Nu är det drygt 10 timmar sen jag slutade snusa. Jag har aldrig snusat på nätterna, så räknar från kl 06 i morse. Men sista tog jag egentligen igår innan jag somnade. Har på nåt sätt väntat på starka abstinensbesvär, men det enda jag känner är yrsel och dimhjärna. Dvs jag är inte riktigt “med i matchen”. Antar att huvudvärken och allt det andra kommer dag 2 och 3.
Jag har snusat i ca 20 år. Sista åren två dosor Ettan portion varje dag. Två prillor under läppen samtidigt. Känslan när jag spottar ut två prillor jag nyss lagt in för att jag vill trycka in två nya. Helt sjukt. Tror det psykiska kommer bli tuffast för mig. Slutar utan nikotinhjälpmedel.
Tänk, nu har det gått trettio minuter till. Heja mig! Stolt och konfunderad över att jag inte vikt ner mig än.
Hela dan har varit ett enda stort snussug att stå emot. Som en storm. Inte att det kommit sug då och då som jag fått kämpa mig igenom, nej HELA tiden tänker jag på snus. HELA TIDEN. HELA TIDEN får jag hindra mig från att sticka ner handen i handväskan, fiska upp sista dosan och ta en (nej, två). Puh, kommer somna tidigt ikväll, helt färdig efter den här dagen.
Jag har dragit mig så länge för att sluta snusa eftersom jag visste att det skulle bli oerhört svårt. Jag har helt enkelt inte varit redo att kämpa. Fått ångest och panik bara jag tänkt tanken. Men har nu kommit till en punkt när jag vill nåt annat med mitt liv än att sitta i soffan och snusa. Eller ligga i sängen och snusa. Eller bara inte leva fullt ut. Bara snusa. Blä. Lägger 2 500 i månaden minst på snus. Det finns ju inte en människa som kan rättfärdiga det.
Tänker hålla i med dagboksskrivandet, så jag kan följa min resa även senare.
Det kom inte som en blixt från klar himmel att jag skulle sluta just idag, som jag har läst i en del andras dagböcker. Plötsligt spottar de ut snusen och har fått nog. Imponerande! Men så funkar tyvärr inte jag, jag har funderat, lyssnat på en ljudbok om att sluta snusa (i och för sig en ganska dålig “hypnos-variant”, hehe) i några dagar, men jag har framförallt läst massor och åter massor i detta forum. Förberett mig helt enkelt.
Gravt nikotinberoende, där jag i princip inte har utfört en enda uppgift under dagen utan snus inne, undantaget äta, borsta tänderna och sova, så hade jag liksom gett upp. Tänkt att mina trasiga synapser kommer inte att kunna bli normala igen. Min dopaminnivå är helt i botten utan snus, det finns ingen återvändo - jag kommer att snusa tills jag dör och jag kommer troligtvis att dö av att snusa.
MEN! Detta forum har fått mig att inse att så inte är fallet. Personer som snusat i 36, 38, 44 år har lyckats att sluta cold turkey. Och hållit sig snusfria i tusentals dagar! Kan de så kan jag!
Ok, här kommer fem av trettitusen anledningar till att jag nu vill leva som snusfri, observera att de inte är i rangordning, trots numrering:
Jag vill bli FRI. Fri från skuld och skam, fri från att vara slav under ett beroende som är så löjligt utifrån. Fri från att ständigt planera kvällar, dagar, helger efter snustillgång - har till och med tvingat min man att köra med alkohol innanför västen för att åka till ICA och köpa snus åt mig. Jag skäms inte ens. Snustrollet skäms inte, han bara måste ha.
Jag är intresserad av att äta hälsosamt, motionera, läsa senaste forskningen inom kost och hälsa osv. Men hela tiden finns det en vass tagg i bakhuvudet. Det spelar ingen roll hur mycket grönkål jag äter. Det spelar ingen roll att jag balanserar Omega 3 och Omega 6. Inget spelar nån roll, för jag proppar kroppen full med ett vidrigt gift dag ut och dag in.
Om jag ska lyckas med något här i livet så är det att min son inte ska bli slav under nikotinet. Han tror än så länge att jag äter snus. Men fy sjutton så skönt det vore om inte ens snusdosorna fanns i vår familjs vardag.
Jag tjänar hyfsat bra, men har aldrig några pengar kvar i slutet av månaden. Jag lyckas aldrig spara något. Jag lägger mellan 2000-3000 kr varje månad på ett gift. Jag slänger alltså numera 30 000 kr/år i sjön. Hahahahaha. Jag dör när jag tänker på det.
Jag är så trött på det äckliga med att snusa. Att tänderna är gulbruna. Att mat fastnar mellan tänderna. Att försöka lägga ut en snus på en föreläsning/teater i ett redan överfullt lock. Att det luktar i hela landskapet på jobbet när jag håller på att flytta några snusar från en nästan tom dosa till en nästan full dosa, för att kunna använda den nästan tomma som en begagnad-dosa på jobbet.
Jag slutade snusa förra söndagen efter många år av KRAFTIGT snusande. På slutet enbart portion och precis som du stoppade jag alltid in 2 st samtidigt en på vardera sida.
Faktum är att det spelar ingen roll om du snusat en halv dosa per dag i två år eller om du snusat 2 dosor per dag i 30 år. Det fysiska nikotinberoendet är ändå så pass svagt att det spelar ingen roll. 99% av beroendet är psykologiskt.
Jag slutade genom att använda mig av Allen Carrs easyway to quit smoking. (fungerar på samma sätt för snusare som för rökare)
Första dagen kände jag mig ungefär som du beskriver, lite dimmig. Helt klart sugen på snus, men det var hanterbart. Värre än så är inte nikotinberoendet.
Nästa dag blev allt bara bättre. Mindre sug, bättre välbefinnande och framförallt, det jag märker av mest av allt - Jag vaknar så mycket mer utvilad på morgonen.
Idag är femte dagen utan snus. Jag är inte det minsta sugen på snus, det har jag inte varit på flera dagar. Har aldrig känt några som helst abstinensbesvär att tala om. Jag är helt fri nu.
“Det är till och med lättare att sluta snusa än vad det är att börja snusa” - Citat: Jag, 2018
Grattis till 6 dagar snusfrihet Bubbelbad! Jag tror också det psykiska är det största beroendet. Jag har läst Allen Carrs bok flera gånger vid tidigare försök att sluta snusa, och det är en bra bok. Gillar ditt citat.
Längtar tills jag vaknar utvilad på morgonen, som jag läser flera berätta om. Jag kan gå och lägga mig kl 20.30 och sova till kl 8 och ändå vara TRÖTT när jag vaknar.
Första natten här nu var väldigt märklig. Jag vaknade varje timme. Varje timme, hur skumt är inte det? Vaknade till, kollade på klockan. Först var den runt 00. Nästa gång runt 01, nästa gång runt 02 osv. Aldrig varit med om något liknande. Som tur var kunde jag somna om snabbt. Sista gången jag vaknade var hon 08, då gick jag upp. Så nu börjar dag 2 i mitt nya liv.
Jag upplevde samma sak som dig natten måndag till tisdag. Vaknade ett par gånger, trodde det var morgon men så hade jag bara sovit en liten stund. Det känns lite skumt men inget du behöver oroa dig för. Det hände bara första natten för mig, dessutom somnade jag om direkt så det var inget problem. Senare på morgonen vaknade jag en stund innan väckaren och var helt utvilad.
Att du är trött på morgonen ändå kan bero på annat. Dessutom är vi ju olika. Men att sluta snusa gör inte sömnen sämre i alla fall.
Min teori är att kroppen inte riktigt får varva ner när man har nikotin i sig och därför får man sämre sömnkvalitet.
Jag lyckades tappa min sprillans nya mobil nerför trappen. Skärmen gick i tusen bitar. Allvarligt, den var typ en vecka gammal. Att ge upp, lägga in två portionssnus och sluta snusa en annan dag kändes jäkligt lockande. Istället tog jag en tur med bilen för att slänga skräp. Känner mig yr och snurrig. Kanske inte borde köra bil idag.
Jag hade skrivit en massa klokheter i mina mobil-anteckningar kring att sluta snusa. Nu sitter jag med en skitgammal telefon och försöker hitta lusten att börja om…
Försökte sova en stund tidigare i eftermiddags. Jag vaknade flera gånger och trodde jag sovit jättelänge, men klockan var samma som sist jag kollade. Är att sluta snusa att leva i en tid som står stilla?
Jag är fortfarande yr och inte riktigt med i matchen. Men förutom min trasiga mobil så har jag inga stress- eller irritationsmoment eftersom familjen är bortrest och det är helg. Kändes som en bra tidpunkt att sluta. Kan inte säga att jag märker något fysiskt sug, vad nu det betyder. Däremot är ju allt jag gör förknippat med rutinen att öppna en dosa och stoppa in två snus. Så lite knepigt att laga mat, äta mat, diska, köra bil, kolla på TV, ja allt det där. Eller knepigt, det var nog en underdrift. Jag har köpt Kick-Up (nikotinfritt låtsassnus) eftersom jag inte stod ut. Så knepigt var det.
Du måste slappna av mer. Jag är nu på dag 6 och jag vet fortfarande inte hur nikotinabstinens känns
Har jag superkrafter? Nej, vanlig människa. Men jag har rätt inställning. Som jag sagt tidigare nikotinberoendet är till 99% psykologiskt och du måste sluta tänka på hur härligt det skulle vara med en snus, utan istället fokusera på hur underbart det är att inte behöva snusa.
Jag är mycket dålig på att använda ord, uttryck, göra mig förstådd och förklara saker och ting, så det är bättre att du bara kollar upp Allen Carrs metod. Jag har även de senaste dagarna hittat “The CBQ Method” som verkar vara precis samma princip som Allen Carrs. Detta är 100% fungerande metoder.
Jag tyckte också att detta verkade som BS när jag först hörde om det men imorgon har jag varit snusfri i en vecka i princip helt utan besvär så jag vet att de fungerar. Om man slutar snusa på rätt sätt så finns det få saker här i livet som är lättare.
För mig var det definitivt lättare att sluta snusa än det var att börja snusa
Låtsassnus är definitivt fel väg att gå. Släng det omg.
Snus är vanebildande ja, men vanor är inte svåra att bryta. När jag flyttade senast hade jag inga problem att bryta vanan att åka till mitt gamla hem efter jobbet.
Allt du lägger fram är ursäkter att börja snusa igen. Vad har din trasiga mobil med ditt snus-slutande att göra? Kommer det kännas lättare om du börjar snusa? Nej nej nej. Din hjärna försöker lura dig att börja igen men du vet att ingenting kommer bli bättre om du börjar snusa igen så LÅT BLI.
Copernica, grattis!
Detta är ett av de bästa besluten man gör under sin livstid. Själv tog jag upp matchen för snart 3 år sedan efter att ha varit en nikotintorsk i ungefär 20 år.
Självklart känns det motigt i starten och det kommer det att göra ett tag framöver, men det kommer att svänga och plötsligt en dag kommer du att förstå att du aldrig någonsin behöver tänka över snus längre.
Tack mumintrollet. 3 år är respekt! Säg mig, hur ofta/sällan fajtas man med snusmonstret efter tre år?
Nu har jag klarat av 2 dygn och 2 timmar. Tycker fortfarande att jag är yr och mosig i huvudet. Tänker att jag måste beta av dagarna nu i början. Igår när jag skulle sova så betedde sig hjärtat mycket konstigt. Slog dubbelslag för att sen typ inte slå alls. Försöker att ignorera kroppen nu, den får väl kämpa på för att göra sig av med alla gifter.
Jag har försökt sluta tidigare, såklart. Ett gäng misslyckade försök. En gång höll jag uppe i 1,5 år. Var så chockad över hur mycket pengar jag hade plötsligt i vardagen. Sen vet jag inte vad som hände, men allt blev svart Det var väl en tio år sen.
Senaste försöket var nu innan jul. Körde nedtrappning med plåster, tuggummin och låtsassnus. Efter en knapp månad föll jag dit. Då de flesta faller dit om man läser i detta forum.
Vad är skillnaden den här gången då? Det vet jag inte. Jag har bara innerst inne fått nog. Just nu känns det ganska motigt, önskar att jag kunde få en sån där flash av något annat, något bättre.
Det händer att snustankar dyker upp ibland men det är ingen fight längre, mera en påminnelse om mitt tidigare liv. För min egen del var det enkelriktad väg när jag tog mitt beslut, jag visste det skulle vara asjobbigt i starten men jag hade bestämt mig för att aldrig någonsin vända mig om. Jag tror nyckeln ligger i just det, att på djupet bestämma sig och att aldrig någonsin ifrågasätta beslutet.
Jobba på, du kommer att klara av det. I morgon kommer du ut ur den värsta dimman
Idag har jag hjälpt en kompis att flyttpacka. Hon bor tre trappor upp utan hiss. I vanliga fall är jag död när jag ringer på hennes dörr. Idag var det ganska lätt att gå uppför trapporna. När jag skulle hem fick jag inte med mig allt, så fick gå upp en extra gång för att hämta. Inga problem. Mitt stackars lilla hjärta och mina stackars misshandlade blodkärl har äntligen fått en paus från allt gift och blodtryckshöjande nikotin.
Imorgon när jag vaknar har det gått 3 dygn. Det finns ingen återvändo. Känner mig fräsch i munnen, fast det värker under läppen.
Jag har en “taktik” som jag tror jag läst nånstans här på forumet, minns inte vart och minns inte heller exakt hur personen formulerade sig. Men det fastnade hos mig:
Den dagen du bestämmer dig för att sluta, den dagen tar du inte längre någon diskussion med snusmonstret. Det är en diskussion du aldrig kan vinna. Det enda du ska göra är att ignorera honom till 100 %.
Tycker det känns bra och passar mig att tänka så. När det smyger sig på tankar på snus, romantisering av snus, “så farligt är det väl ändå inte”, “du har ju råd”, “du kommer bli klar i huvudet av en snus” osv osv. Så vänder jag bildligt talat bort huvudet och tänker på nåt annat. Tar inte diskussionen. Tar inte fighten.
Att sluta snusa är tufft, men det är så värt det nät man kommit igenom.
Ganska omgående börjar man känna fördelarna och må mycket bättre fysiskt. Håll ut och samla styrka. De första 3-5 dagarna är tuffast, sedan följer en ganska skön resa upp till sådär 30 dagar. Efter 70-100 dagar är de flesta människor helt igenom och framme på andra sidan.
Dag 4 har flutit på bra, jättebra. Ända fram tills nu på eftermiddagen. Sedan kl 14 har det varit ett jädra sug och riv i kroppen. Känner mig desperat efter godis och har ätit allt jag hittat hos kollegorna och i fikarummet. Jag har inte ätit godis eller kakor på över en månad, så bara det känns som ett jäkla nederlag.
Även tänkt tanken att ta en snus igen, när jag sett kollegorna som snusar. De verkar ju vara glada, skratta och må bra, varför kan jag inte bara fortsätta snusa precis som dom?
Yrseln är i princip borta dock, däremot är jag enormt trött. Vill bara sova.
Även denna dag och detta sug ska passera. Det vet jag. Jag biter ihop, andas och räknar sekunderna…
Tack till er som skriver. Jag suger åt mig varje ord ska ni veta.
Ikväll var det middag och vin på stan med kollega. Så nära har jag inte varit hittills att snusa. Har kvar ett par dosor i väskan. Känns viktigt att ha nära, om jag slänger allt blir det större drama och jag inbillar mig att jag går till pressbyrån så fort stressen slår till.
Läste i detta forumet och insåg att det inte finns någon återvändo. Jag måste växa upp.
Kämpa på! Roligt och inspirerande att läsa om veteranerna och hur bra de har det nuförtiden, men nästan lika intressant att läsa om någon som nyss har börjat, och grisar omkring i den allra första abstinensgeggan… Att det blir bättre tror jag vi alla kan vara överens om. Jag har också läst Allen Carr och gillar hans ideer, men jag är ganska tveksam till det där med att allt ska vara över efter tre veckor bara man har rätt inställning. Vet vi inte numera att hjärnan behöver längre tid än så för att ställa om? 100 dagar har det nämnts här och där. Men oavsett - det är en liten liten del av resten av livet och att slippa det äckliga snustrollet för alltid är ju något som vi alla har drömt om! Lovar att jag är precis lika beroende som du, och detsamma gäller många av de som har lyckats kasta dosan för alltid. Så håll i, det blir bättre och sen blir det bäst!
Det var väl en tio år sen.