[Flatpicker]

Igår var det 300 dagar!

 

Jag har insett vikten av att lyssna på de signaler som kroppen skickar ut. Det är så lätt att komma ur balans om man inte gör det. Känner man sig uttråkad, hungrig eller trött så accepterar man detta faktum och gör nått åt saken om man kan. Tidigare dövade man ofta sånna känslor med att höja dopaminet i hjärnan med nikotin. Jag kände igår när jag var ute på långfärd med bilen hur jag helt plötsligt fick olustiga känslor i kroppen. Jag kände efter och insåg att jag var hungrig. Vi var strax framme till dit vi skulle och jag bet ihop. Efter lite mat i magen var allt OK igen. Samma sak när jag kom hem på eftermiddagen. Jag kände mig orolig och smådeppig. Åter igen kände jag noga efter och insåg att jag var trött. Tog en power nap på 25 minuter och vaknade som en ny människa.

[Flatpicker]

Det känns bra att du ser ljuset i tunneln! Tänk på att inte släppa ”guarden” bara! Bakslagen kommer när man minst anar det.

Jag fick ett snussug igår när jag och sambon skulle ut på en längre roadtrip. Jag började minnas hur jag brukade vänta med första snusen på morgonen när man skulle ut på roadtrip, bara för att få uppleva ”kicken” av att ta dagens första i bilen tillsammans med köpkaffe från macken. Jag blev så jäkla sugen! Men jag började resonera och insåg om jag skulle ta en snus så skulle den ge mig ett illamående utan dess like och sedan en ångest större än Grand Canyon. Det gick över efter nån minut och allt var frid o fröjd igen…

[Flatpicker]

Det börjar bli ganska OK för min del nu när det gäller humörsvängningar… Det tar sin tid.

[Flatpicker]

Inte långt kvar till årsdagen! 🙂 Lite knappt en och en halv månad va?

Ja, dom har det inte lätt, våra partners. Jag har definitivt varit en instabil och jobbig människa under lång tid nu.

[Flatpicker]

Välkommen hit! Jag känner igen det där med smygsnusandet. Jag la officiellt av för 3 år sedan men började smyg- och festsnusa igen efter knappt ett år. La av allt nikotin i augusti förra året. Det är inte lätt men inte omöjligt.

Lycka till!

[Flatpicker]

Ja, det känns overkligt att kunna känna annorlunda när den psykiska abstinensen är som värst. Det bästa man kan göra är att fokusera på något annat. Träning är faktiskt det absolut bästa. Det låter klyschigt men det finns en anledning till att det blivit en klyscha. Det funkar! Kör ett par hårda pass och ät mycket god mat efteråt! Det är sjukt svårt att hitta motivationen när dopaminhalterna är på bottennivåer men man får fan tvinga sig till att ta tag i det. Man har inget att förlora. Att börja snusa igen vore så fruktansvärt patetiskt, eller hur?

[Flatpicker]

Nu har jag haft en ganska lång ledighet från 30 april till idag. Jag har inte en enda gång under denna tid kännt nedstämdhet i någon större utsträckning. Ingen ångest, ingen tristess eller rastlöshet. Jag har bara ”varit”. Tyvärr, har jag inte lyckats leva helrent. Vi har druckit vin och öl under ledigheten till mat men detta har inte gett mig ångest eller nedstämdhet dagen efter. Jag har inte heller kännt något egentligt sug eller begär efter något särskilt. Jag känner mig på det hela taget ganska normaliserad. Har nog inte kännt mig så här sedan augusti förra året då jag la av. Det kanske kommer ett bakslag igen, vem vet. Just nu känns allt bra i alla fall. Oron i kroppen och sinnet är borta.

[Flatpicker]

Det är nog tyvärr så att vi är ganska få gamla rävar som är helt nikotinfria. Jag tror, sorgligt nog, att majoriteten av alla som slutar börjar feströka- , snusa efter några veckor eller månader för att sedan falla tillbaka i vardagsbruket igen. Så var det för mig i alla fall. Om man lägger av HELT så märker man att det tar lång tid att komma över skiten.

[Flatpicker]

Besökte krogen tillsammans med Nybrocorner i förra veckan. Helt nyktert och naturligtvis utan snus. Många timmars samtal om beroenden och att få ordning på sin tillvaro. Detta kändes mycket givande. Denna helg var tänkt att bli helt alkoholfri för min del. Det blev den inte men jag har ”bara” druckit folköl. Har haft min första helg helt utan ångest sedan jag slutade med nikotinet. Det känns bra. Hoppas att det håller i sig nu.
Att sluta med ett beroende påverkar oss på olika sätt eftersom vi är olika som människor. Man inser att vi alla har samma problem men vi projicerar dem olika. Jag har vänt min abstinens innåt. Jag har lyckats få bort snuset som symbol ur problemet men stått kvar med ett enormt missnöje med mitt liv och min tillvaro.
 
Nybrocorner och jag resonerade om att det säkert känns annorlunda när man uppnått ett helt år. Då har man gått igenom årets alla faser utan nikotin och kroppen ver hur det känns. Jul utan snus, midsommar, fester, första vårblommorna, första snön. Allt det där.
 
 
 

[Flatpicker]

Nu har jag suttit och läst igenom hela min dagbok fram till nu. Det är inte mycket ordning man har fått till på sin tillvaro. Jag är inte nikotinist men jag har ett väldigt kluvet humör fortfarande.

En annan sak jag insåg är att det fortfarande har gått relativt kort tid sedan jag la av helt med nikotinet. Jag läser om känslor jag hade i oktober och känner att det inte var så länge sedan. Det kanske måste gå ett år innan det blivit någorlunda normalt i huvet?
 
Hur känner ni andra som hållt uppe i +200 dagar? Hur är det med humöret?
 

[Författare]

Inlägg