[misja]

Jag tror att det tar mycket lång tid för kropp och själ att när man råkar ut för stress eller svårigheter inte vända sig till det man minns som lindrande. Kanske är man särskilt sårbar nu innan de nya verktygen för att hantera livets nedgångar satt sig ordentligt. På samma gång som man är glad att slippa ha med sig dosan överallt rymmer den en enorm känsla av bekant trygghet. Motsägelsefullt och svårt att hantera. Man vet med förnuftet att en snus nu inte skulle vara god men känslan och minnet drar åt ett annat håll. När livet suger kan man också känna nåt i stil med ”fuck it” eller ”man lever bara en gång”. Hur motar man bort de känslorna? Jag vet inte riktigt.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du klarar den här krisen. Du har kämpat så. Men om det mot förmodan skulle gå åt helvete så är du lika fin och bra för det. Stor kram

[misja]

Stort grattis på födelsedagen och som vi sagt på olika sätt så många gånger: den finaste presenten har du gett dig själv,

Kram från misja som har svårt att fatta hur lätt det går nu. Jag önskar alla härinne den känslan.

[misja]

Så har jag tänkt när det varit konflikter på jobb och dyl. Det jag kan förändra är mitt förhållningssätt och mina egna tankar och reaktioner på det som händer. Det hjälper faktiskt!

Jag slutade också plötsligt. Låg i soffan en sön kväll och högen av använda snusar växte på dosans lock. Spottade ut, la in ny. Tandköttet värkte och ingen snus gav det jag ville åt. Någon slags lugn eller tillfredsställelse. Nyttigt att fortfarande tänka på det ibland. Min familj är fortfarande lite i chock över att jag slutade. Jag var så inbiten.

Du skriver så klokt om att hitta sitt eget sätt att sluta. Det tror jag verkligen på även om jag har svårt att formulera hur jag gjort. Jag tror att jag arbetat hårt med mitt sätt att tänka. Mina mönster. I slutändan har det lett till någon slags personlig utveckling som jag är oändligt tacksam över.

LinaMie, jag säger dom du. Det är så jävla värt!

Ps. Hur är det med knäet?

[misja]

Man kan ju bli lite uppvarvad av att sluta snusa. Kanske är det det ihop med all jobbstress som gör det så svårt för dig att sova. Precis som du skriver ovan kanske slutandet har frigjort någon slags tillbakamotad stress. Du har klarat det så länge nu. Ge inte upp! Stressen måste du ta tag i på något sätt men det blir inte bättre av att snusa. Man tror att det ger lindring men det är beroendets fula ansikte som försöker övertala en att ge upp. Har du någon företagshälsa att vända dig till?

Ta hand om dig!!!

[misja]

Det var några dagar sedan jag var inne och läste. Nu ser jag att det är precis fyra månader sedan jag slutade. Helt otroligt. Ibland känns det ofattbart att jag faktiskt klarat det.

För övrigt har min sju dagars fasta varit ett väldigt lyckat experiment. Efter tre dagar infann sig någon slags eufori och sedan dess har jag inte känt något sug öht. Varken efter mat, godis eller kaffe. Och inte efter snus såklart. Det enda negativa är att det är hemskt svårt att börja äta igen. Jag har redan dragit på det en dag men idag måste jag börja stoppa i mig fast föda.

Kämpa på alla! Hoppas att solen skiner på er (om ni som jag har lite svårt för värmeböljor så i alla fall i sinnet 🙂 )

[misja]

Ett tips är att starta en räknare, Vante Ante. Det är lättare för oss som läser att följa din kamp och heja på. Om du vill alltså. Det är en pepp för en själv också. Att se hur dagarna rullar på.

Jag tänker också att man måste jobba hårt med sina tankar. För mig lättade det lite när jag föreställde mig att jag inte hade något val. Ungefär som om jag fått en sjukdom. Det går inte att förhandla sig ur.

Du sjukt duktig!!!

[misja]

Nu behöver du mycket pepp! Det är tuffa dagar du går igenom. Kanske främst för att man blir så förvånad och besviken över att beroendet fortfarande har en sån makt över en. Skulle det inte vara över nu?

Du kommer inte att ge upp. Det vet jag. Hugg i och dra nu. Snart är det över!

[misja]

Du har det verkligen kämpigt nu. Försök att hålla ut och passera 40 dagar. Det lättar då. Du är superduktig och fortsätt komma hit och skriv och för pepp. Vi finns här!

[misja]

Tack för klokskap och ord att ta med på vägen mot egna tre år. Stort grattis till dina. Det hisnar när jag tänker på det. Jag är livrädd för djupt vatten och skulle aldrig i mitt liv dyka (just den utmaningen vill jag faktiskt inte anta) men jag tar med mig liknelsen ändå och anpassar den efter något som passar mig. 🙂

[misja]

Uschligt med knäet, LinaMie. Det är så sorgligt när kroppen inte hänger med i det tempo huvudet så gärna vill och behöver hålla.
Och ja herre jösses vilken resa vi gjort. Det har gått fort och i slow motion på samma gång. Jag gick faktiskt längs vägen här ute på landet i går kväll. Hunden och jag och allt falurött som eld i kvällsolen. Plötsligt en sån intensiv lycka över att på riktigt verkligen aldrig vilja snusa mer. Ända in i märgen kändes det och ja, nästan så att jag blev religiös. 🙂

Cumulusnimbus: Stort tack för dina ord här i min tråd. Det betyder oerhört mycket för mig att du som klarat det så länge fortfarande är här och peppar och berättar om dina erfarenheter på vägen. Och nu sitter jag faktiskt och njuter på riktigt av en kopp örtte med honung. Det hade jag i min vildaste fantasi inte kunnat tro i vintras.

[Författare]

Inlägg