Hej på er,
Vet inte om detta är särskilt produktivt eller till hjälp för er som kämpar med att sluta men det är i alla fall en liten glimt in i min verklighet för de som är intresserade.
Hade fram till för c:a 3 år sedan snusat i större delen av mitt liv (25+ år), gjort kortare uppehåll, alla med samma resultat. Mått dåligt – börjat igen, mått bättre.
Nu så är det 2,5 år sedan jag slutade för sista gången.
Vet egentligen inte varför jag slutade men jag antar att jag var trött på beroendet, trött på att vara missbrukare.
Ville inte passa arvet vidare till mina barn, att det är ok att missbruka. (Pretto visst…!)
Förra gången jag slutade så blev jag uppmanad av min fru att börja igen efter 3-4 månader, jag mådde så otroligt dåligt och jag var antagligen rätt miserabel att leva tillsammans med. Mer än vanligt.
Livet saknade mening och man kände sig trubbig, i vägen och allmänt värdelös.
Så, nu, 900+ dagar efter stoppet kan jag bara konstatera att jag borde sökt hjälp mycket, MYCKET tidigare.
Äktenskapet är troligen helt utom räddning, livet känns bara totalt utan mening, färglöst och dött, även nu efter 2,5 år.
Det har kommit och gått men nu det sista halvåret, varit värre än någonsin.
Har utsatt min fru för så många känslomässiga berg-och-dalbanor att hon till slut inte orkar mer.
Kan inte förebrå henne för att hon nu till slut vill gå skilda vägar, tvärt om, jag tycker det är ett klokt beslut av henne.
Vill inte plåga henne längre men det är klart man önskar att hon orkat mer, att kärleken orkat längre.
Har med mig andra saker i bagaget också så tro inte att jag skyller ALLT på snuset.
Hade allt det här hänt om jag inte slutat snusa? Jag tvivlar på det.
Har 2 underbara barn som både frestar på tålamodet fast samtidigt ger en motivation att låta bli missbruket och hålla humöret uppe. Fan vet hur det hade gått om jag inte hade dem…
Jag har försökt förändra mig, tänka positivt och så vidare men när man är nere i den gropen så är det ibland omöjligt att komma upp, även fast man innerst inne vet vad det är som spökar.
Man hittar fel som inte finns, retar sig på saker som man vet är löjligt o.s.v.
Allt är bara totalt jävla nattsvart.
När man sedan ”vaknar” upp ur ångesten och tar sig upp ur gropen så är mardrömmen en verklighet. Man har sagt saker man ångrar nåt alldeles hemskt, man har fått tillbaka känslorna man har för sin partner men sårat henne djupt.
Svårt att sätta ord på alla känslor också, svårt att få henne att förstå att felet är hos mig. Bara hos mig.
Så tar man sig igenom det och tänker ”Nå, det här händer nog inte igen, jag mår ju bättre nu.”
Fel fel fel…
Varje gång det händer driver man sin partner längre bort…
Rent generellt så har väl vi män svårt att prata om saker, jag är inget undantag, snarare ett skolexempel på detta. Kan själv!
Så om jag får ge ett par råd så kommer de här, utan inbördes ordning:
- Sök hjälp. Så snart som möjligt. Ensam är INTE starkare alla gånger. Väldigt sällan så faktiskt.
- Prata med din partner. Ofta. Hellre för mycket än för lite. Försök förklara vad du känner! Skriv ett brev om det är för svårt att prata!
- Diskutera med likasinnade, vi missbrukare kan faktiskt dra nytta av varandras erfarenheter.
- Var inte rädd för hjälpmedel. Det kan vara en väldigt bra idé att använda läkemedel på inrådan av läkare.
- Våga vara ledsen och visa vad du känner. Framför allt för din partner. Det gör dig inte svag, utan mottaglig för hjälp och förändring.
Nästa steg för mig? Se till att få fortsatt hjälp, kanske rent av medicin under en tid, se till att hitta saker som gör mig lycklig igen!
Lycka till!
