[individen]

Vet ni, jag lyckades faktiskt sluta den där gången för snart 7 år sedan. Jag rökte lite cigg periodvis och så, men aldrig något allvarligt. Snusen rörde jag aldrig, det var helt enkelt för farligt.

Vad gör jag här då måntro? Nästan 7 år senare.

Ja, jag bestämde mig för att börja snusa igen. Hur sjukt låter inte det. ”Bestämde”. Ringde till och med och snackade med morsan om det. ”Borde jag börja?”

Ni förstår pissåret som vi kallar 2020 så blev hemmajobbandet och de inställda träningarna för mycket. Jag började gå upp i vikt helt enkelt. Jag tänkte, jag pallar inte det här. Jag får helt enkelt snusa så jag inte käkar ihjäl mig.

Så, jag snusade. Min puls ökade i princip med 30 slag per minut i vilopuls. Träningsrna kom igång igen på våren, slutade jag snusa? Niet. Men så hände det ursköna, jag fick en skada, en muskelbristning, såklart. Bara som för att visa 2020 att 2021 också hade något att komma med.

Nu har jag slutat igen, tvärt denna gång. Min puls gick ned igen, det var inte lika jobbigt som sist. Jag vill verkligen att skadan ska läka snabbt och bra, och då är nikotin ingen bra kombination.

Så därför är jag här igen. Två veckor idag!

Kram på er

[individen]

Roligt med svar som skiljer sig åt, det får en att fundera. Allt från att jag kommer bli mig själv fast den jag är, är inte den jag trodde att jag var. Att jag kommer lära mig att hantera mina känslor bättre igenom att inte ha ett fix utan att jag får tygla mina impulser och utlopp med min egna kraft. Att återgå till den man var innan man började med snuset, kanske inte lika påläst och påverkad som man är idag.

Min hjärna försöker lura mig att snusa. Den spelar dum och oskyldig. Jag finner mig i ett scenario där jag är på bristningsgränsen. Dessa tillfällen kommer ännu ett flertal gånger per dag. Jag kan störa mig på någon utan grund, få blixthuvudvärk, känna mig deprimerad etc. Hjärnan jobbar då febrilt för att komma på varför jag känner eller mår så.

Hjärnan:Hmm, har du sovit riktigt i natt?
Jag: Jaaaa.
Hjärnan: Känt dig sjuk på sistone?
Jag: Neeee?
Hjärnan: Hur mycket vatten har du druckit idag?
Jag: Tillräckligt.
Hjärnan: Åhh, nemen oj! Så dumt av mig, nu kom jag på vad det är. Du behöver ju bara ta en snus! Du vet, en sån där du tar hela tiden. Haha, hur kunde vi glömma att ta en sån? Så konstigt! Jaja, snabba på och ta dig en snus nu så.

För en kort sekund så skrattar jag med och instämmer. Ja, hur kunde jag glömma att ta en snus? Det är ju självklart därför jag mår så här. Haha, fånigt!

Min egna hjärna försöker manipulera mig. Den lyckas dölja alla receptorer som skriker efter snus, alla signaler som kraschlandar, att organet helt enkelt befinner sig i en existentiell kris. Den döljer allt det, låtsats som att den inte bryr sig, bara för att den ska kunna lura mig att ta en snus.

Jag hoppas att detta inte blev allt för flummigt för att förstå, men det är på det här sätter jag skulle beskriva mitt snussug. Jag kan också se ett mönster i varför jag inte lyckats sluta förut, visserligen var det väl halvhjärtade försök men skillnaden var att jag alltid hade snus runt mig. Om det så var min mamma, min vän eller min bror. När hjärnan lurade mig kunde jag alltid lätt få tag i en snus innan jag insåg mitt misstag. Och då var det försent. Jag kände kicken och jag var tagen av nikotinet igen. Lönlöst. Nu bor jag i en ny stad, jag jobbar 24 timmars pass då jag omöjligt kan köpa snus och har inte den ”snuskretsen” längre. Så tur är väl det.

Åh, nu blev det ännu ett superlångt nattinlägg här. Men de kanske är dessa sena kvällar som snuset skriker på mig som mest.

Ha det bra och önskar alla en snusfri natt!

[Författare]

Inlägg