Min absolut största rädsla var att jag alrdig kommer kunna njuta av livet/vara lycklig utan snus. Men ack så fel jag hade. Njuter både mera och är mycket lyckligare nuförtiden 
Så här beskrev jag min resa för ett tag sedan:
Dag 1-4, Den fysiska biten:
Man känner sig totalt IQ-befriad, har dimsyn och känner sig inte så kaxig längre. Efteråt kan man dock konstatera att det här är en relativt lätt fas i slutasnusa-skedet. På något sätt är man beredd på att strida mot abstinensen och det är något konkret att fighta mot. I kort är den första fasen förjävlig, men överkomlig med hjälp av tex löpning, annan fysisk aktivitet och tjurskallighet. Man tar sekund för sekund, timme för timme.
Dag 5-14, De första veckorna och veckosluten:
Första fredagen efter jobbet känns minst sagt pissig. Hade hellre jobbat hela helgen, gratis. Här kommer även de första känningarna av snustrollets psykiska påtryckningar. ”Ta en snus så går allt över” ”Du kommer aldrig nånsin att njuta av ett veckoslut igen” ”Finns ingenting du kan göra för att bli lycklig igen, till det behövs snus” ”Lördag morgon utan snus??? Är du tokig eller” Det enda vettiga man kan göra är sysselsätta sig med något, vad som helst, för att få tankarna ens någon sekund på annat när det är som värst. Nu efteråt kan man bara konstatera att man haft en jävligt felprogrammerad hjärna…
Dag 15 – 40, den grå vardagen:
I princip samma som dag 5 – 14. Fysiskt börjar man dock märka positiva förändringar som att somna bättre på kvällen, lägre blodtryck, lugnare puls. Fysiskt kan man säga att man mår mot förväntningarna rätt bra, riktigt bra. Psyket börjar dock undermedvetet tynga och bryter sakta men säkert ner en. Vissa dagar känns lättare än andra men i övrigt är det bara elände. Man har förlorat sin bästa vän (snuset), hur skall man nu koppla av efter jobbet, eller prestera på jobbet? Allt känns bara hopplöst. Man har dopat sig med övernaturliga mängder dopamin tidigare och hjärnan tvingas nu omprogrammera sig och generera dopamin på naturlig väg. Runt dag 40 tror jag dopaminnivåerna är som lägst. Runt dag 40 är också en period då de flesta slutasnusa försöken går i graven och snusningen återupptas. De som misslyckas känner att de gett sitt allt, de kan inte sluta snusa, de har för svag karaktär, livet är inte värt att leva utan snus m.m. Snustrollet har övertalat dem att börja igen.
Dag 40 – 70, Same shit different day:
Fysiskt mår man bra men men… har fallit här förut. Den grå vardagen ger inte med sig utan det känns som om man sjunker djupare och djupare ner i det psykiska moll-träsket. Nu som då kommer också ena sjuhelvetes fysiska bakslag. Några obetydliga saker som att man inte hittar telefonen kan trigga ett enormt snussug. Man är så pass mör i det här skedet att det känns som om man slutat i en evighet men skiten tar aldrig slut. Skit bara kommer och kommer tillika som snustrollet säger ”Jag sa ju det, du kan inte leva lyckligt utan snus” ”Bara börja igen så slipper du hem igen” ”Andra kanske kan sluta och få ett normalt liv, men inte du, det kommer aldrig gå”.
Dag 70 – 90, Gråa vardagen fortsätter men med stora inslag av positiva effekter:
Vid det här laget har man upplevt många dagar där man känt att beslutet att sluta snusa var det bästa man gjort. Att vakna på lördag morgon, fräsch i munnen utan en tanke på snus. Det om något är overkligt. Men nu är det faktiskt verklighet. Det finns dagar då man inte ens märkt att man slutat, utan först på kvällen kommer man på det. För min del var det runt dag 90 som dessa dagar blev flera och flera. Har hört att det tar i genomsnitt runt 90 dagar för hjärnan att degenerera nikotinreceptorerna. Hjärnan är rätt snabb att förändra sig med tanke på förutsättningarna, man har ju dopat den med centralstimulantia i X-antal år.
Dag 100+, Outphasing:
Jahapp här är man nu och snusbegäret är i praktiken borta. Man tänker fortfarande dagligen på snus men karaktären har ändrat. Nu vet man att det går att leva lyckligt utan snus. Faktum är att det nya snusfria livet är så jävla mycket bättre än det gamla. Detta är något man omöjligt kunde tro på under de första dagarna/veckorna av resan. Men sant som fan är det, men nu väntar det okända. Vad jag läst så borde det vara nerförsbacke med några enstaka fall av snussug. I det här skedet får man väl klappa sig på axeln, man har ju gjort det omöjliga. Nu gäller det bara att aldrig få i sig nikotin igen.
