100 DAGAR UTAN SNUS!
Jag måste erkänna att jag nyper mig i armen lite! 🙂 ETT HUNDRA DAGAR. Va fan hände egentligen?
Jag minns kräftskivan då jag tog min sista snus. Eller, jag minns det faktiskt inte riktigt. Inte den allra sista snusen.
Inte pga alkohol utan på riktigt så minns jag den inte för mitt snusande har varit så brutalt, kraftigt och överdimensionerat att ”in- och utpetandet” bara är en enda grå dimma.
Snusdimman började för ca 30 år sedan.
När jag var ca 16 år och hade snusat i ett år träffade jag en kompis i stan. Jag tyckte det var otroligt att han hade snusat i 4 år. Så långt skulle det aldrig gå för mig – 4 år! Nä. Jag gillade snus men jag älskade det inte. På den tiden var det bara lös General som gällde och ibland var prillorna så stora att nikotinkicken nästan blev övermäktig. Det gick helt enkelt inte att ha snusen kvar under läppen. Huvudet mullrade, snurrade och hela kroppen sparkade bakut. Men jag höll ut.
I hockeylaget var det nästan obligatorisk med snus och under den ”obligatoriska” tiden lärde man sig att gilla prillan. Snuset blev en identitet – förisso en löjlig och väldigt omogen sådan. Vi ”tuffa” killar snusade såklart! Den spända överläppen blev någon sorts multiplikator för den manlighet vi alla saknade men strävade efter. Ringen på fickan och prillan under läppen gjorde oss lite ballare än alla andra – eller det var det vi tyckte i alla fall. Gemskapen runt den lilla burken med svart gegga är svår att beskriva men den var stark – mycket stark till och med. Vi snusare höll ihop och vi såg också till ”stötta” varandra i att inte sluta. En missbrukare vill alltid omge sig med likasinnade, så är det ju.
Tuffhets-snusandet övergick som för dom allra flesta till bara ett väldigt starkt beroende. Otaliga är dom abstinessituationer som uppstått där man sent uppsökt en nattöpen mack eller helt enkelt gått och lagt sig och bara längtat till dagen efter då den lokala kiosken öppnar. Lösningen på problemet var relativt enkel. Till en början – köp alltid minst 2 dosor. Efter några år – köp alltid minst en stock. Efter ytterligare några år – köp alltid minst två stockar. Att ha snus hemma blev viktigare än att ha rinnande vatten och mat på bordet. Snus var allt.
30 år senare sitter jag här som en 44 årig tvåbarnspappa och jag gör min andra ”volta” på slutasnusa.se. 2013 gjorde jag ett tappert försök och klarade 280 dagar. Jag återvände alltså efter 8 år med svansen mellan benen och det var inte kul. Det är ungefär den tiden det tog att mobilisera ett nytt försök. Misslyckas jag nu (vilket inte kommer hända) betdyer det att jag kommer tillbaka hit som 52-åring. Det tror jag inte jag fixar..
Den absolut viktigtaste skillnaden den här gången är att jag från dag ett velat sluta, det ville jag aldrig 2013. Det är också den enda anledningen till varför man klarar att sluta eller inte. Antingen så vill man eller så vill man inte. Men, min dotters ord och hennes önskan att jag bara måste sluta har också suttit som en tagg i bröstet. En pinande känsla av svek, att vara en dålig förebild och en karaktärslös far har plågat mig svårt. Jag kan inte svika henne, mitt eget barn.
Nu har 100 dagar gått och jag är fantastiskt nöjd med att återigen kunna svara ”Nej” på frågan om jag snusar. Det känns väldigt väldigt bra! Nu siktar jag högre och nästa milstolpe är 150 dagar. Kanske blir frekvensen på mina inlägg i dagboken färre, kanske fler, vem vet. Jag ser det på sätt och vis som en viss ”plikt” att stötta och hjälpa andra så som andra veteraner på forumet hjälpt mig. Jag har sagt det förr och säger det igen: 365 dagar – sen är jag fri på riktigt.
Nu ska jag fira mästerligt! 🙂
