Nu tänkte jag dra historien om mitt love/hate-relationship till nikotin. Det började ganska sent, i tvåan på gymnasiet. Innan dess hade jag sett rökning och snusning som något korkat och lite loseraktigt. Vid den här åldern drabbades jag dock av en experimentlusta. Jag ville uppleva saker själv, testa nya saker, inte ta andra på orden utan bilda mig en egen uppfattning av saker och ting. Jag var sugen på att testa olika droger men vågade inte riktigt och visste inte hur jag skulle få tag i dem. När det gällde nikotin trodde jag inte riktigt på att det kunde vara så svårt att sluta som det sades. Det var väl bara att låta bli? Jag kommer ihåg att jag sa till en kompis att man borde börja röka bara för att se om det verkligen var så svårt att sluta. Idiotisk tankegång förstås, men det illustrerar ganska väl hur jag ville uppleva på egen hand hur saker och ting var och inte lita på de budskap jag blev matad med. I grunden en ganska sund tonårsutveckling kan jag tycka, även om det blev lite fel.
Så jag började röka. Först i hemlighet, för mig själv. Jag ville inte skylta med det. Ganska tidigt fick jag dock smak för det. På morgnarna, när jag var notoriskt morgontrött och seg, började jag starta dagen med att ta en cigg på balkongen. Jag piggnade snabbt till och kände att livet var rätt gött. Vilken skillnad mot att plåga sig ur sängen! Morgnarna blev en höjdpunkt på dagen. Sedan lärde jag mig uppskatta efter maten-ciggen och festciggen. Förutom att nikotinet förhöjde alkoholeffekterna var rökpauser ett utmärkt sätt att knyta kontakter. I samförstånd med andra rökare kunde man småprata otvunget under de minuter ciggen varade.
Under trean i gymnasiet kröp antalet cigaretter sakta uppåt, men var nog länge inte mer än fem-sex per dag förutom vid fest. När jag började på universitetet fortsatte jag och kom upp i tio-tolv cigaretter per dag. Under andra terminen bestämde jag mig dock för att det fick vara nog. Jag ville inte vara en livslång rökare och jag visste ju hur skadligt det var för hälsan. Att sluta var svårt men inte överväldigande, det var ju ingen decennielång vana som skulle brytas. Som jag skrivit tidigare var jag inne på ett forum som hette Pepp, som drevs av cancerfonden och liknade detta i det att man stöttade varandra och räknade dagar.
Efter detta var jag så gott som nikotinfri i kanske fyra år. Visst, det hände att man tog en cigarr nån gång en sen studentfest. Jag minns inte när jag började be kompisar om snus på fester, men så började det. Denna vana höll sig på den nivån i ett par år. Nån gång 09-10 började jag dock köpa en enstaka dosa ibland. Varje fredag efter föreläsningarna brukade jag och några kompisar sätta oss påmett studenthak. Vi åt hamburgare, drack öl, snackade skit och snusade från eftermiddag till sen kväll. I början tiggde jag snus av de andra. Efterhand ville jag dock ha fler än jag iddes tigga och gick och köpte mig en dosa General white portion. Dosan brukade jag slänga när jag åkte hem för att inte frestas att snusa nästa dag. Som bekant flyttas gränsen nästan omärkligt fram, så plötsligt någon kväll ”glömde” jag slänga dosan, och hoppsan, där var den nästa dag och nu kan jag lika gärna snusa upp den. Och hade man väl gjort det en gång var spärren bruten.
2010 blev jag klar med studierna, flyttade och började jobba. Nu fanns det inte lika många festtillfällen och inte lika många snuskompisar. Jag höll mig lugn ett tag. På fest brukade jag dock ofta bli våldsamt snussugen. ”Snusar du?” ”Nä, bara när jag dricker öl.” Och så började man hitta anledningar att dricka öl oftare. Man blir verkligen en mästare på att manipulera sig själv!
Ett par år senare trivdes jag sådär med jobbet. Bussresan på morgonen var kvalfylld och jag började lindra den med snus. Återigen lättade jag upp ett segt morgonhumör med nikotin. Gradvis blev användningen större och större. Från början dolde jag det för alla, ville inte ens att nån främling på bussen skulle se att jag hade snus inne. Delvis för att jag skämdes för det, men framför allt för att jag visste att om jag blev officiell med mitt snusande så skulle alla spärrar släppa. Mest gällde det inför min fru. Jag snusade länge i hemlighet för henne. Det blev knöligt i semestertider då vi sällan var ifrån varandra. Jag gick långa promenader med hunden och passade på att snusa. Till slut kom det oundvikliga: hon dök upp oväntat när jag smygsnusade, såg min skyldiga min och min buktande läpp: ”Har du en SNUS inne??” Avslöjandet var odramatiskt, men mina farhågor stämde: nu fanns inga spärrar längre.
Snusandet fortsatte eskalera. Jag började köpa stockar – jag lurade inte längre mig själv att jag skulle sluta efter nästa eller nästnästa dosa. Två dosor i veckan blev en varannan dag och till sist nästan en om dagen. Regler om när jag fick och inte fick snusa tummades på, tänjdes och slopades. Ibland kom jag på mig själv med att vara snussugen fast jag hade en inne. Dubbla portioner började dyka upp allt tätare. Huvudvärk på kvällarna och insomningssvårigheter var regel mot slutet. Jag vaknade klockan två med en rinnande snus i käften och äcklades av mig själv. Nu fick det vara nog!
Och här är vi nu, tio snusfria dsgar senare!
