270 dagar. Nio månader. Det går lätt. Eller vad man ska säga. Jag tänker inte på snus, i princip aldrig faktiskt. Livet rullar på med jävulskap och glädje, precis som när jag var snusare. Ibland kommer impulsen att famla efter dosan och med den impulsen något jag måste likna vid ett mycket intensivt och kraftigt sug men så fort impulsen och suget omsatts i en tanke är det som att det bara försvinner. Tanken lever kvar en kort stund, som om snusandet passerar revy med ett lugn, som någon sorts vetskap om att jag aldrig kommer välja det där träsket igen. Det går extremt fort och det är knappt att jag kommer ihåg det senare.
Att hantera livet, både riktiga kriser, oro, ångest, sorg som glädje och lycka går alldeles utmärkt utan snus.
Jag märker inte längre så starka fördelar med att inte snusa. Snusfritt har blivit normen. Det är mycket svårt att känslomässigt förstå att jag suttit fast i nikotinträsket mer än halva mitt liv, svårt att idag förstå bedriften jag utfört med att sluta. Att gå in här och läsa era berättelser hjälper mig att inte glömma och att aldrig släppa garden. 9 månader är en enormt kort tid ställt mot typ 25år av nikotinmissbruk och jag tänker aldrig hamna där igen!
Kämpa på alla nya, alla gamla, alla nygamla!
Har du fallit? Upp igen och Kör bara Kööör!
Kramar och ryggdunkningar till alla som vill ha och en God Jul och Ett Gott Snusfritt Nytt år!
LinaMie
