[MangeRock]

Hände mig med här om dagen. Sov dåligt i kombination med seg dag på jobbet. Snuset har ju alltid gett mig illusionen av att hjälpa mig i sådana situationer och därför kommer suget. I övrigt känner jag att jag är nära något helt fantastiskt nu. Det är alldeles runt hörnet känns det som. Kan det vara friheten 🙂

[MangeRock]

Tackar Sverker! Det har som sagt inte varit lätt alla gånger. En sak som jag skulle vilja tipsa alla om är att på nått sätt börja röra på sig. Jag satte igång med löpning efter 20år av total inaktivitet. Snuset gjorde mig passiv, jag låg mest på soffan eftersom allt var jobbigt. Blev jag rastlös var det bara att möla in mer snus.

I vilket fall har löpningen hjälpt mig väldigt mycket i denna kamp. Första gångerna jag sprang var jag helt lila i ansiktet efter 200 meter men nu springer jag 6-7 km utan problem. Detta ser jag som en positiv bieffekt av slutandet. Att röra på sig hjälper också när det kliar i själen, vilket det ibland gör nått djävulskt när man slutar snusa 🙂

[MangeRock]

Ja humöret blir helt wacko och det är väl inte så konstigt med tanke på allt gift vi stoppat i oss. Jag tycker att jag känner mig mycket mer stabil nu än för en månad sen, så det blir bättre och bättre hela tiden. Faktum är att jag tycker att det är något helt nytt på lut kring hörnet nu. Kännt så i typ en vecka. Ja ja poängen är att du ska kämpa på och att det blir bättre även fast det känns förjävligt 🙂 Att klara en fest utan snus är inte fy skam 🙂

[MangeRock]

Ja det är så det funkar för mig med! Jag vaggas in i ett lugn där jag tror att det håller på att bli bättre för att helt plötsligt översköljas av ett sug. Man kan bli besviken i den situationen men det är ”bara” att hålla i 🙂

[MangeRock]

Ja vi måste försöka hålla varandra om ryggen i detta för det är inte lätt alla gångar!

[MangeRock]

Kör hårt! Det ska inte finnas någon återvändo. Uppbåda all kraft du kan och gå in i förändringen helhjärtat. Det blir såklart bättre men det tar tid. Det svåra för mig har varit att hålla ut i alla lägen. Den första veckan är man ändå rätt stark om man är motiverad men sedan börjar kampen i vardagen och den kan verkligen köra en människa i botten. Tidigt kommer ljusglimtar och dessa får man fler av ju längre tiden går men ibland får man leva med besvikelsen över att inte riktigt vara hemma. Man tror att det är klart och då slår demonen till med full kraft i helt fel situation. Senast för mig i veckan när jag sitter och intervjuar en blivande vikarie då jag ska vara föräldraledig, han måste trott jag var helt borta. Där sitter man med tunnelseende och försöker uppbåda någon slags professionalism 🙂 ja ja kämpa med beslutsamhet!

[Författare]

Inlägg