43 år gammal nikotinist som äntligen tagit sig i kragen och bestämt sig för att resten av livet ska spenderas oberoende. Jag började röka som 14-åring och höll på med det i drygt 10 år då jag bytte röda marlboro mot general portion. Utan större besvär lyckades jag sluta under tre graviditeter och amningar men började igen så fort barnen var avvanda. De senaste tio åren har jag snusat 1-2 dosor om dagen och det var länge sedan någon snus var god.
Den absolut största anledningen till att jag vill sluta är att jag kommit till en punkt då jag aldrig är nöjd. Hur mycket jag än snusar.
Jag slutade för drygt två veckor sedan utan några hjälpmedel förutom färsk ingefära. Den första veckan hade jag snus hemma och det kändes bra att jag kunde ta en snus om jag ville (bor två mil från affär). Slängde de dosorna när den värsta fysiska abstinensen lättat. Det svåraste tycker jag är att man ständigt glömmer att man slutat och gång på gång får dras med besvikelsen när man, famlandes efter dosan, kommer på det. Jag tränar mig i att i stället för besvikelse känna tacksamhet. I morse på 15:e dagen var första gången snus inte var det första jag tänkte på när jag vaknade.
Fördelar hittills:
Somnar fortare på kvällarna
Fräsch känsla i munnen
Sparat minst 700 kronor (har inte köpt mer av något annat förutom ingefära)
Maten doftar och smakar mycket mer och bättre
Har aldrig tidigare varit så beslutsam men är ändå ödmjuk inför alla hinder jag vet kommer dyka upp längs vägen. Hoppas att dagbok här ska peppa mig när jag vacklar.
Bra gjort, det värsta ÄR gjort nu. Det kan vi väl bestämma oss för:) Nu gäller det bara att hålla i! Lycka till med allt och skriv här när det är jobbigt.
Jag har gjort ungefär som du, slutat när barn varit på väg o under amning… Har nu varit fri sedan försommaren 2014 o är jättestolt för att det gått så bra! Mitt tips är att inte tänka att det är så svårt (gäller väl det mästa egentligen) o ha tydliga mål (Jag vill smila mera till världen!) Delmål som 1 mnd = unna sig ngt speciellt. 1 kvartal = ngt annat… Springa när frustrationen kommer! Använder fortfarande färsk ingefära, men kommer på mig att det också går dagar utan …
Tack Intruder, vilket bra mål - att smila mer till världen. Det gör man ju inte så gärna med snuständer. Och att som du använda positiva ord. Man är faktiskt fri från snuset - förut när jag försökt sluta har jag nog sett mig som ett offer. Tvingad att sluta. Nu vill jag bli fri! Tänk du närmar dig ett år - så himla bra jobbat!
Jag har en bild som jag tänker på när det känns tufft. Kör häst som hobby och jobbar lite med mina hästar i skogen. När suget sätter in tänker jag på en nordsvensk häst framför ett lass timmer. Det stretar, och drar och hakar i men det går bara framåt.
Utan en bild att ta fram hamnar jag lätt i att idealisera de få stunder då det var gott och mysigt att snusa.
Nu på eftermiddagen blev det helt plötsligt tufft. Jag är ganska säker på att det beror på att jag är sängliggandes sedan i måndags och att jag nu börjar känna mig lite bättre och därmed rastlös. Om jag hade en dosa bredvid mig i sängen skulle jag inte ta en snus - det vet jag. Det hjälper att skriva märker jag. Först när jag börjar strukturera känslor och tankebanor för att göra dem begripliga kan jag tolka dem och kalla dem vid dess rätta namn. Jag är rastlös och hade varit så även om jag snusat!
Tack Rectrix, jag ska läsa igenom din tråd. Så peppande med alla starka kämpar här. Alla bra saker med snus som att det får en att slappna av osv går ju löjligt enkelt att slå hål på. Man har levt i förnekelse.
Jag har haft några tuffa dagar men sedan igår känns det lättare. Min kamp handlar till största delen om att jag får svårt att koncentrera mig, känner mig uppvarvad och speedad när jag behöver vara lugn och producera på jobbet. Förmiddagarna är svårare än eftermiddagarna och kvällarna är riktigt lätta.
Jag vill inte ha snus. Tänker jag på att stoppa in snus i munnen känns det äckligt. Jag njuter av alla positiva effekter. Jag ser piggare och mer klarögd ut, svullnad över ögonen som gått ner, hade problem med kalla och blåtonade händer och fötter - borta, fräsch andedräkt och känsla i munnen, sparat 1000 kr. Trots den långa listan av fördelar kämpar jag med den psykologiska pressen det är att sluta. Den kemiska. Känner mig ledsen med kort stubin. Har svårt med koncentrationen och njuter inte riktigt av någonting. Men jag ger mig inte. Det gör jag inte. Fast jag drömmer om nikotinets förrädiska lugn.
Jag håller ut. Men knappt mer än så. Jobbiga tankar som tar mycket kraft att mota bort. Tittar på alla runt omkring mig och ser hur sugna de är på något hela tiden. Nåt sött efter maten. I bilen hem från jobbet. Småsnaskande. Själv har jag aldrig småätit. Jag har ju haft nikotinet. Vilket är värst? Kommer man leva hela resten av livet småsugen? Finns en tillvaro där man bara är hungrig eller mätt och inte så förbannat otillfredsställd hela tiden?
Sånt brottas jag med. Inte konstruktivt öht. Suget efter snus är inte så stort men jag vet ju att en snus skulle bota den här känslan av att det fattas. Men bara den första. Sen fortsätter det att fattas hela tiden och jag matar in snus efter snus utan att vara riktigt nöjd med det heller. Det var ju därför jag slutade. Nog så.
Sen är det jobbigt att mitt slutande inte följer mönster. Jag har likadant sug varje dag och det är som sagt en ständig känsla av otillfredsställelse. Jag får inga attacker av sug - det maler på samma frekvens dag efter dag. Monotont och grått. Fast när jag läser tillbaka inser jag att jag inte känner mig speedad längre. Bara tom. Ursäkta deppet om någon läser. Inte särskilt peppande. Men jag måste skriva det jag känner annars blir det meningslöst.
Jag har tänkt att jag skall köra en månad där jag tycker synd om mig själv och äter godis, nötter osv varje dag. Jag behöver det och jag är värd det, 3-4 extrakilo är min belöning för att jag varit så otroligt duktig och har lyckats sluta snusa. Men sen får det fan räcka, om jag lyckats sluta snusa, så skall jag väl kunna sluta småäta varje dag? Jag hoppas det i alla fall Snus är i alla fall inget alternativ.
Det tycker jag också att man måste tillåta sig, Booka. Mig hjälper det inte bara. Samma känsla av otillfredsställelse med eller utan godis. Jag gillar vin men det försöker jag hålla mig ifrån. Kärleken är lite för stark om man säger så.
Annars har dagen varit ok. Jag har kört bil långt ett par gånger nu och idag gick det fint utan snus. Brukade gilla att köra, dricka kaffe och snusa. Nu är det bara kaffe och det var inte så illa faktiskt.
Ska belöna mig med ett par nya löpardojor, tror jag. Springa in våren. Kanske har konditionen blivit lite bättre utan nikotin. Jag tror det
Hej! Vad intressant att läsa din tråd och din resa!
Den där meningslösheten du skriver om är jag livrädd för… Bävar inför den.
Men det MÅSTE ju vara så att VILJAN ska vara STARKARE? Jag tänker försöka ställa in mig på det nu… Allt handlar om viljan, då kanske det meningslösa färgas med lite värdig mening:)
Vad glad jag blir, abrakadabra att du fått ut något av min deppiga tråd Jag tror att meningslösheten är en fas som man måste igenom och för mig har den visat sig svårare än de första dagarnas närkamp. Viljan är absolut det enda som är viktigt. Har man den klarar man hela loppet, det är jag övertygad om.
Jag kommer på mig själv med att det händer att det går flera timmar utan att jag tänker på snus. I går kväll var jag ute i stallet och pysslade med hästarna sent på kvällen. Kände mig faktiskt inte alls otillfredsställd utan tvärtom. Jag känner försiktig optimism. Och nu ska hästarna ha lunchhö igen och snart börjar en föreläsning via länk som jag ska vara med på. Ute skiner vårsolen och livet är faktiskt ganska härligt.
Idag stod jag i kassakön på Coop. Det tog tid i påskrusningen och jag stod länge med snuskylen precis bredvid. Jag kände faktiskt lycka över att slippa spendera pengar på snus. Att slippa fundera över hur många dosor jag kan tänkas behöva i påsk. Slippa skämmas lite inför min man som stod med mig i kön över antalet. Han är världens mest tålmodiga och slutade själv för fem år sedan så egentligen behöver jag inte skämmas inför honom. Jag skäms nog mest inför mig själv. Nu slapp jag i alla fall det. Fortfarande med en gnagande känsla av att det är något som fattas. Men det kommer att gå över. Det vet jag.
Den känslan gillar jag! Jag känner den kort nästan varje gång jag är i en affär. Att jag inte köper snus. Det är stort. Fast jag har lust att skrika ut det till alla! Hallå kassörskan och alla andra här! Jag köper inget snus!! Applåder tack!
Ha ha @LinaMie! Man får alldeles för lite cred, tycker jag. Jag har det så jäkla tufft nu att jag allra minst vill ha en röd matta utrullad för att jag klarar av det.
Jag beundrar alla som bor i närheten av en affär och klarar att sluta. Själv jobbar jag hemma med två mil till närmsta snusställe och barn eller man är med mig varje gång jag åker till människobyn. Hade jag haft en mack här tror jag att jag hade rökt för länge sedan. Och sen snusat för att det går ju bara inte att röka. Så känner jag idag när det är svårt. Andra dagar har det varit lättare så jag vet inte. Jag vill fortfarande inte varken röka eller snusa. Jag ska inte. Men det är en envis jävel den här abstinensen.
Dagarna går men suget består. Eller suget och suget. Missnöjet. Känslan av tomhet. Fast jag tänker faktiskt på det mindre och mindre. Livet rullar på och särskilt kvällar är lätta.
Känner mig hyperenergisk och oroar mig faktiskt lite för att jag sover så lite. Om jag somnar innan tre-fyra på morgonen så vaknar jag minst en gång i timmen natten igenom. Svettas inte. Bara klarvaken. Pigg som en duracellkanin ändå och skriver på mina jobb, planterar om blommor, kör hästar, skjutsar barn och städar. Längtar efter vin eller nåt för att få lite lugn i skallen men aktar mig för det. När jag väl sover drömmer jag som en tok. Mycket om cigaretter.
Kämpa på! Det blir sakta men säkert bättre och bättre. Om man tänker tillbaka, så är det ju mycket som blivit bättre…eller hur?
Se framåt-men minns hur det var!
Idag har jag fixat 50 dagar! Helt otroligt…det trodde jag inte ens på själv. Känns på många sätt helt overkligt. Den mest inbitne snusaren i världen har slutat snusa!?! Undrar om jag någonsin riktigt kan förstå det
Nu kör jag vidare mot 100 dagar och jag hoppas du och många andra hänger på! För det finns tydligen ett liv utan snus och nikotin!
Och det är SJUKT SPÄNNANDE att se var resan tar vägen!
En sak är i alla fall solklar. Det blir så mycket bättre…
Snus är i alla fall inget alternativ.