Jag slutade helt cold turkey, dvs från 100% till noll procent. Testade för ett år sedan att trappa ned långsamt och det gick inte alls för mig, så det var lika bra att bara sluta helt på en gång. Första tre dagarna fick jag isolera mig från sambon, och sedan sjukskriva mig en vecka. Det hade varit totalt omöjligt att jobba, eller för den delen försöka vara social med andra människor. Jag blev helt personförändrad och mådde oerhört dåligt första veckorna, både mentalt och fysiskt, förutom yrsel från lågt blodtryck så påverkades mitt nervsystemet och jag fick okontrollerbara muskelryckningar, som än efter många veckor fortfarande visar sig då och då, speciellt när jag blir stressad. Efter tre lååånga veckor kände jag mig till slut “fri” på riktigt, och de värsta abstinensbesvären lade sig.
Jag kan säga att sluta snusa är det bland det jobbigaste och svåraraste jag varit med om, och då har jag ändå gått igenom depression med panikattacker.
Nu har jag varit helt fri från nikotin ett tag och det känns inte längre totalt fruktansvärt hela tiden.
Abstinensen dyker fortfarande upp i stort sett varje dag, men nu varar den bara ett par minuter och är inga problem alls att hantera. Oftast kommer den i samband med måltider eller om jag är stressad.
Kan tipsa om att hålla sin blodsockernivå i topp så gott det går! Var noga med måltider och mellanmål.
Det som dock har hänt nu efter lite mer än en månad är att jag är helt kraftlös i kroppen. Jag orkar verkligen ingenting, och skulle helst bara vilja ligga i sängen, om kroppen fick bestämma. Hjärnan vill ju naturligtvis göra saker, men det går bara inte. Jag vet inte om det är i kombination med att vädret har blivit så mörkt, men helt yrkeslös är jag i alla fall. Ska försöka vänta och se om det kommer kännas bättre efter ett tag, förstår att det blir en omställning för hjärnan att producera dopamin osv när en slutar använda nikotin(och alla andra 3000 ämnen som finns i snus).
Hurra för mig iaf, som lyckats sluta! Det är jag oerhört stolt över.
Jag kanske kan berätta lite mer ingående om hur det var när nu när jag slutade.
Snusade bara i ungefär 4 år, men mot slutet hade jag ett kraftigt beroende och behövde använda extra stark.
Som jag skrev innan mådde jag mycket dåligt, och var fruktansvärt arg och blev upprörd över minsta lilla. Tyvärr kommer det även nu fortfarande 44 dagar efter jag slutat, om jag har lågt blodsocker. Men jag känner varningssignalerna tack och lov!
Första veckan var jag helt borta i huvudet och tappade kontroll över verkligheten, det var verkligen fruktansvärt. I kroppen spände det och enda sättet att beskriva är att det var som att bli kittlad, fast hela tiden utan att kunna sluta, vilket var fruktansvärt. Jag slog mig själv väldigt mycket och kunde skrika rakt ut. Godis var enda kväll för att hålla blodsocker- och dopaminnivåerna höga. Ut och promenera hela tiden, behövde röra på mig, även när jag verkligen inte orkade gick jag ut och tog en power walk, för det hade varit för oumbärligt att sitta hemma när det spände i kroppen.
Jag använde Qvitt (som är ett nikotinfritt snus, bestående av grönt te, flour och ginseng) vilket var till stor hjälp! Men även det har jag nu övat bort att använda, vilket känns mycket skönt.
Jag upplevde en del yrsel pga att blodtrycket sjönk, och var väldigt grötig i huvudet första perioden. Minns att jag försökte samtala med några kollegor, men det kändes som om jag var berusad, eller möjligtvis under vatten, och kunde varken säga något vettigt eller ta in vad dom pratade om.
Men efter 3 veckor så släppte allt sattyg och jag blev klarade i huvudet, munhygienen blev bättre, och spänningarna i kroppen minskade drastiskt.
Tack för att du delar dina erfarenheter.
Som Vante Ante säger är abstinensen personlig. Dock känner jag igen mig i allt du beskriver. Det är nu lite över två veckor sedan jag slutade och jag tycker inte det blir så mycket bättre.
Jag är helt väck och känner mig otroligt konstig, och det är svårt att beskriva med ord, men jag måste klämma händerna stenhårt ibland för att hindra att jag svävar ifrån verkligheten, och ögonlocken är nerdragna till hälften hela tiden. Har svårt att fokusera när folk pratar med mig.
Det största problemet är ändå min ilska, jag kan med nöd och näppe hantera den. Den kommer mestadels på kvällarna. Är det dopaminbristen som orsakar det? Eller uppkommer ilskan genom någon annan kemisk rubbning tex mina vidöppna nikotinreceptorer som gapar och väntar på nästa dos?
Tack alla för svar och uppmuntran, det ger energi att hålla ut när det känns som värst.
Har liksom kommit in i en ny fas nu då jag förvisso har mycket mindre abstinens, men är helt slut i kroppen, trots att jag rör på mig och försöker motionera. Och inte hjälper det att novembermörkret är som allra värst just nu. Men förhoppningsvis kommer det känner lättare ju mer tiden går.
Snart två månader sedan jag slutade (56 dagar i skrivande stund).
Nu har det ju blivit vardag att inte längre snusa. Min genväg har nog varit att jag varken dricker alkohol eller har umgåtts med någon som använder nikotin nu under första tiden.
Idag kom abstinensen tillbaka, den där som gör att kroppen vrids och magmusklerna spänner sig.
Det känns ungefär som att bli kittlad, utan att kunna stänga av. Någon kanske känner igen sig?
Annars känner jag mig fortfarande mycket stolt som lyckats sluta.
Jag känner igen det du beskriver, du lyckas sätta ord på det. För mig kommer det också i samband med en ospecifik känsla av avsaknad, och att jag har ett behov jag inte kan riktigt tillfredsställa. Lite olustigt.
Antar att det är mina nikotinreceptorers sista skrik…
Hur känner du dig nu Bjorksdottir, är du slut i kroppen? Jag tänker ibland på den ljusare tiden som kommer (våren) och då har vi antagligen gått igenom det värsta under snusfrihetsresan.
Lycka till och va stolt!
