Nu är det dags. På fredag slutar jag snusa. Datumet är spikat och jag har sett till att få en helg, från fredag till måndag, helt för mig själv medan jag svettas ut giftet. Tror inte att jag kommer att vara så rolig att ha att göra med de första dagarna, så jag drar hellre iväg och lämnar familjen hemma. Grejen är att jag försökt sluta innan, flera gånger. Men aldrig cold turkey.
Tittar jag tillbaka har jag pendlat mellan rökning (som det började med), snus och perioder av olika avvänjningshjälpmedel i tio år. Räknar man de första åren, när jag inte tänkte på att sluta för att jag knappt tyckte att jag börjat, så har jag säkert varit fast i niktotin i 15 år. Och när jag inte aktivt försöker hålla nere bruket är jag rätt stor konsument. En dosa om dagen, lätt, och så fort en prilla åker ut trycker jag in en ny. Det måste få ett slut. All den tid jag spenderat på att tänka på att jag borde sluta hade kunnat användas till mycket roligare grejer. Så det är dags att sluta slösa ännu mer tid på detta missbruk, som jag inte ens vill ha i mitt liv. Och eftersom vägen via nikotintuggummin och sugtabletter och allt vad det varit inte funkat för mig, så tänker jag nu sluta tvärt. Men jag har mycket att bevisa. Eftersom jag försökt innan, så är det lite klent med uppbackningen från omgivningen den här gången.
Planen är att hålla mig sysselsatt med filmer, gitarrspel, tv-spel och promenader nu under den första, kommande helgen. (tänkte också skriva matlagning, som om det här vore en kontaktannons, men jag hatar att laga till mig själv) Om någon av er har något gyllene tips på vad jag borde packa med så är jag idel öra. Fått tips om allt från Fishermans friend till ingefära, så det tänkte jag bunkra.
Tanken är att jag ska skriva här i dagboken ibland, för jag lär behöva alla glada tillrop och tips jag kan få på vägen.
Och till er som också är på väg att sluta, ni är grymma!
Först och främst - grattis till ett bra beslut! Cold turkey verkar vara den rätta vägen - åtminstone känns det så för egen del. Grymt jobbigt i några dagar, men sen är den fysiska abstinensen över. Ät godis och andra substitut tills du kräks om du vill bara du låter bli att stoppa in nikotin i kroppen…
Jag tror att det enskilt viktigaste förhållningssättet under sluta snusa-resan är att verkligen förstå att snus INTE är någon slags guldkant på tillvaron. Tanken att en snus efter maten är “alldeles underbar” är helt och hållet en konstruktion utifrån att din hjärna vill undvika den jobbiga abstinensen.
Lycka till i helgen! Håller en tumme för att det går bra!
Lycka till! Jag har tre dygn bakom mig så vi är ganska samtidiga slutare. Cold turkey är min melodi med. När jag försöker trappa ner blir ju varje snus mer underbar för jag är mer sugen på den. Den blir som en belöning för att jag har hållt mig några timmar. Att ha snus som belöning är ju nåt man vill komma ifrån när man ska sluta, inte förstärka! Jag gjorde tvärtom: sista timmen innan stoppet snusade jag mina sista sju snus, dubbla påsar, i snabb följd. När jag tog ut den sista var jag lätt illamående och långt från tankar på att vilja stoppa in en ny snus. Jag tror det blir lättare att lämna snusen med det avskedet än om den sista portionen ger en underbar eufori av abstinenslättnad.
Tusen tack för era råd och er uppmuntran, VanQuijote och DrSnus. Starkt jobbat att du redan är flera dagar in i avgiftningen DrSnus. Jag känner redan att det var en riktigt bra idé att gå med i forumet och skriva dagbok, gott att skriva med folk som fattar vad det handlar om.
Nu är det allvar. Den sista snusen åkte ut för en liten stund sedan, och mina händer är redan och liksom känner på fickorna efter dosan. Faktum är att jag varit ordentligt orolig i kroppen sedan igår, innan snusstoppet. Liksom uppjagad. Det är som om kroppen kände på sig att något är på väg att hända. Fast kanske är det snarare mitt psyke som spökar och stressar upp kroppen. Jag halkade in på en 15 år gammal sluta snusa-artikel från Aftonbladet igår, där en överläkare och snusforskare jämför abstinensbesvären från snus med dem från heroin. Det var inte världens bästa peppläsning sådär dagen innan mitt tvärstopp. Nåja, tur att det inte var heroin jag började med en gång i tonåren. Då hade jag nog varit död nu, med tanke på hur missbruksbenägen jag har varit när det gäller nikotin.
De senaste två dagarna har jag snusat Knox White Blue, en eländig ursäkt till snus som mest smakar som att suga på blyerts. Allt för att få en så dålig sista bild av snus som möjligt. Jag hade egentligen tänkt slänga sista prillan tidigare i dag, men familjebestyr gjorde att jag kom iväg till huset senare än tänkt. Och jag vill vara ifred i det här i början, ifall jag skulle bli lättretlig och kantig. Nå, nu är jag här. Nu gäller det. Fram till måndag tänker jag hålla ställningarna ensam i huset. Det ska gå. Det måste gå.
Jag har bestämt att allt är tillåtet den här helgen. Allt utom nikotin. Så jag har bunkrat upp med massor av andra grejer jag gillar. När jag var och handlade innan kändes det som om jag förberedde mig för zombieapokalypsen. Fast ja, jag kanske inte skulle ladda upp just med så mycket glass, choklad, godis och annat slisk om det verkligen stod en zombieinvasion för dörren. Har inte bestämt mig för om alkohol är en bra idé eller inte. Får se, men har fixat vin och några finöl också.
Det ligger även en oöppnad snusdosa på bordet. Tänkte, som vissa tipsat om i sina dagböcker, prova om det är en god idé att se dosan men aktivt välja bort den. Kanske åker den i sopen om en stund, jag får se. Men det är de där sorgliga Knox, den smaken är jag fan inte sugen på.
Ojoj, ha en oöppnad dosa hemma skulle jag nog aldrig klara! Under de första timmarna brukar jag gräva igenom väskan och andra ställen där någon kvarglömd dosa kan finnas. Har till och med vid något tillfälle rotat fram en icke-tom dosa jag nyligen slängt i en allmän papperskorg. Inte mitt stoltaste ögonblick. Men för vissa kanske det funkar och stärker självförtroendet.
Ja du, jag vet inte riktigt om det är en bra idé eller inte med en oöppnad dosa här. Jag har stängt in den i köket för tillfället. Just nu känns det som början på en teaterpjäs som kommer att pågå hela helgen här i huset. Ett relationsdrama i lite bergmansk anda, med mig och dosan i rollerna. Jag måste nog slänga den.
24 timmar! Just nu är jag väldigt, väldigt snussugen. Inte så mycket för smaken, utan för att det verkligen känns i kroppen att jag behöver nikotin för att återställa balansen. känner mig ryckig och sprättig, skulle vilja ha typ ett trumset att banka mig trött på. Min plan var att tiden skulle galoppera iväg medan jag satt och lirade tv-spel. Men nu när jag sitter här, så har jag inte tillräckligt med ro i kroppen för att kunna koncentrera mig på spelen. Det var en missräkning. Nu kryyyper tiden fram. Musik, högt, kanske kan funka. Något tungmetalliskt.
Ingefära är förresten inte så dumt. Ett par bitar under läppen hjälpte mig genom första natten.
Har en god vän som försöker peppa mig genom att säga att det är enkelt att sluta. Bara att göra det, menar han, även han om själv är större snusare än jag. Jag önskar att han kunde byta taktik, att höra att det skulle vara enkelt hjälper inte. Jag blir bara arg, vill ta honom i kragen och skaka honom. Men jävlar i helvetes skit, jag ska fixa det här. Och en dag, när han vill sluta, kan jag hjälpa honom igenom det. Men jag kommer inte säga att det är lätt.
ca 24h till så börjar den värsta råabstinensen sakta men säkert släppa.
Det är antagligen väldigt individuellt och beror ganska mycket på hur mycket du snusade. Själv var jag riktigt yr och frånvarande i 2-3 dygn, tycker själv det är den vidrigaste fasen av hela resan.
Även om det är en seg och långdragen historia även efter det så blir det inte lika vingligt längre.
Drygt 30 timmar nu. Just nu känner jag mig riktigt risig. Klarvaken och lätt illamående och klockan är två på natten. Fortfarande spattig, känns som att det kan bli svårt att somna i natt. Uuuh, jag hoppas du har rätt Mumintrollet, att abstinensen kommer att börja släppa inom något dygn.
I högstadiet, när jag provade att röka första gångerna, hade jag en biologilärare som tjatade mycket om rökning och hur man blir slav under nikotinet. Då tyckte jag att hon var full av skit, och framför allt så var jag nog helt övertygad om att just jag aldrig skulle bli beroende. Så sitter man här, 15 år senare. Det är rätt konstigt beteende egentligen, att trycka in grejer under läppen. Varje dag, hela tiden.
Jag testar att gå och lägga mig i alla fall.
43-44 timmar utan snus nu. Jag sov ingenting i natt, kunde inte komma till ro. Det gick bara inte. Till slut gav jag upp och lade mig och slökollade film i tv-soffan tills det ljusnade. Jag är rätt mör nu. Men Knox-dosan ligger fortfarande orörd där jag lade den i köket i fredags. Och det där äckligt starka suget som gjorde mig helt spattig och ryckig igår och i natt har äntligen börjat lugna ner sig. Det känns lite bättre nu faktiskt. I kväll tror jag att jag överger min självvalda isolering här i huset. Det börjar bli långtråkigt att vara på solokvist.
Fast familjen får vänta till i morrn. Ett tungt skäl till att jag ville vara helt ensam den här gången är att jag inte riktigt litar på att min bättre hälft skulle bidra med rätt sorts pepp. Förra gången jag verkligen försökte sluta så tyckte hon att jag blev så lättretlig och jobbig att hon till slut bad mig att ta en snus. Bara en, för att komma i balans. Det knäckte min kampmoral fullständigt den gången, kan jag lova. Men nu jävlar tänker jag inte krokna.
Du beskriver kampen bra! Och du kämpar tappert! Heja!
Presentera ett par av veterandagböckerna för din bättre hälft och låt henne läsa en stund i lugn och ro. Så ni får samma syn på din sluta-resa. Jag utgår ifrån att hon inte själv är/har varit nikotinslav om hon sänker dig sådär.
Tack VanQuijote! Med dina 49 dagar är du en stor inspirationskälla i min bok. Det har varit väldigt stor hjälp den här helgen att ha dina och andras erfarenheter att kunna läsa om.
När det gäller min bättre hälft, så rökte hon faktiskt när vi träffades. Men hon var väldigt duktig och slutade, vilket jag inte lyckades med då. Ändå, trots att hon alltså också varit nikotinist, är det som att våra uppfattningar om hur svårt det kan vara att sluta osv inte riktigt klaffar. Och det är väl också individuellt, hur hårt beroende man blir och hur svårt det blir att sluta. Hon fixade att bestämma sig och bryta vanan, och sen har hon kunnat feströka utan att trilla dit igen. Jag har däremot haft extremt svårt att bli nikotinfri. Men nu har hon, precis som du också föreslog, börjat läsa i några dagböcker på den här sidan. Det tror jag är en bra väg för oss att prata mer om detta. Och jag tror också att det har framgått vid det här laget att jag inte direkt varit på någon spa-helg.
Runt 66-67 timmar utan nikotin nu. Sömnen är helt åt skogen för tillfället. Sov väldigt fläckigt i natt och har fortsatt göra det under förmiddagen. Ledig i dag, som tur är, så jag har kunnat försöka sova igen. Vilket går rätt dåligt om jag ska vara ärlig. Slumrar till någon halvtimme, sedan blir jag klarvaken. Men bortsett från den skriande sömnbristen känns det rätt bra. Jag har inte känt av något större sug efter nikotin idag.
Jag har klarat drygt 4 dygn utan nikotin nu. Sedan ett dygn är jag tillbaka hemma hos sambon och sönerna också, efter min avgiftningshelg. Det känns som att kampen gått in i en ny fas nu. Den allra värsta abstinensen har sjunkit undan, men nu börjar vardagen med alla dess uppenbara och dolda nikotinfällor.
I går kväll, en stund efter att jag kommit hem, hamnade jag i tv-soffan. Jag dråsade ner i den, ni vet så där gött som man kan göra när man tänker bli sittande eller halvliggande ett tag. Men i nästa stund upptäckte jag, frustrerande nog, att tv-tryckaren lös med sin frånvaro. Vad tror ni jag gjorde då? Jo, jag klappade instinktivt på mina byxfickor. Självfallet inte för att kolla om tv-tryckaren krupit ner i mina byxor, utan för att känna i vilket ficka snusdosan låg. Min reaktion på att tv-kontrollen var borta var alltså att ta en “tv-kontrollen är borta”-snus.
Och i dag ställde sambon ett par frågor, som krävde genomtänkta och någorlunda snabba svar. Samtidigt snurrade största grabben, fyraåringen, typ runt mina ben i väntan på att vi skulle gå ut. Jag blev alldeles salivfylld i flabben och fick ett rent blixtrande sug efter en snus. Då insåg jag att jag i den sortens situationer alltid, rent vanemässigt, brukar lugnar ner tempot en smula genom att mumla lite för att signalera eftertanke, plocka fram en dosa, lägga en prilla under läppen och först när den är på plats ge sambon svar på frågan. Den här gången blev jag i stället stående med salivfylld flabb och djupt förvirrad uppsyn.
Jag misstänker att jag kommer att upptäcka fler sådana dolda vanesnus den närmaste tiden.
Jadå, men du kommer även att märka det omvända snabbare än du tror. Dvs tillfällen som vanligtvis du trott skulle trigga snussuget gör inte alls det. För mig var mycket av det jag fruktade mest inte alls så illa (eftermaten, kaffe, alkohol bl.a.)
Det som gör resan så mycket trevligare är också de väldigt tidiga hälsoeffekterna som börjar dyka upp, munnen känns fräsch, sinnena vaknar till liv, framförallt smakar ju maten god!
Dvs. verkligen njut av de goda stunderna, de blir fler hela tiden och de sämre och tyngre stunderna blir färre och färre.
Haha, tack DrSnus. Det bara framstod som ett så bisarrt, och samtidigt så typiskt, exempel på en snusarhjärnas prioriteringar när jag satt där i soffan och klappade mig på byxorna. Det lär ju komma fler sådana situationer i det närmaste, för oss båda, misstänker jag. Vi får försöka uppskatta humorn i det, så blir det kanske lite roligare att lägga av.
Och tack också Mumintrollet och Vante Ante, era uppmuntrande ord är verkligen guld värda. De har redan hjälpt mig mycket i början på den här resan. 100 och 126 dagar för er del, det är värt tunga applåder!
För snart en vecka sedan nu, på fredagskvällen förra veckan, spottade jag ut min sista snus. Det har inte blivit någon mer nikotin sedan dess. För det mesta går det bra, och jag känner mig just nu stark i övertygelsen att det verkligen är helt slut med nikotin för min del. Men sömnen är fortfarande svårt skadeskjuten, och i dag har jag varit väldigt lättretlig och stingslig. Det är inte kul, att liksom känna sig kemiskt sur.
På tal om inget särskilt så skulle jag natta fyraårige sonen igår. När jag hade legat bredvid honom en stund vände han sig mot mig och förklarade att han faktiskt hellre ville somna med mamma. Jag försökte resonera med honom, eftersom jag hade planerat att somna bredvid honom. Men då förtydligade han lugnt och vänligt att jag absolut är rolig att leka med (en kul kille liksom) men att han verkligen, verkligen älskar mamma. Svårt brädad och helt tom på motargument fick jag lomma ut från sovrummet, och när sambon gått in och lagt sig bredvid sonen hörde jag honom säga: “Mamma, luften som kommer ur pappas näsa luktar jätteilla. Men din luft, den luktar verkligen gott”.
Haha, vafan liksom. Jag har aldrig hört äldste sonen kommentera min eh, näsluft, innan. Men nu, fem dagar EFTER att jag slutat snusa, så får den dräpande kritik. Livet alltså, det är svårt att vinna.
Jaja. Ingefära, turkisk peppar och saltlakrits gör kanske inte under för andedräkten det heller.
Sömnen alltså. Jag skriver ner det här för att minnas, så att jag inte en dag får för mig att det var enkelt att sluta snusa - typ två dagars abstinens och sedan var det klart. På tredje eller fjärde dagen kände jag faktiskt en viss förvåning över att abstinensen redan sjunkit undan, och jag tyckte för en stund att det här går förvånansvärt enkelt. Men sedan dess har jag knappt sovit en hel natt (enda undantaget var natten mellan fredag och lördag, då jag sov som en stock i 10 timmar, men då var jag helt utpumpad efter en heldag på tivoli med familjen). Nu är det nionde dagen utan nikotin, och jag är åtminstone inte speciellt snussugen. Men det nöter på viljestyrkan att inte få sova. Sambon föreslog idag att jag skulle kolla om jag kan få insomningstabletter utskrivet, typ Stilnoct. Men jag är skeptisk. Jag vill inte övervinna ett beroende och samtidigt öppna dörren till ett annat. Och när jag läser i andra dagböcker inser jag att jag knappast är ensam om att få sömnproblem efter nikotinstopp. För många verkar sömnen bli bättre efter en tid, rent av bättre än under tiden som nikotinist, så jag håller tummarna för att det stämmer även för mig. Min plan nu är att, tja, bita ihop, ta en dag i taget och inte ge efter. Den är inte mer avancerad än så.
Men för vissa kanske det funkar och stärker självförtroendet.
Fortsätt rapportera om dessa!