Jag har snusat i lite mer än tio år. Jag rökte något år innan jag gick över till snus och rökte även mycket parallellt med mitt snuskbruk då jag ofta delade cigg med mina rökande vänner. Det senaste året röker jag dock väldigt sällan, men jag snusar som en galning. Oftast mellan 1-2 dosor om dagen.
Första gången jag försökte sluta var för fem år sedan. Jag minns att jag tyckte det var hemskt, jag kunde inte sova, var svimfärdig, enormt irriterad och hamnade i konflikter med nära och kära. Det var exakt som jag hört att det skulle vara. Efter någon dag började jag med nikotinplåster eftersom jag insåg att det var omöjligt att sluta utan.
Några år senare kom jag över en bok som jag är säker på att många av er känner till, ”Äntligen icke rökare” av Alan Carr, och när det sedan var dags att sluta kändes det förhållandevis enkelt. Jag insåg då att jag inbillade mig många av mina plågor, det var inte alls så jobbigt, bortsett från ett nikotinsug som dök upp då och då eller ett rutinmässigt famlande efter dosan.
Den gången höll det i ca 90 dagar innan jag föll dit. I våras föll jag dit igen efter 90 dagar, när jag började igen märkte jag genast av vilken enorm inverkan nikotinet haft på mig. Stunder av illamående, brist på aptit och hunger, blodkärl som spricker, gula tänder, slaveriet, pengarna som försvinner (ca 3000 kr i månaden) och fram för allt bristen på energi och motivation att ta för sig saker.
Så varför faller jag dit? Aldrig har min avsikt varit att börja igen när jag halkat ner i nikotinträsket på nytt. En vän har haft en cigg eller prilla och jag har velat prova en. Bara en. Men efter det eskalerar det alltid och inom ett dygn har man köpt en dosa. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag försökt sluta för länge sen.
Jag tror miljö påverkar mig mer än vad jag innan trott. Så vilken miljö är bättre än ett forum där vi alla har samma mål? Så oavsett om någon läser den här texten (kudos om du tagit dig så här långt) eller inte så ska jag försöka uppdatera för min egen skull om inte annat. Jag kommer ha lite delmål på vägen. Mitt stora mål är 100 dagar, men att sluta för gott är givetvis det största målet. Nu jävlar kör vi!
Första dygnet är avklarat, var jobbigare än vad jag tänkte mig men nu är det bara fortsätta mot nästa delmål som är tre dygn. Dom tre första dygnen brukar alltid vara värst så det är bara rida ut stormen.
Jag klarade dom tre första dagarna, och dom har varit ganska jobbiga. Idag under dag 4 så stannade jag förbi en kompis på kaffe. Min vän snusar och jag höll mig länge. Jag har inte varit så sugen idag men tillslut bad jag ändå om en prilla, vilket sedan blev två. Här ligger mitt problem, jag har inga problem att avstå från att köpa en dosa men när jag umgås med någon som snusar är min impulskontroll väldigt svag.
Som jag ser det nu har jag två val, det första är att anse att jag misslyckats och springa iväg till närmsta affär och köpa en dosa och falla tillbaka igen, eller så anser jag att det här var en liten fallgrop som jag föll i, men att jag reser mig igen och fortsätter att sluta. Jag tänker inte börja igen. Så visst det var inte bra att ta två prillor (var inte gött förövrigt) men jag behöver inte börja igen. Mitt nästa mål är en vecka, alltså tre nikotinfria dagar till. Kämpaaa
Synd att det gick åt pipan för dig. Mitt råd är att resa på dig och fortsätt kämpa. Nolla inte din räknare. Gör istället så här att du fortsätter kämpa och drar av tre dygn när du kommit lite längre fram till +100 dagar.
Har du testat att helt koppla bort allt som din hjärna kopplar ihop med snus? Själv slutade jag dricka kaffe, just för att det var starkt förknippat med snus.
Äsch ett litet bakslag bara. Det händer väl alla. Köp en dosa nikotinfritt och kör vidare. Då kan man ju fortfarande ha något under läppen när man knäpper en bärs eller efter en kaffe. För mig släpper en viss del av “saknaden” då.
Jag har några misslyckade försök bakom mig. Förr så var det många på jobbet som snusade. Då hände det att jag snodde snus medans de var på rast. Inte så snällt direkt men mitt beroende var starkt och gjorde att jag tyckte det var okej att stjäla När jag tänker på hur fånigt det var så ger det mig extra motivation när abstinensen är där.
Du kanske kan säga till dina polare att du håller på att sluta och att dom inte ska vifta med dosan framför ögonen på dig under de kritiska första veckorna?
Först skall du nog klura på om du verkligen har bestämt dig. Min metod var att tänka att jag aldrig ger mig på att sluta igen, utan att det är for life om jag börjar. Har funkat bra. Kan också rekommendera nikotinfritt (Zeroberg överlägset bäst o minst konstigheter i).
Sen klurar jag på om du behöver justera din livsstil? Så länge jag festade mycket och var ute ofta var det svårt att sluta. När jag började träna mer o festa mindre var det lättare och det blir positiv feedbackspiral dessutom.
Jag har inte kickat nikotinfria än, men firar snart 2 år som nikotinfri. Så jävla många fördelar med att vara nikotinfri, och då skiter jag lite i om jag fortfarande tekniskt sett snusar.
Lycka till!
Stort tack för era kommentarer. Här kommer en liten uppdatering sen senast.
Tog som sagt två prillor av en vän och inom ett dygn hade jag gett upp och köpt en dosa igen. Jag gick in här, nedslagen och tänkte att jag kanske inte klarar av att sluta? Men så läste jag era kommentarer och blev peppad och bestämde mig för att ge mig på det igen. Jag köpte Onico som jag hade tre första dagarna och även en bit in på fjärde dagen. Jag köpte Onico därför att jag ville underlätta mina chanser att ta mig igenom de tre kritiska första dygnen. Det var väldigt enkelt, jag kände i princip inte av någon abstinens, vilket var märkligt eftersom de tre första dygnen brukar vara värst för mig.
Min plan var att använda Onico första tio dagarna men med risk för att fastna så bestämde jag mig redan under dag fyra för att ge upp det med. När jag slutade med Onico gjorde sig abstinensen kännbar, framförallt när jag dricker kaffe. Känner också ett enormt sötsug till och från, och jag äter väldigt sällan godis eller sötsaker annars. Mitt tankesätt nu är att om jag börjar snusa igen, då är det for life. Detta underlättar lite, då jag verkligen inte vill snusa resten av livet. Så nu är det bara fortsätta tuffa på och rida ut stormen!
Över en vecka har nu passerat sen jag slutade. Umgicks igår med en snusare och det var inga problem, känner att jag har en starkare självdisciplin när jag är mer bestämd över mitt beslut. Abstinensen har lättat men gör sig påmind lite då och då, drömde även om snus inatt. Känns riktigt bra att ha kommit förbi första veckan i alla fall
När jag tänker på hur fånigt det var så ger det mig extra motivation när abstinensen är där.