[mumintrollet]

Väldigt bra resonerat Anders P.
Jag tror också de mest lyckade utbrytningsförsöken är de som inte är planlagda överhuvudtaget.
För de allra flesta av oss har nog tanken funnits där många gånger, det gäller bara att ”förstå” att använda tillfället när tanken finns där och sen ge full gas och aldrig kika bakåt eller ifrågasätta det beslutet.

Precis som du skrev igår kommer även jag ihåg jag hade det. Dvs några dagar tidigt i kampen kunde jag uppleva relativt sätt enkla. Man var så fast besluten över att det ska gå vägen. Plötsligt kunde man bara konstatera att man hade överlevt ännu en dag utan alltför tunga påtryckningar av snustrollet. Helt plötsligt blir timmar till dagar och dagar till veckor. Det blir bättre fast det ibland känns som man tar steg både i sidled och bakåt.

En överlevnadsstrategi jag använde mig utav var att läsa många av de välskrivna veterandagböckerna som finns här. Alla har ett gott slut och det gav mig väldigt mycket styrka att läsa hur resorna blev enklare och enklare allt eftersom dagarna gick. Jag jämförde ofta också hur dessa personerna kände sig vid samma antal dagar jag själv hade klarat av, det hjälpte mig på nåt sätt iaf.

Kämpa på!

[mumintrollet]

Starkt jobbat!
Första veckan tycker jag är i särklass den värsta, men det bästa är att man aldrig någonsin kommer att behöva uppleva den igen…om man inte vill förstås 😉

Att styra undan alkohol låter också som ett bra val. Jag märkte att alkohol lite överraskande inte triggade suget, däremot hade jag relativt jobbigt dagarna efter konsumtion. Vid vissa faser under sluta-resan kan man känna sig väldigt låg. Kombinationen av den känslan och plussa till bakiskänslan och sömnskuld som kan hålla i sig ett par dgr så är det ingen höjdare direkt. Jag önskar själv jag skulle förstått det genast, det skulle ha gjort resan något lättare.

Överraskande nog så blev även alkohol mindre intressant ju längre jag kommit efter jag kapat bort nikotinet…aldrig varit nån storkonsument men plötsligt märkte jag att det kunde gå flera veckor på rad utan en enda öl. Även känslan av att det skulle vara gott med en öl har börjat försvinna. Allt detta utan att jag ens tänkt över det.

Att sluta snusa kan ha märkliga effekter på mycket sådant man inte ens tänkt över på förhand.

Kriga på!

[mumintrollet]

Härligt!

Alla vi slutare har framför oss den bästa våren på väldigt länge!

[mumintrollet]

Väldigt bra inlägg och många sanningar där i!

Jag känner igen det där med att många av framstegen kom lite i skymundan ibland, vips kunde man bara känna att denna dagen var ju faktiskt riktigt bra.
Timme efter timme, dag efter dag och dagarna på räkneverket rullar på.

Man ska passa på och njuta när man seglar i medvind, omkring de dagarna du befinner dig i nu fick jag uppleva de första riktigt euforiska dagarna och t.o.m. flera på rad! De samma aha-upplevelserna jag kan läsa från ditt inlägg nu minns jag att jag även själv kände av. Jag började verkligen djupt inom mig förstå att utbrytningsförsöket kommer att bli permanent, jag snusfri för alltid, punkt slut.
Bli inte lamslagen om det kommer lite motigare perioder ännu, det är fullständigt normalt.

Starkt jobbat, du kommer att greja detta!

[mumintrollet]

…och det kommer du förhoppningsvis att uppleva väldigt snabbt.
För mig tog det inte mycket mera än en vecka så sov jag bättre än jag hade gjort på 20 år!

Tidigare var jag alltid helt söndersnusad på kvällen och hade en jävla nikotinhuvudvärk som jag naturligtvis försökte bota med mera snus. När jag gick och la mig låg jag alltid MINST en timme och snurrade runt, sen gav jag ibland upp, satte mig framför TV:n med en ny snus under läppen. Utvilad under arbetsveckan – aldrig.
Jag kan ju inte påstå jag saknar mitt gamla liv längre.

Du kommer att märka av hälsoeffekterna väldigt fort, skön känsla när man noterar dem 🙂 .

[mumintrollet]

Dag 190

Tack eIKa. Jag minns jag har läst diskussioner tidigare om huruvida antal år har någon större betydelse.
Jag vet faktiskt inte, någonstans kring +10år tror jag alla är mer eller mindre lika fast.
Samtidigt tror jag det finns individuella skillnader från person till person. Även hur mycket nikotin man använder dagligen måste ha betydelse för hur svårt det är att sluta.
Själv vågar jag påstå jag skulle ha haft absolut lika svårt att sluta för ca 10år sedan som nu, däremot vill jag mena jag skulle ha haft det mycket lättare i början på 2000-talet när jag bara hade ca 5års snusande på nacken.
Sen vet jag inte hur det är med superveteranerna som ligger på +30 och +40år… det känns ju som det borde vara värre…men vad vet jag.

Idag blev det 15km löptur med ”dubbdäcken” , vilken njutning det var. Folk halkade runt bara av att gå, sen kommer man själv löpande i full fart och det ekar ett ”klick klack” ljud längs gatorna när dubbarna borrar sig genom isen. Festligt med fäste!

Nu har jag siktet inställt på 200 dagar, känns faktiskt overkligt hur dagarna rullar på numera.
Jag har äntligen på känn att jag kanske är på väg att ta ett kliv framåt igen. Jag har haft ett bra flyt med det mesta sista veckan och det verkar ha en väldigt positiv inverkan på sluta-resan min. 🙂

[mumintrollet]

Strålande beslut, grattis!

Nu är det bara att börja bocka av dagar.
Ifrågasätt aldrig beslutet du gjort!

Lycka till!

[mumintrollet]

Starkt jobbat misja!

Märkligt det där att det fortfarande kan komma påtryckning från nikotinjäveln efter snart ett års uppehåll.
Jag önskar verkligen att jag inte får speciellt mycket såna attacker själv längre, det är flera månader sedan jag senast kände ett riktigt kraftigt sug efter snus.

[mumintrollet]

Härligt att höra!

Du börjar definitivt ha det värsta bakom dig. Precis som VanQuijote skriver nu bär det iväg utför med bara ett fåtal småbackar längre 🙂

Det knepiga är att det på samma gång varit både tungt OCH ändå också helt överkomligt.
Vi ska vara stolta att vi kommit så här långt och aldrig glömma bort hur jobbigt det stundtals varit. Under den korta tiden jag varit på forumet har jag sett flera som kommit över 2mndr men ändå överraskande trillat dit igen.

Jag skulle aldrig vilja vrida tillbaka räknaren till noll och börja om igen…. nej usch usch.

[mumintrollet]

Hah, din tråd spårade ut till ett skoforum.

Jag köpte Sarva Xero3 som julklapp åt mig själv och bara väntade och väntade på att få testa dem ordentligt på snö och is som tillslut kom. När jag testat en gång var jag såld! De känns lite större än jag hade tänkt mig. Exvis kör jag 46 på mina Asics Cumulus 17 men 45,5 räckte däremot på Xero 3 som ändå känns rymligare på nåt sätt. När jag knyter till med ”heel lock” -metoden så sitter de ändå som gjutna på mina fötter.
Sen skrev jag i mitt inlägg innan att jag har ett annat par på g som trailsko….okej då jag erkänner, jag köpte i måndags även åt mig äldre modellen Sarva D’vil 1:an som fanns på rea på en orienteringsbutik 🙂
Jag blev så förälskad i Xero3:an att jag bara var tvungen att få D’vil som separat trailsko inför sommaren.

5-6veckors snusande så var man stolt ägare av bägge paren…

D’vil har jag bara småspurtat med en gång på gården än så länge, varit så förbannat förkyld och krasslig att jag inte haft möjlighet att prova ordentligt. De känns iaf som de eventuellt(?) kan vara för brutala att löpa annat än korta intervaller med på hårt underlag, Xero3 känns något skonsammare. Matchvikten har betydelse med, just nu är jag säkert 5-6kg tyngre än i somras, ska prova jogga bort kilona under vårvintern. Jag är i tillägg tyvärr mera av en hällöpare än tålöpare så vi får se om jag förstört mina bägge knän innan jag firar 500dagar som snusfri 😉

[Författare]

Inlägg