Min resa och min framtid.

Dagbok
1

Till skillnad från många andra här inne började jag inte snusa förrän jag var 27. Hade testat ett antal gånger under många år utan att fastna, men just den sommaren valde jag att köpa en dosa till en fest. Ville ju inte snylta av mina vänner hela tiden.

Jag var fast.

Träffade en tjej, hon äcklades av snus så jag slutade ett år senare, inga problem.

Ett år senare tog jag en sibirisk jävel, det var ju ändå skolavslutning och mpnga av mina vänner hade tagit examen. Fest! Klart som fan jag klarar av en snus.

Nej, det gjorde jag inte.

Träffade en annan dam. Erkände min last, en last hon accepterade men hon lät mig vara fullständigt medveten om hur äckligt hon tycker att det är.

En lördagskväll på fyllan lovade jag henne, av någon outgrundlig anledning, att jag skulle sluta. Jag trodde ju inte på det själv, men under söndagen tog mitt snus slut. Jag hade försökt (“”““försökt””“”, vilket skämt; jag var en snushora) flera gånger innan, men jag har rättfärdigat allt mitt snusande och kommit fram med de mest patetiska ursäkter ni kan tänka er.

I över 300 dagar var jag fri. De var de bästa 300 dagarna jag haft på länge.

I somaras flyttade jag. Jag flyttade långt. Det innebar en lång jävla bilresa, och under nämnda resa, efter cirka 40 timmar utan någon egentlig sömn, såddes ett frö i min hjärna. Jag var under isen och knappt medveten. Allt jag gjorde var att köra och räkna ner milen.

Fröet började växa hos mig; om jag inte får i mig snus nu kommer jag inte komma fram levande.

Tog mig fram hela vägen utan att köpa snus, vilket jag har min flickvän att tacka för. 15 minuter efter att jag lämnat hennet vid tågstationen hade jag lagt en snus i munnen.

Det har nu gått 4 månader, och mitt snusande har eskalerat. Jag vill inte snusa, men jag är fast i skiten. Jag vill tillbaka till den tid i mitt liv då jag mådde fantastiskt utan att vara kedjad till snuset, och den tiden är nu.

Denna månad har jag blivit fullständigt rövknullad av räkningar. Allt skulle in samtidigt; CSN, skatt, försäkring, kurs… Ja, ni fattar. Tung månad. Det finns inte utrymme för snus.

Igår vid 20.00 tog jag min sista snus. Det är cirka 16 timmar hittills, och jag skriver det här innelägget för stöd. Jag vill dela med mig av mina tankar och höra stöttande ord såsom i så många andra trådar. Jag vill avsäga mig mitt medlemsskap i den extremt förskönade snusklubben och istället förtjäna ett livstids medlemsskap i det snusfria umgänget med fräsch andefräkt och 1000 kr extra i plånboken varje månad.

Mina 16 timmar hittills:

Drömde inatt rätt klara drömmar, det var länge sedan. Drömde att jag hittade en ung kvinna i sjön som jag fick återuppliva, rätt nice.

Bilresan till jobbet var något jag aldrig upplevt. Jag kände mig full, hade knappt kontroll på bilen och hela kroppen pulserade.
Väl i staden där jag jobbar passerar jag, utan att ens fundera på det, den sista macken där jag alltid åker in och panikköper snus när jag “”“försökt”“” sluta snusa kvällen innan. VINST.

Väl på jobbet har jag varit varm och kall om vartannat, lite pulserande i kropp och väldigt trög i sinnet. Huvudvärk. Har precis käkat lunch och sprang direkt hit och började skriva. Inget snussug. VINST.

Faktum är att jag känner att hela kroppen badar i en helt annan atmosfär denna gång. Svårt att förklara, men jag mår bra av smärtan; jag mår bra att känna kroppen lida. Det beror nog på att jag redan vet hur härlig den andra sidan är, och sinnet vill dit till varje pris.

16 timmar, mina vänner. 16 timmar. VINST.

2

Starkt Hedamn och välkommen hit! För 85 dagar och 8 timmar sen var jag där du är idag. Jag vet hur det känns och jag känner igen symptomen.

De 86 dagar jag varit utan snuset har (hur konstigt den än kan låta) gått fort. Det har däremot gått upp och ner och senaste tiden en del ner.

Men det är bara att fortsätta samla dagar! :slight_smile:

3

Bra jobbat och välkommen hit! Första tiden är ett helvete… Kämpa på och när suget är som starkast får du försöka tänka att om du tar dig igenom den värsta abstinensattacken blir det lättare sen.
Jag har känt att det är detta forumet som hjälpt mig mest hittils! när hjärnan spökar och snusmonstret lockar har jag ofta gått in här och läst lite gamla trådar. Känns skönt att inte vara ensam.

4

Tack Ziiid och Snuskalkon, jag har läst era inlägg i andra trådar och det är inspirerande!

Det har nu gått 38 timmar sedan min senaste snus, och efter lunch igår började en kamp jag gick vinnande ur. Efter lunch hade jag inget sug efter snus, men från 14-fikat framåt satt jag och konspirerade mot mig själv; jag presenterade varje argument till varför jag ska handla en dosa på ett otäckt manipulerande sätt. Jag var stark nog att bara slänga mig i bilen och åka hem utan att ens fundera. Hjärtat tog mig hem medan hjärnan ljög.

Efter middagen låg jag apatisk i soffan ett tag innan jag gick och tränade. En träning som gick riktigt bra och jag kände mig stolt över att vara snusfri. Efter träningen var jag tvungen att handla mjölk och bacon och det var samma visa här: hjärtat styrde kroppen när jag själv ville gå fram till kiosken och säga “två dosor XR stark, den blåa”.

Inatt vaknade jag vid fyra-tiden, med kudden sjöblöt av svett. Jag började le när jag insåg att det var snusdjävulen som börjat rinna ut.

Överlag är dagen en fantastisk dag utan något sug över huvud taget. STOR VINST.

5

2,5 dygn sedan senaste snusen, eller 60 timmar om man så vill. Det i sig är en rejäl vinst. Jag tycker att det har gått alldeles för lätt å ena sidan. Å andra sidan är denna resa mycket svårare än jag minns den.

Jag har insett att den första kritiska punkten under denna resa skedde redan första kvällen, när jag lyckades hålla mig borta från att köpa en dosa eller två. Därefter har snussuget legat i dvala. Jag känner hur hon laddar för nästa strid. Snusdjävulen har nämligen känt av hur oerhört stark jag är, så hon har tagit ett steg tillbaka och låter mig fyllas av högmod medan hon själv bygger upp en urkraft.

Det kan liknas vid Hitlers marsch mot Moskva. Ryssarna flydde fält och gav inte särskilt mycket motstånd. Mr. Hitler himself, med en hjärna hög på hybris, anade inte att något så enkelt som temperatur kan vara förödande.

Det händer inte ofta, men då och då under dygnets vakna timmar drabbas jag av ett enormt sug och en enorm sorg på mindre än ett ögonblick. Poff, säger det, så är allt borta igen.

Jag ser mina arbetskamrater fylla läppen med feta prillor efter maten, och jag känner… ingenting. Absolut ingenting. Nada. Och det skrämmer skiten ur mig. Jag vet exakt vilken kontroll snuset har över mig, så jag står i hörnet med eldkastaren och slaktkniven redo och bara väntar på henne. JAG ÄR REDO!!

Nåväl, inget psykiskt sug efter snus alltså, men dessvärre har de fysiska reaktionerna på snuset gjort sig mer än påmind. Jag har senaste nätterna somnat oerhört snabbt, men jag har sovit oerhört oroligt också. Vaknat flera gånger per natt, dränkt i svett och djävulskap.
Mitt tarmsystem har helt kukat ur. Det är som att jag går runt och har konstant magknip, och gasproduktionen är både hög och vidrigare än något jag någonsin upplevt.
Dessutom är det som att jag konstant försöker vrida mig ur min egen kropp. Som att jag sitter på ett viktigt möte men är så kissnödig att jag nästan svimmar.
Överlag är jag inte så social. Jag är inte deprimerad eller ledsen, men jag är inte glad heller. Just nu existerar jag bara. Jag och mina fisar.

Ikväll vid 20.00 är mitt nya liv 72 timmar gammalt. Det kommer jag fira genom att stå med en stångjävel i gymmet.

Ta hand om er, och kämpa på.

//Hedman

6

Bra kämpat Hedman! Snart har du tagit dig förbi den värsta tiden och det blir lättare för kroppen varje dag…

Flinade ordentligt åt “så jag står i hörnet med eldkastaren och slaktkniven redo och bara väntar på henne. JAG ÄR REDO!!”
Tyckte det lät helt rätt! Jag har hela tiden känt att det blir lättare om jag personifierar snuset på det viset du skriver… Känns lättare att avvisa “Snusmonster” eller “Snusdjävulen” än att fightas mot sin egen hjärna.

7

Mina vänner, jag är så svag. Igår fick jag ett ryck, köpte två dosor och tryckte in fem snus i käften och njöt som endast adliga kan…

Lol, skoja bara, haha. No way, José. Den här soldaten känner noll och absolut inget sug efter snus.

SNUS ÄR ÄCKLIGT.
Det har jag alltid tyckt. Jävligt gött förstås, men jävligt äckligt likväl. Jag går nu runt om dagarna och känner en sådan njutning av att ha en fräsch mun. Ibland tänker jag på hur det skulle vara att stoppa en prilla i käften, och då börjar jag nästan gråta eftersom jag samtidigt inser hur mycket vidrigt snus jag haft under läppen. Bara tanken på den vidriga snusvätskan som rinner ner över tänderna ger mig tarmvred.

Nå, i fredags var jag skitsur och irriterad i 30 minuter eller så. Det är enda gången jag haft en så tydlig humörsvängning faktiskt. Jag har varit lågmäld, absolut, men inte sur eller sådär. Jag har insett att snusare som blir arga och irriterade när de slutar är samma människor som inte känner avsmak gentemot snus. Det är människor som i grunden älskar snus, men som slutat av ekonomiska anledningar eller för att de vill rädda sina tänder. Om snuset varit gratis och om det hade varit bra för tänderna hade de nog aldrig slutat ändå.

Nu när jag tänker efter hade nog inte jag det heller, om det inte vore för det faktum att jag i alla år tyckt att SNUS ÄR ÄCKLIGT. Ingen kvinna vill hångla med en snusare, så jag brukar tänka att om jag inte slutar snusa kommer den vackra kvinnan jag trånar efter inte ens vilja ta i mig med tång.

Jag sover fortfarande väldigt dåligt. När jag snusade kunde jag inte somna för att kroppen var sönderknullad på nikotin vilket gjorde mig pigg, och när jag låg pigg i sängen tänkte jag att “ja, här ligger jag pigg i söngen, och det är snusets fel. Jag måste för helvete sluta med den här skiten” och så kan jag inte somna på grund av snusångest. En ond cirkel.
Nu när jag inte snusar somnar jag direkt. Max tio minuter. Däremot vaknar jag i svett och jävulskap varje natt.

Livet är en kamp. Enligt snusappen har jag hittills sparat 320kr, i princip en stock. Det betyder att jag basparat min käft 252 prillor. Kan ni tänka er det? 252 PRILLOR! Så jävla vidrigt. Skönt attt slippa.

Justja, jag jagar inte dosor längre. Helt jävla fri från detta helvete. Nu följer ett livslångt åtaganade i att ge fan i snuset. Det känns skönt.

Väl mött, mina vänner.

8

Najs.
Visst är det äckligt men det insåg jag inte förrän efter jag slutat. Håller helt med dig om munkänslan nu utan snus.

Då är det bara att leva livet och aldrig mer stoppa in snus igen :slight_smile: Lycka till!!

9

252 prillor… snyggt jobbat! Bara att fortsätta på samma spår. Räknade precis ut att jag “undvikit” ca 2880 snus. Det är en del… :slight_smile:

10

God morgon!

Dags för en mindre uppdatering tycker jag. Min erfarenhet är att första dygnet är allra svårast, och jag visste att om jag lyckas somna första kvällen utan att falla för snusbegäret skulle mina chanser att lyckas öka markant. Så blev det ju också, och resan därefter har varit oförskämt enkel. Därmed inte sagt att det inte har varit tufft.

Det ärr nu 108 dagar sedan senaste snusen, och jag kan ärligt säga att jag inte ens har varit i närheten av ett återfall. Då ska jag ändå poängtera att jag hittat två snusgömmor med alldeles färskt och prima innehåll, och jag har även alkoholiserat mig själv med snusande vänner som för allt i världen inte kan förstå varför jag slutat och med diverse knep försökt få mig att ta en liten festjävel.

Stundom, under några få korta ögonblick, har jag drabbats av en stark våg av vemod och ensamhet, som att jag i mitt utforskande av mitt inre sprungit på ett hål där snus tidigare huserat. Desssa ögonblick kommer för alltid att återkomma till mig, och jag ser nästan fram emot det; känslan som kommer efteråt nämligen, den av eufori, övertygar mig om att jag valde rätt väg när jag vandrar det snusfria livet.

Som ovan nämnt har det inte varit en dans på rosor. Första två månaderna sov jag väldigt oroligt och jag svettades oerhörda mängder under nätterna, ofta i samband med mer eller mindre trevliga drömmar. Första tiden var jag således trött, men det resulterade inte i ilska och irritation, utan det blev mer att jag som ett skadat djur drog mig undan så många sociala situationer som möjligt. Jag ville för allt i världen inte konversera med människor, som att den energi jag hade i kroppen enkom räckte till för att överleva vardagen. Dessa dagar stärkte mig väldigt mycket, då det gjorde mig mer övertygad om att snuset är djävulens verk. Senaste månaden har jag sovit bättre än någonsin, och jag påminns om hur fantastiskt det snusfria livet är varje gång en kollega, gymkamrat eller vilken främling som helst tar fram sin idiotiska snusdosa och medvetet stoppar in sin ägare i munnen.

Hur är det ens möjligt att något så simpelt som snus kan nästla sig in på så många områden av inte bara livet, utan rätt in i hjärtat av själen?

108 dagar. 4500 kr. 130 dosor. 3370 prillor. 3,2 kg snus.
Det känns som att jag fått en ny chans på livet, och till den som är rädd för att sluta säger jag detta: Den kam p du kommer gå är en mycket svår sådan, men nyckeln ligger i att sluta mata dig sjålv med argument från både höger och vänster. Det enda du ska tänka på är att du innerst inne är jävligt less på att inte ha kontroll över ditt eget liv, och för att ta tillbaka kontrollen krävs en vilja av stål, en vilja vi alla har inom oss.

Allt gott,
Over and Out.

11

Grattis Hedman! Kul att se att du fixade det! Vi delar samma filosofi - antingen så vill man eller så vill man inte. Det låter väldigt förenklat men det måste ändå ses som grunden till att lyckas. När jag själv försökt sluta vid tidigare tillfällen så har aldrig viljan funnits till 100%, möjligen till 80% och då går det aldrig.

Som sagt, grattis och fortsatt lycka till!

12

Grymt jobbat!! Kul att det hållit så här länge! :slight_smile: Och det låter ju väldigt sannolikt att det fortsätter så.

Håller med, att vara snusare innebär oftast att vara ganska äcklig och irrationell ur normala människors ögon. Glad jag med att man inte behöver känna sig sådär äcklig längre och låta sig påverkas av yttre saker i sina beslut/i sin vardag.

13

Bra skrivet och bra JOBBAT!

14

Och igår firade jag 365 dagar som snusfri!

Längtar inte efter snus över huvud taget. Tänker inte på snus ens. Blivit erbjuden så många gånger på fyllan och det har knappt varit nära att jag slängt i en.

Livet är härligt. Kämpa på där ute, jag tror på er!!

//Daniel

15

Kul och bra jobbat! Låter som om du är klar med snus. Känns bra att en till lämnar nikotinslaveriet.