Forumsvar skapade
-
Det är konstigt för jag behöver inte kämpa, dagarna går och jag gör massor. Som vanligt. Men jag liksom bara flyter med på nåt vis. Ser det vackra ute men lämnas märkligt oberörd trots att jag fotar, luktar, känner och tittar. Känns som om jag existerar i sirap. Som om jag gör små fruktlösa försök att frigöra mig från det som håller mig men inte orkar och infaller i väntan medan hjärnan systematiskt och relativt långsamt obarmhärtigt processar sig genom hela mitt liv, jag, mig… Känner inget sug efter snus, hjärnan tänker på snuset men även det är känslolöst. Det lämnar mig märkligt oberörd. Det läskiga är att det finns en tanke om att testa en prilla för att se om det kan kicka igång systemet… men nej. Jag ska inte. Såklart. 73 dagar ska inte gå i stöpet för att jag har halkat ner i nån sörja av grått klet mentalt.
När jag drar på mig skorna och ger mig ut. Svettas. Känner musklerna bränna. Rör mig målmedvetet till musiken. På gränsen till smärta i kroppen. Pressar. Då, och endast då, anar jag känsla. Att jag lever. Är här. Att saker spelar roll.
Jag vill stanna där. Men jag kan inte träna hela tiden.
Igår lyckades jag tajma regnet igen. (Vad är det med mig och regn?) Och vilket sjuhelvetes jäkla regn sen. Jag var blöt inpå bara skinnet trots jacka. Jag kände regnet, det kalla blöta på skinnet. Men det kändes meningslöst. Det är inte jag och det skrämmer mig. Jag har varit här förut. Jag känner igen det. Jag vill inte. Inte igen.
Kan snuset rädda mig?
Nej.
Eller?Det är en jävligt tuff period för mig.
No shit Sherlock!Kanske utelämnar jag för mycket av mig själv här. Ett anonymt forum om vedermödorna med att sluta snusa. Okända människor som kan vara precis vilka som helst. Lite som att vad tusan har mitt liv, mående, situation osv med att sluta snusa att göra?
Allt.
Det har allt med det att göra.
För sedan jag slutade så kopplar hjärnan det mesta till snus eller frånvaron av snus. Allt som händer, hur jag mår, ställs i någon sorts totalt löjlig relation till snusets icke-varande i mitt liv. Även om jag _vet_ att jag mått ”förut” eller känt ”förut” så är plötsligt snusets frånvaro orsaken. Eller _kan_ vara orsaken… Snusmonstret arbetar slugt.Det har också allt med mitt liv att göra eftersom snuset var en mycket väl integrerad del av mitt liv. En del av MIG. En fullständigt självklar del av mig. En kompis, en snuttefilt, en räddare. Något jag tog till i alla lägen. När jag var ledsen. När jag var glad. När jag ville fira. När jag var arg. När livet gick totalt emot mig. När jag var förälskad. När jag var hjärtekrossad. När jag var orolig. När oron försvann.
Alltid. Konstant. Snus.
Att klara av allt det där. Men utan snus.
Det är varför mitt liv med allt i det har att göra med att sluta snusa.Till er som orkade läsa:
Kämpa.
Ni är fantastiska människor oavsett misstag ni gjort i livet.
Ni är värda. Bara precis så. Ni har ett värde.
Ni är fantastiska människor i allt ni lyckats med.
Ni är fantastiska individer som kan klara ett liv utan ett missbruk som styr er tillvaro.
Fortsätt kämpa!
Det är värt det!
Alltid.Kramar LinaMie
