Har haft några tunga dagar generellt. Kroppen jävlas (gamla skador som gett permanent kronisk värk for ever and ever), solen har försvunnit, fästingarna frodas, pengar saknas, allt jag aldrig kan ge mina ungar, vem ska vilja ha mig tankar… Upplyftande så det förslår. Men! Jag har knappt tänkt på snus en enda gång! 47 dagar. Snart 50.
Det slog mig nu, till kaffet, att jag faktiskt inte haft det där suget på ”länge” nu.
Jag fortsätter vara vaksam, jag vet att snusdjävulen lurar där ute, men det känns nästan surrealistiskt att se dagarna under mitt namn här. Som om jag aldrig var där, i det där missbruket. Men det var jag. Inte var det så länge sedan heller.
Kanske kan det här ge er nya slutare lite hopp! Det blir bättre. Med tiden. Sen går det upp och ner och är olika för alla i intensitet och yttranden. Men det blir bättre.
Fortsätt kämpa och kriga! Vi kan klara det!
