Hej,
Vill först säga tack till alla er som delar med er av erfarenheter och tankar kring snusstopp!
Jag har snusat i perioder i ca 7 år. Som för så många andra var det fest-nikotinmonstret som successivt kidnappade hjärnan och plötsligt var jag heltidsnikotinist…
Har slutat hur många gånger som helst. Och fallit för “festsnusen/helgsnusen” hur många gånger som helst. Suck. Inte direkt bra för självkänslan. Känner mig helt värdelös som inte kan stå emot nikotinmonstrets förförande viskningar…
Snus gör mig trött och seg. Egentligen. Men jag troooor att snus gör mig fokuserad och självsäker. Ha.
Abstinens gör mig aptrött och apatisk. Och arg.
Vet knappt hur jag är när jag är “ren”. Har liksom rört mig mellan abstinens och rus så länge nu.
Nu vill jag bli abstinenT.
Har snusat 2 prillor sen i söndags. Idag är det torsdag. Dumtelidumt att mata monstret…
I övermorgon börjar semestern. En tid som förknippas med helgsnusande 7 dagar i veckan.
Men inte detta år! I år börjar jag semestern med tok-abstinens för att på stapplande ben ta mig igenom sommaren utan fusk-dopaminhöjare.
Har även gått över till strikt glutenfri kost och mår så mycket bättre. Hoppas att ett helt nikotinfritt system ska lyfta min hälsa ännu mer.
Ska fortsätta läsa här och uppdatera ibland också. Här känner jag mig inte ensam. I min omgivning finns nikotinister som aldrig lär sluta, och är nöjda så. Och det finns de som slutat och aldrig kommer att falla tillbaka. Jag står i mitten och skäms för mitt nikotinberoende och för att jag inte klarar av att sluta helt. Och skäms eftersom jag för övrigt är väldigt hälsosam och hälsointresserad…
Mycket skam och skuld alltså. Ser jag nu när jag läser igenom texten. Intressant…
Hur gjorde ni andra, var fann ni styrkan att stå emot när fest och helgsnusen lockat?
Välkommen hit och grattis till världens bästa beslut!
Personligen snusade jag hela tiden. Hade snus inne varje vaken stund (och ibland när jag sov skäms) så fest och helg var egentligen ingen grej för mig. Jag var tvungen att stå emot hela tiden och det låter som en klyscha men det handlar ytterst om att besluta sig. Och sedan aldrig ifrågasätta det beslutet (vilket jag gjort många gånger men hittills inte tillräckligt mycket). Tror att jag fått det från cumulusnimbus som varit snusfri tre år!!!
Lycka till!
Tack @misja för kloka ord!
Det är just det där beslutet jag inte tagit. Beslutet att ALDRIG mer pula in något nikotin i min kropp någonsin!
Jag har inte vågat tror jag. Rädsla för att inte klara av det har gjort att jag stannat i gränslandet och känt mig “duktig” som kan hålla mig ifrån snus flera dagar för att sen göra slut på en dosa fredag-söndag…fan va idiotiskt…Suck…
Läser och inspireras av er som gått före.
Misstänker att även jag borde lägga ner allt som hjärnan går igång på, dvs kaffe, alkohol och socker…finns inget i det som kroppen behöver, men det är ett långvarigt och uppiggande/tröstande/lugnande förhållande jag har med dessa substanser…hur kan jag leva utan? What is the fun in that?
Kanske dags att lära sig att hitta andra sätt att må bra. På riktigt…
Välkommen hit och grattis till ett mycket bra beslut
I second what misja said
Inte heller jag kan relatera till helg eller festsnusen. Jag har kört från första sekunden på morgonen tills det sista jag gör på kvällen. Efter att lampan är släkt. Ibland har jag tom sovit med snus.
Att bestämma sig är nog nyckeln. Själv vet jag faktiskt inte vad det var den här gången som gjorde att jag faktiskt klarade det.
Jag spottade ut sista prillan den 16mars i år. Dosan var tom och jag tänkte nu får det vara slut. Och så fortsatte det. Inga substitut eller hjälpmedel. Tycker mig se i dagböckerna här att flera har “passat på” att förändra stora delar i sina liv när de slutat… kan vara en nyckel. Nu har jag passerat 100 dagar och häromdagen köpte jag en dosa. Jag öppnade den aldrig men det var nära. Idag, tidigt i morse, eter att ha skrivit av mig min ångest här på forumet gjorde jag det. Kastade den.
Motgångar i livet och det första som händer är att lösningen ligger i snuset. Men så är det ju inte. Och då kommer det misja skrev in… att verkligen ha bestämt sig och inte ifrågasätta det. Det har varit och är den svåraste biten för mig. Att ge fan i att ifrågasätta mitt beslut att sluta.
Hej,
Uppdatering…Inte kommit nånstans egentligen. Mer än att jag inte köpt eget snus sen typ 1/7.
Snusfri? Nej…köpt eget? Nej.
Bjudits från kompisar? Ja.
Tackat nej? Nej.
Suck…för många triggers…
Alkohol är nummer ett. Efter några glas “glömmer jag bort” att jag inte vill snusa.
Socker är nummer två. Äter jag socker så triggas “efter maten snus som är så god”-tanken. Och finns det inom räckhåll så “glömmer jag bort” att jag inte vill snusa mer.
Det är bättre att du lägger av helt nu , annars kommer det bli riktigt jobbigt när du har blivit en inbiten snusare , för då går det drygt en dosa per dag , och du kommer snusa morgon till kväll .
@nufardetvaranog, du har så rätt. Jag har nog alltid tänkt att det inte kommer bli så svårt att sluta, eftersom jag inte snusar på heltid. Att jag inte är någon “inbiten”… men jag får tänka om.
Har börjat förstå att jag har en “beroendehjärna” som gillar snabb belöning, och har alltid varit en riktig sockerråtta, festprisse, rastlös, bytt jobb ofta, söker ständigt efter förändring etc. Alltid lyckats stanna innan kanten, och levt mitt liv i perioder av antingen väldigt hälsosamt eller osunt leverne. Ingen balans alls…av eller på…
Men en dag kanske jag inte kan sluta. Snusa. Dricka. Äta. Vad det än är. Då kommer det gå snabbt utför.
Försöker nu ta tag i mig själv. Lyckas ibland. Fortsätter försöka…
Bestäm dig för att sluta, på riktigt! Tala om för dina vänner att det ÄR slutsnusat för din del att dom INTE får
bjuda dig på snus under några omständigheter. Det är egentligen inte så svårt att sluta. Fokusera på alla vinster!
Riktigt bra att läsa andras historier och dagböcker här på sidan. Har inte tänkt på att dopaminet höjs så pass mycket av nikotin. Det förklarar mycket varför mitt humör svänger så himla snabbt när jag snusar lite då och då. Dopamindusch deluxe och sen totalt dopa-ras när jag slutar tillföra nikotin.
Precis som fler beskriver är det ibland svårt att skilja på äkta känslor och dopamin-lågvatten. Mitt liv är fantastiskt, men plötsligt är allt grått och trist. Min sambo tråkig och barnen jobbiga. Det kan vända på 10 minuter, känner mig helt vrickad…tror dessa känslor infinner sig ca 72-96 timmar efter sista nikotinintaget…dvs framåt torsdagen.
Då vaknar suget och jag övertalar mig själv att det inte spelar så stor roll om det blir några stycken i helgen.
Dopamin-junkien i mig har också en förkärlek för alkohol och hjärnan vill gärna koppla ihop mys/avslappning /roligheter med alkohol. Detta blir extra tydligt nu under semestern, när det inte finns “någon anledning att inte dricka lite vin och öl tilla maten/filmen/pratet”.
Är ju ändå ledig imorgon liksom.
Mycket obehaglig insikt att få…
Men! Idag har det varit noll nikotin och noll alkohol. Istället städat med ljudbok, tränat och varit på bio. Känns bra!
Jag vill ju faktiskt hitta mig själv igen, den versionen som klarar sig bra utan att chockhöja dopaminet med hjälp av snus och öl…
Haft internet-strul och har inte kunnat svara på din fråga. Går inte bra.
Jäkla snuttefilt och fan att jag inte värderar min hälsa högre. Ledsen och martyr …går bra ett tag, sen eskalerar det igen…varför klarar inte jag av att bara bestämma mig? Självförakt som inte gynnar någon…blä…
Tidigare i sommar bestämde jag mig för att sluta dricka alkohol. Det är något jag gjort flera gånger förut och egentligen inte svårt eftersom jag inte är fysiskt beroende. Jag vill bara sluta eftersom jag tycker att det är onödigt. Problemet är att alkohol är så förknippat med fest, helg och avslappning att jag har svårt att hitta alternativa markörer. Det är väl så med snus för dig om jag har förstått det rätt? Kanske tar du i för hårt? Du försöker sluta med allt på en gång? Funkar det inte att helhjärtat njuta av ölen/vinet en period och bara utesluta snuset? För övrigt ska du vara snäll mot dig själv (lättare sagt än gjort). Att förändra sin livsstil är en process och för att vara hållbar måste det nog få ta tid.
Det är grymt svårt att sluta snusa. Kom ihåg att ett misslyckande inte betyder att du inte kan sluta.
Det betyder bara att det inte gick Den Här Gången. Så ta nya friska tag när du känner dig redo igen!
Ett förslag:
Nästa gång du väljer att göra ett nytt försök, se det som att du gör ett uppehåll från snuset istället
för att tänka att “nu får jag aldrig någonsin mer snusa”. Kanske det blir lättare om man tänker så?
Det är bara en tanke från en som aldrig lyckats sluta…
Well @LinaMie…det går inte bra. Jag va snusfri i sex veckor. Sen blev jag visst lobotomerad och åkte till kiosken. Vet inte riktigt vem som körde då…men då var det kört.
Har varit fri från socker och småätande i ca 1 månad nu. Men ersatt det med full dos nikotin och koffein…
Skäms så över mitt beroende. Varför klarar jag inte av att sluta…?!
Hej På dig soffan.
Steg 1. Sluta skämmas. Det är skitsvårt att sluta snusa. S K I T S V Å R T.
Det jag kan säga är att försök igen.
Många är vi som har försökt många gånger om innan det gick vägen.
Snusa klart det snus du har. När det är slut är det slut. Säg till dig själv högt varje dag att du ska sluta när snuset är slut.
Läs tex cumulusnimbus dagbok. Den innehåller många förklaringar som kan ge lindring och förståelse i kampen mot snuset. iceman har också mycket bra förklaringar i sin dagbok!
Vi kallar oss gärna krigare, kämpar och slutare här inne. Krigare. sug på ordet soffan! Det indikerar att det här inte är ett lätt slag att vinna. Vi måste kriga och kämpa. Ibland blir vi sårade och faller. Men så länge vi inte dör kan vi resa oss och ta upp kampen igen.
Periodare är väl inte så dumt? Beror på hur långa perioderna är. Har nu genomlidit min första helg sedan före puberteten för drygt 40 år sedan utan snus. Drack till och med både vin och öl. Och det gick förvånansvärt bra. Inga andra substitut, såsom tuggummi eller nikotinspray. Käkar nötter som en schimpans. Men saknaden efter snuset är monumental. Har nu håll upp sedan fars dag och målet är ett år utan snus. Sedan får vi se…
Jaha…
Vad hände för drygt ett år sedan?
Jag fortsatte snusa…
Slutade igen efter nyår. Höll upp i ett par månader. Började igen. Stressade för mycket. Blev sjuk och deprimerad. Såg ingen koppling till nikotinet den gången heller.
Att stress triggar suget. Att snus triggar hjärtklappning och ångest. Att tröttheten och apatin skulle ha med snusning att göra…
Att det är en slump att så fort jag kastar dosan så börjar jag aktivera mig igen. Rastlös av abstinens såklart. Men aktiverar mig, igår planterade jag om några krukväxter.
Vilopuls sänkt med typ 15 slagit efter 2 dygn utan nikotin. Men att mitt mående skulle försämras av snus, nej den kopplingen finns ju inte…suck, ibland undrar jag hur dum man får vara…
Men. You live you learn.
Nu försöker jag på nytt. Mot friheten…
