Idag vaknade jag upp med en känsla av tomhet för första gången på länge: det saknades något under läppen. Trots att det snart är ett år sedan jag slutade, finns det fortfarande tillfällen (som idag) när det känns som att en prilla hade gjort allt bättre. Som tur är händer det väldigt, väldigt sällan nu, kanske en gång i månaden eller så.
Förutom dessa få ögonblick av svaghet känner jag mig stark. Jag tänker oftast inte ens på snus längre, och jag känner oftast inget inhumant sug efter något annat heller. Jag har hittat vem jag är utan en snus under läppen, och jag känner mig inte orolig om jag inte har en snusdosa nära till hands. Inte heller min sambos snusstockar i kylskåpet lockar. Jag känner ingenting när jag ser dem, vilket känns som en stor vinst.
Snart har det gått ett år, och årsdagen tänkte jag fira med en snusdosetemad, egenlagad, tårta. Vi får se om jag får ihop det. I så fall lägger jag upp en bild här!
