Hej och tack för era svar!
Det tråkiga är att saker med all säkerhet sett annorlunda ut om jag hade pratat mer med min partner.
Men när det gått så här långt har jag effektivt dödat alla hennes känslor, mycket tack vare att hon känt en osäkerhet över hur jag har agerat och reagerat.
Jag respekterar såklart hennes beslut att ge upp, jag har full förståelse för det.
Min terapeut har föreslagit att jag ska skriva ett brev och försöka förklara vad som händer med mig, ungefär som jag beskrivit i mitt första inlägg.
Jag ska skriva brevet för min egen skulle men jag tänker inte be henne läsa det, hon har kommit för långt i processen och jag vill inte utsätta henne för ytterligare berg-och-dalbanor.
Det jag vill fortsatt trycka på är vikten av att kommunicera med sin partner, det löser ingenting att bita ihop, sura och kötta på. Tro mig 🙂
När jag kollar i backspegeln så var vi väldans lyckliga och harmoniska för 3 år sedan och den som förändrats är jag själv.
Det är så väldans lätt att vara efterklok 🙂
Hörni allt löser sig, jag fortsätter min kamp. Känns som att det kanske går åt rätt håll till slut 🙂
Ha det bäst!
