte direkt kopplat till om nikotinet är kvar i kroppen. Vad jag förstår försvinner nikotinet snabbt. Efter 7 månader är det bara psykiskt. Stålsätt dig. På lång sikt är det värt det.

[Björnen]

Befinner mig i samma sits. Storsnusare. Två dosor lös om dagen! Absolut inte normalt. Nu har jag inte snusat på en vecka. Aldrig mer snus.

[Författare]

Inlägg