Det har gått fem dagar. Fem dagar av huvudvärk, tandvärk, kort temperament och allmän fnysighet.
Det är inte första gången jag slutat, eller rättare sagt, försökt att sluta. Jag hade två månaders uppehåll senast i Oktober. Skulle åka tåg i 15 timmar och spottade ut sista snusen när tåget rullade in vid perrongen. Allt gick jättebra, förutom att jag började röka istället. Jag lever i någon slags förnekelse av mitt nikotinberoende. Det här är vad som händer varje gång jag slutar snusa:
“Jag mår så dåligt av snuset, jag måste sluta nu. Men huva vad jobbigt att sluta tvärt, jag kan ju röka några cigg om jag blir allt för sugen. Oj då, nu röker jag ju ett halvt paket cigg om dagen! När blev jag en rökare? Bäst jag slutar röka. Men vad jobbigt att bara sluta tvärt. Kan ju ta någon snus då och då för att stilla begäret. Jaha, nu snusar jag en dosa om dagen igen. Men de är ju så mycket bättre än att röka! Va duktig jag är som snusar istället för att röka!” Fin.
Den här gången är annorlunda. Jag kommer inte röka den här gången. Det har visat sig så mycket svårare att gå Cold Turkey än vad jag kunnat förutse. Första dagen kände jag mig full och skrattade åt allt. Jag var som ett barn som hade hittat sin fars plunta. Sedan kom värken, det bultade i mitt ansikte och tänderna gjorde otroligt ont. Men det spelar egentligen ingen roll, vet att allt det kommer gå över, det har till och med redan blivit mycket bättre. Men jag är inte samma människa. Jag var så lugn, hade ett så stort tålamod, orkade lyssna på samma historia för 29e gången utan att påpeka att jag hade hört det förut. Jag brukar låta mina kompisar fatta saker själva genom att pröva sig fram. Jag vill att dom ska lära sig själv och känna att de gjorde det själv. Men jag kan inte hålla mig längre, blir rasande varje gång de inte fattar vad jag anser som “überlätta” saker.
Jag vill inte vara den som tar datorn och skriver deras skolarbeten eftersom jag tycker att de är inkompetenta. Jag har alltid suttit bredvid och hjälpt dem och vill att de ska få chansen att göra rätt själva för att sedan påpeka fel osv. Det här gäller för allt i livet. Kan inte lyssna på historier som jag vet att jag hört en gång innan utan att snappa och skrika exakt när de berättade den sist och vart vi var och härma deras röst när jag gör det.
Är det här personen jag egentligen är? Jag vill bli mig själv, den lugna filbunken. Var det snuset som gjorde mig till den jag är? Jag har snusat sen jag var 16 och är 21 idag. Är snuset en del av vem jag formades att bli under denna sköra tid mellan ungdom och vuxen?
Min ömma moder började med snuset efter flera års uppehåll och jag frågade varför, varför slängde du bort all den tiden? “För jag var aldrig helt lycklig utan det” Är rädd att det är så jag kommer känna också.
Nu har jag rabblat/grubblat klart och ber om ursäkt för stavfel m.m skriver just nu från mobilen på jobbet.
För att avsluta på en positiv not, mat smakat väldigt gott nu.
