[Felix]

Har tänkt mycket kring varför återfall är så vanligt och så nedbrytande för motivationen och självtilliten.

Jag var bergfast i min övertygelse att sluta snusa för 30 år sedan, och höll upp i 18 månader innan jag klappade igenom… Det tog trettio år innan detta nya utbrytningsförsök skedde. Jag menar, efter 18 månader, vilka mekanismer är i spel som styr en ner i gropen igen? Och sen får en att stanna kvar där?

Att dessa negativa mekanismer finns inom vissa är ett faktum. Annars hade man provat snus en gång, blivit yr, blivit illamående och sen konstaterat: “Been there, done that, bought the T-shirt“ och sen tyckt att snus är äckligt och gått vidare i livet som snusfri. Inte för alla… En grupp utvalda fortsätter med att banka huvudet i väggen år ut och år in. The Winners of the Darwin Award…

Eftersom det snarare handlar om timmar än månader innan nikotinet lämnar kroppen så kan det inte vara en fysisk grej. Att det tar 3 till 6 månader att återställa dopaminbalanser i kroppen till default, förklarar varför man är så låg ett tag rent psykologiskt, men efter över ett år? Vilka spöken är det som snitslar vägen ner i gropen då? Och hur parerar man det?

Klassisk psykologi använder analys, man går tillbaka i sitt förflutna och blir medveten om vilka omedvetna mekanismer som styrt ens tankar, känslor och handlingar. När man sen är medveten, frisätts bunden psykisk energi och man kan hantera situationer annorlunda utifrån sin nya insikt. Verkar kanon, läkningen är permanent men tyvärr tar processen lång tid och kostar mycket pengar.

Mer poppis idag är kognitiva metoder, där man inte fokuserar så mycket på varför processer leder en i en viss riktning, utan mer på hur man hanterar situationer som dessa omedvetna processer triggar. Behandlingen är snabb och billig men man behandlar egentligen bara symtom istället för underliggande orsaker. Ungefär som att ta en Alvedon mot huvudvärk. Smärtan lindras, men orsaken till varför man hade huvudvärk finns kvar.

Så vad gör man? Drar ur den värkande tanden med roten eller käkar Alvedon? Eller slutar helt med att äta godis?

Jag säger ja till alla tre… och försöker lära mig mer om mig själv, försöker att konsekvent förhålla mig till suget på ett strukturerat och moget sätt, och försöker att förebygga och undvika situationer som skapar sug.

Det har fungerat i 499 dagar, men ändå känns det som att flyga en JAS 39 Gripen. Tyngdpunkten är totalt felplacerad och utan komplicerade reglersystem som jämt fungerar, så är man rökt…

Det är bara att fortsätta som vanligt, en dag i taget, spotta ut, skölj munnen, stoppa sen inte in någon nikotin igen så länge man lever. Busenkelt…

Ja, det där är väldigt intressant, tycker jag.

Varför börjar så många igen efter lång tid? Att man inte pallar den första tidens abstinens är en sak, men att börja igen efter ett eller två eller till och med fem år är skumt. Men kanske finns förklaringen i att nikotin är en drog och som sådan ger den effekter på belöningssystemet som man sedan saknar? Väldigt många rök- och snusavvänjare (och Allen Carrs ”Äntligen icke-rökare”) pratar om att nikotinister enbart drivs av önskan att stilla den abstinens som nikotinet skapat. Men kanske har nikotinet gett positiva effekter utöver abstinensstillandet? I så fall är det mer logiskt att börja använda nikotin igen även efter lång tids uppehåll. En nykter nikotinist minns och saknar ruset, precis som en nykter alkoholist (eller kokainist eller heroinist etc.). Kort sagt: en nikotinist upplever välbefinnande som en icke-nikotinist inte gör.

För att inte falla tillbaka till nikotinet efter lång tids uppehåll gäller det kanske att medge att nikotinet gav en något positivt, men att de negativa sakerna övervägde de positiva. Precis som en nykter alkoholist får göra. ”Ja, nikotinet gav mig ibland ett behagligt rus, men det kostade pengar, det var jobbigt att vara beroende, det påverkade min hälsa negativt, det luktade illa…”.

[Författare]

Inlägg