Hej på er tappra krigare!
Jag stikcker in huvudet och uppdaterar er lite om läget. Jag är nu 100% nikotinfri i 230 dagar (tvåhundratrettio!!) Så länge har jag aldrig varit helt ren.
Tyvärr så har ångesten fortfarande ett starkt grepp om mig. Kronisk värk och lätt tryck över bröstet. Detta går över om jag dricker alkohol eller tränar. Humöret går upp och ner fortfarande. Jag känner en inre stress och oro som aldrig ritkigt kan stillas. Jag tror fortfarande att nikotinet har någon form av grepp om mig även om jag inte direkt kan känna sambandet. Jag har ju aldrig kännt så här tidigare, innan jag la av, så det måste vara så.
Jag drömmer fortfarande om att jag snusar vissa nätter. I drömmen känns det aldrig speciellt bra. Det känns bara ”normalt”, typ. Känslan av ånger inför att jag åter är tillbaka i snusandet finns där också, i drömmen.
230 dagar utan nikotin är inte speciellt lång tid om man ser till den tid man haft nikotinet i kroppen. Jag uppskattar antalet snusdagar till ca. 6300. Det är i princip hela mitt vuxna liv. Från tonåren fram till nu. Under hela denna långa tid har min hjärna fungerat på snus. Om jag tänker tillbaka på händelser och episoder i mitt liv så ser jag att snuset alltid har spelat en väldigt central roll i min tillvaro och hur viktigt det har varit för mig. Om jag stannar upp och betänker detta så inser jag att jag faktiskt mår väldigt bra numera trots allt. Jag kan klart känna att jag är en beronde-människa. Jag behöver ”droger” av olika slag, alkohol, nikotin, serotonin från träning osv. Nu när alkoholen är mitt största beroende sedan jag la av med snuset så känner jag mig lite gråare om jag inte får det. Tar jag en starköl eller tre så rinner alla bekymmer av mig och jag blir lugn. Jag börjar leva i nuet igen. Jag fångar dagen för en stund.
Alkoholen är tyvärr en stor joker i allt detta numera. Den gör att ångesten alltid kryper tillbaka igen efter ett tag. Varför är det så svårt att låta bli? Varför blir jag så rädd när jag föreställer mig en framtid utan alkoholen? Det är inte så att jag behöver den för att fungera normalt i vardagen eller vara social bland folk, men jag är väldigt beroende av den för att uppleva små kickar då och då. Jag jobbar på detta så får vi se hur det artar sig.
Jag kan i alla fall säga att det ser ut att ljusna. Det var ett tag i början av detta året då jag var väldigt vilsen i själen. Jag visste inte vad som var vad och varför jag känner som jag gör. Inte ens min samtalsterapeut kunde begripa sig på mig. Eländet spretade åt alla håll. Jag tror att det gäller att bestämma sig för en eller två trådar och börja nysta upp dem. Man måste dock nysta upp dem ordentligt och inte göra något halvfärdigt för då rör man lätt till det igen.
Bara några flummiga tankar så här en stund senare…
