Trillade in på en här sidan idag och har läst en hel del sköna dagböcker senaste timmarna. Oklart om här är någon vidare aktivitet eller om jag skriver in i ett svart hål, oavsett sägs det ju att skrivandet i sig är en form av terapi så nu kör vi…
Kommer så väl ihåg den första snusen, en General Lös. Jag var 14 år och några äldre killar sa åt mig att snusa annars skulle jag bli dassadoppad. Jag stoppade in en från en prismaster och efter fem minuter sved det så in i helvete och jag ville spotta ut. TIO MINUTER MINST! skrek de… sedan TJUGO MINUTER MINST!!
Det började snurra och jag minns flackade bilder av klasskamrater och blandat löst folk som garvade hejdlöst när jag sprang in på toaletten och spydde. Nästa minne är att en städerska väcker mig i skolans kafeteria och undrar vad jag gör där? Skolan stängde för några timmar sedan. Jag hade däckat och somnat…
Dagarna därpå köpte jag min första egna dosa med General Portion och sedan den dagen har jag snusat dagligen. 22 år nu!
Det har nog snittat en dosa om dagen under alla år och jag har fullkomligt älskat snuset. Alla mina vänner vet att det är mig man frågar om en snus och alla mina jeans eller brallor har en fin ring.
General Portion har varit en del av mitt liv, en kärlek som definierat mig. Alla fester, alla konserter, alla brudar som tryckt på ens läpp så att snuset runnit… alla resor utomlands där man predikat för utlänningar om snusets positiva hälsoeffekter!
När man varit ledsen och skör. Kanske blivit dumpad och känt sig ensam, då har han alltid funnits där, Generalen. Som en bror, en bästa vän eller som en spegling av mig själv?
Många har frågat mig om jag inte ska sluta snusa, svaret har varit solklarare än en kväll i Juli - aldrig i mitt liv. Det är bra för munhälsan att snusa, alla tandläkarstudenter snusar, snus är livet, snus before hoes!
Men något har hänt, vinden har vänt, jag ska sluta!
Senaste året av Kinavirus och hemarbete har fått mitt snusade, som tidigare legat på typ samma nivå med Generalen i tjugo år, att fullkomligt implodera!
Jag ÄTER snus i princip, varje varken sekund av mitt liv i ett års tid nu! Jag har blivit bästa polare med killen i tobaksbutiken och köper alla nya smaker som finns som att det vore lösgodis och matar mig själv med dessa påsar i mängder som är fullkomligt vansinnigt! Jag har börjat tugga snusen som tuggummi och sväljer vätskan som om det vore modersmjölk. Inget ska kastas!
Killen som driver tobaksbutiken har blivit min bästa vän och jag stannar ofta en stund och försöker tigga till mig några nya smakprover och frågar ut honom om hans favoritsmaker. Han vet att jag är torsk så vad han än säger, köper jag. Gärna i högsta styrka!
Detta mina vänner är inte alls likt mig, jag har varit slaviskt trogen General i över 20 år och tyckt att all smaksatt snus och vita påsar är trams för fjollor och tjejer. Nu har jag i ett års tid sett till att alltid ha i snitt 7-8st olika smaker hemma samtidigt. Så att varje ny snus är lite som att välja en bit från en påse med lösgodis.
Igår när jag var inne och skulle träffa min bästis och tillika snuskran, började jag sedvanligt med att fråga om läget samt om han hade någon tips på någon bra smak… han förstår i princip inte Svenska, men drog fram en stock Siberian eller vad fan de heter, de där vita och svinstarka snusen som alla fjortisar tycker är det coolaste som finns.
På något sätt blev det ett wake-up call för mig. Jag har sjunkit lågt. Mycket lågt.
Efter att ha levt som en välkammad General-trogen soldat i tjugo år, befinner jag nu mig i rännstenen där min bästa vän försöker sätta en kniv i sidan på mig, han vill på riktigt att jag ska börja snusa en snus som troligtvis är mer ryssfemmor och klorin än det som en fin snus ska innehålla.
Jag vaknade imorse och bestämde mig, ingen mer snus. Jag har nu alltså inte snusat sedan kvällen Fredag 16/4 och det känns lika delar ljuvligt som helt åt helvete!
Jag har inte tänkt på något annat än snus idag, jag har ätit chips, choklad, godis och läsk, vilket jag extremt sällan gör. Jag blev så pinsamt sugen på kebabtallrik tidigare ikväll att jag laddade en gammal moppe som jag inte använt på många år, för att köra 20 min till närmsta kebabhak. (hade druckit öl och kunde inte köra bil)
Jag vill säga att jag är stark och kommer att klara detta. Det kommer jag!
Men hur har ni andra tänkt kring just det att snuset varit ens följeslagare under ens ungdom och uppväxt och sedan aldrig mer?!
För mig är det svåraste just det nostalgiska och identitetsbyggande som snuset gett mig. För mig är en snus en resa till drömmarnas värld, även om det inte varit så de senaste åren så är det så det var en gång.
Och ringen på jeansen och bulan under läppen är en del av min identitet, lika mycket som min frisyr eller glasögon. Hur känner ni kring det?!
