[Langur]

30 dagar – nuuuu skulle man ju fira det med en portion snus. Bara en liten. Bara en. Härligt.

Det blir en kardemummabulle i stället. Måste ju bygga på magen lite.

[Langur]

Ytterligare en vecka har gått, det är fyra veckor sedan jag kastade bort den sista snusen. Det var en relativt smärtfri vecka som gick, inga större sug. Humöret är fortfarande labilt, det kan skifta på en sekund, från lugn och trevlig till taggig surpuppa. Men det känns ändå som om humöret håller på att stabiliseras, till något slags mellanläge.

Magen har helt klart blivit mer stabil, dessvärre även större. Antar att det har att göra med ämnesomsättningen. Jag försöker tänka på att äta nyttigt och röra på mig, men jag har numera en enorm aptit. Snusen dämpade aptiten på ett praktisk sätt.

Snussuget kommer mer och mer sällan, men det är desto starkare när det kommer. Det kommer även oftast när jag mår som bäst psykiskt, t. ex. efter en lunch i solen när man sitter och pratar med trevligt sällskap och en kopp kaffe. DÅ kan det ibland kännas olidligt att inte få stoppa in en snus.

Ska jag vara ärlig så känns det hittills lättare än jag trodde att sluta snusa. Jag utmanar ödet nu, haha!!!

[Langur]

Se det inte som ett misslyckande, se det som…ett felsteg kanske. Du trampade snett.

På’t igen bara!

[Langur]

Bra jobbat! Det är väl individuellt, men för egen del var de värsta fysiska besvären över efter ca en vecka. Då tar det psykiska eländet över i stället, som kanske är värre egentligen. Tjohooo!

Men du har gjort ett skitbra jobb som tagit dig fram till veckotröskeln, det är asjobbigt och det känns hopplöst men tiden kommer att gå, dag läggs till dag och du är inte ensam om att slåss, vi är många här som kämpar tillsammans.
Lita på din styrka!

[Langur]

Ville bara göra ett tillägg till förra inlägget.
Normalt har jag ett mycket stort tålamod och en lång stubin. Så har det inte varit de senaste veckorna. Hela huvudet kan börja koka av något trivialt och jag vill trampa hårt på små söta djur. Det är ingen rolig känsla. Å andra sidan kanske det är nyttigt att bli skogstokig emellanåt.

Förutom den känslomässiga berg-och-dalbanan lunkar det på förhållandevis bra.

[Langur]

Så där ja, tre veckor avklarade. Middag med vin i fredags och födelsedagskalas med vin och snusare i lördags. Jag tappar inte fokus trots kaffe med avec, det känns bra. Det kommer naturligtvis fler tillställningar med risker, men det kändes inte på något sätt ogenomförbart. Det kändes hoppfullt.

Jag har inte känt av några fysiska symptom på några dagar, det är de psykiska som kommer och går. Det är plötsliga attacker av sorg (jag vill bara sätta mig ner och tjuta) eller attacker av speedad mani (hjärnan drar iväg i hundranittio). Det kan även vara stunder av hopplöshet (allt är tråååååkigt och grååååått) eller så kan jag helt plötsligt somna, sittandes vid matbordet. Jag utgår från att alla de här beteendena är reaktioner på snusabstinens. Oftast kommer ju även suget efter snus tillsammans med dessa känslostormar. ”Jag är ledsen – ge mig snus, jag är glad – ge mig snus, jag är trött – ge mig snus” Osv.

Det märkliga är att de gånger jag har svårast att stå emot snus är när jag mår bra och känner mig balanserad och harmonisk. Jag slappnar av och DÅ kommer känslan ”nä, men man skulle kanske ta sig en snus nu, när allt känns så mysigt”. Det är skitsvårt att stå emot då. Då är det nästan bättre att vara fullständigt labil med känslor som drar åt alla håll samtidigt. Skumt.

[Langur]

Pfffff….@endagitaget, jag kan se fram emot ytterligare fyra härliga veckor av abstinens. Minst. Jippiii!

Okej, jag vet vad jag har gett mig in på. Det är inte en spa-vecka på Bali. Tyvärr. Det jag försöker göra nu är att koncentrera mig på det positiva med att sluta snusa. Faktum är att den fysiska abstinensen inte gör sig påmind. Yrseln har inte med snuset att göra (förhoppningsvis). Att jag har grym huvudvärk och livsleda beror till stor del på att jag har försökt dra ner på koffein. Det är ingen bra idé att göra det samtidigt som man slutar snusa, som https://www.slutasnusa.se/forum/anvandare/irenepanik/ nämnde tidigare https://www.slutasnusa.se/forum/amnen/hej-da-tobak/page/3/#post-88637. Jag har mig själv att skylla, jag tänkte att ”nu när jag ändå håller på”.

Ärligt talat känner jag mig aningen schizofren eftersom jag ibland undrar om jag verkligen vill sluta snusa. Jag mår ju jättebra med snus, både fysiskt och psykiskt. Jag inser å andra sidan att jag inte kan fortsätta eftersom min ekonomi inte tillåter det. Dessutom tror jag att snuset stressar mig för mycket och i själva verket får mig att må dåligt, psykiskt, i längden. Nikotinet gör det svårt att slappna av ordentligt. Det jag skriver nu är ett uttryck för min inre kamp med snusmonstret. Jag kan inse det också…herregud vad min hjärna måste vara nedsliten av nikotin. Jag måste se till att den får reparera sig.

Det är hur som helst väldigt inspirerande att ta del av hur med-slutare kämpar på forumet. Det inger hopp och känslan av att inte vara ensam i kampen. Dessutom är det en stor hjälp att själv få sätta ord på alla snurriga tankar man har under processen. Det hjälper en att förstå sig själv och sitt beteende bättre.

[Langur]

Japp, nu kommer solen Vante Ante! Det behövs påminnelser om att inget varar för evigt, suget efter droger går över och solen finns bakom molnen.

Nu har jag varit utan nikotin i två veckor och de senaste dagarna har funkat okej. Bara okej. Men bättre än jag har trott. Jag har fortfarande problem med yrsel (lägesyrsel), men det känns som om det blir bättre. Det har förmodligen inte något att göra med att jag har slutat snusa.

Jag önskar att jag kunde skriva ner något konkret positivt som jag upplever nu med att sluta snusa. Rent krasst har jag ”sparat” en femhundring drygt, vilket inte är kattskit. Men jag vill verkligen också kunna säga att jag känner mig så mycket piggare och gladare och skuttar ur sängen med ett stort leende på läpparna på morgnarna. Det är snarare tvärtom. Okej, jag har ett jämnare humör. Mitt humör är jämngrått och dovt. Suget efter nikotin kommer och går, mer sällan men intensivt när det kommer. Som ett rop på hjälp. ”Om jag inte får snus NU så DÖR jag!”.

Det är skitjobbigt att gå omkring och känna sig som en urvriden disktrasa hela dagarna. Det måste vända snart. Jag börjar bli less. Jag vill lämna gnäll-stadiet och börja se psykiska och fysiska fördelar med att sluta snusa. Just nu är det mesta dystert, trots ett fantastiskt vårväder. Nu ska jag ta lunch utomhus och sätta mig och läsa i solen.

En dag i taget, en dag i taget, en dag i taget…

[Langur]

Tristess, regn, kyla, mörker, grå, grå, grå.

MEN – nu är jag inne på tvåsiffrigt! 10 dagar utan snus! Känns riktigt bra.

Dagarna har gått snabbt, magen har varit stabil, inga vansinnes-sug från helvetet. Däremot har jag lyckats få lägesyrsel. Det kanske kan få mig att tänka på annat, men jag hade ju helst sluppit. Jag har haft det tidigare och vet att det går över med hjälp av några övningar, men ändå.

Jag kavlar upp ärmarna och kämpar vidare. Medveten om att vara på min vakt, hela tiden.

[Langur]

Tack irenepanik för glada tillrop och stöd!

Jag har själv blivit tveksam till det jag skrev i mitt förra inlägg. Det jag kan göra är att dra ner på kaffedrickandet, eller se till att det inte eskalerar. Köra lite mer te också. Jag får ta en sak i taget, speciellt så här i början. Dessutom visar det ju sig att kaffe även är supernyttigt, hjälper mot bl. a. vissa cancerformer, om man ska tro på det man läser på nätet. Vi tar den biten senare.

Nu kämpar jag vidare mot snusmonstret med hjälp av joga och så hälsosam och nyttig mat jag orkar med. Suget efter nikotin styrs dessvärre om till sötsaker…i går försvann en påse mandelskorpor spårlöst. Poff, borta.

Det är otroligt skönt att ha gjort hundveckan, jag är så glad att dimman har lättat och att jag kan tänka klart igen. Kanske t. o. m. klarare än tidigare. Åtminstone lugnare. Lugnet och klarheten är det bästa just nu, det ska jag njuta av. Magen har dessutom kommit över den värsta chocken, den uppför sig nästan hela tiden.

[Författare]

Inlägg