Allt var väldigt bra i mitt liv.
Driver eget företag, har ett grymt förhållande, fina ungar och bor i ett nybyggt radhus sedan 1 mån tillbaks.
För 3 dagar sedan åkte jag ifrån mitt snus när familjen åkte bort… Jag fick då för första gången på 10 år för mig att det var läge att sluta med mitt snusande. Inte av varken ekonomiska eller några direkta hälsoskäl utan snarare därför att beroendet är jobbigt de kvällar man inte ens klarar att somna utan snus.
Min sambo köpte 1 dosa nikotinfritt på närmsta Circle K och voilà - let the fun begin…
Efter 1 dag var påskledigheten dessutom slut och det var dags att åka till jobbet igen.
Jösses vilken yrsel, irritation och uselt fokus jag upplevde. Dag 2 kräktes jag på jobbet och efter missad sömn natten till dag 3 blev det sjukskrivning. Nu är min sambo och mina barn väldigt arga på mig och frågan är om min nikotin-abstinens har förstört allt för mig? Det känns onekligen som att jag måste kämpa vidare när jag ändå har lyckats klara mina första 55 tim på 20 år utan giftet… Men när f-n blir det bättre?? Vill inte offra några relationer för att bli av med beroendet ju…
Tyckte ilskan och irritationen släppte efter ca 2 veckor, min fru tyckte jag blev nästan normal efter ca 3 veckor. Sedan avlöstes ilskan o yrseln av andra symptom( tryck i bröstet/ halsen) men också vågor av stolthet över kampen samt bubblande glädje över att slippa mitt missbruk. Min resa är långt ifrån över men har skönjat hur mitt liv ser ut utan snus. Och det gör det mödan o striden värd.
Men har ni satt barn till världen o skaffat hus ihop är det ju alltid bra att prata. Meddela att du verkligen behöver sluta snusa och det kan komma att innebära lite snarstuckenhet. Men tyckte att jag oftast kunde/kan se att jag brusat upp utan större anledning och därför snabbt kunnat be om ursäkt för mitt uppträdande. Själv tog jag den första månadens snuspengar o köpte presenter till familjen för( månad 2 o 3 köper jag onödiga cykelprylar till mig själv för istället)
Kämpa på!
Tack för att du delar dina erfarenheter! Problemet här är att vi har dåligt med gränser och inga gemensamma barn. Någon bonus grabb på 16 tyckte att han kunde spela dator och föra oväsen till kl 03.00 inatt så att jag vaknade och inte kunde somna om. Jag blev så fruktansvärt arg. Allt blev fel och uppförstorat pga min abstinens. Jag ångrar att jag började sluta
Tyckte och tycker att det är svårt o jobbigt att sluta med snus. Först i år som jag verkligen känt att jag är färdig med snuset. Vill verkligen inte mer. Så tror att slutasnusa resan måste börja med en stark vilja att sluta för gott. Utan den blir det väldigt svårt.
Känner du dig klar med snuset så gå till bonusgrabben med en skål med popcorn o be om ursäkt. Om du känner dig ilsken och sugen så funkar träning för de mesta väldigt bra.
