Jo, imorgon tänkte jag göra slut på 24 års nikotinmissbruk. Kall kalkon. Fast funderar på om det egentligen är en smart tidpunkt, så vill gärna ha ett råd eller två. På måndag kör vi igång ett stort projekt på jobbet. Kommer att pågå i ungefär en månad. Stressigt och jävligt blir det förstås. Min tanke var därför att sluta nu för att om möjligt gå igenom allra värsta abstinensfasen under morgondagen, fredagen och helgen. Eller är det bättre att vänta en månad? Är det dödfött att sluta när jobbet knäcker en? Eller är det så att det aldrig kommer ett bra tillfälle?
Jag spottade faktiskt ut sista snusen redan vid 15.30 idag. Och abstinensen hittills avskräcker lite. Efter bara fyra timmar utan nikotin är jag helt körd i huvudet. Tänker långsamt, irriterad, rör mig lite slött. Tog en halvtimme att duka av bordet efter middagen.
Håhå jaja. Tankar kring bra slutartillfälle mottages tacksamt!
Kör på tycker jag! Beta av abstinensen i helgen. På måndag är du klar i knoppen igen.
Jag har ofta tänkt att det inte är nån mening att sluta när jag är hemma med småbarn. Att snusen är nödvändig för att lugna nerverna och pigga upp under tidiga morgnar efter dålig nattsömn. Men här är jag nu, första dagen på pappaledighet med andra barnet, dryga två veckor in i snusfrihet. Visst, med snuset kan man styra lite mer när man ska känna lugn och harmoni, men det ökar inte totalsumman lugn och harmoni under dagen. Det finns inget bättre tillfälle att sluta än då man tänker att man vill sluta. Passa på medan du har känslan i kroppen!
Välkommen Victorius, man hör ju du kommer att gå ut som en vinnare ur denna kampen!
Att sluta snusa är ett mycket bra beslut, du kommer att inse det väldigt fort.
Tankar kring när du ska sluta, det finns bara ett bra svar, starta NU. Det finns ingen orsak att dra ut på det, det blir aldrig lättare, tvärtom.
Läs mina sista två inlägg Dag 100 och 103 ur min egen dagbok, i bägge dessa har jag poängterat vikten av att börja när tanken slår en.
Jag gör som ni säger. Några timmar (totalt 20 eftersom jag ju faktiskt spottade ut vid 15.30 igår - viktigt med timmarna just nu) i frihet nu. Känns väl…sådär. Är konstig. Känner mig konstig. Emellanåt får jag värsta lyckokänslan, jättekonstigt. Håller i sig nån minut. Vet inte om det beror på att jag är lycklig för att jag äntligen slutar eller om det bara är signalsubstanserna i hjärnan som är helt förvirrade. Och mesta tiden är jag förstås dum i huvudet, irriterad och yr.
Jag tror säkert att ditt projekt på jobbet blir en prövning, men efter det kommer en annan prövning och efter den… osv. Det kommer aldrig det bästa tillfället, så kör hårt! Och läs veterandagböcker här på forumet så att du är beredd på vad som väntar. Och vad snusmonstret snart kommer att börja viska till dig…
Kör hårt! Det blir troligen aldrig rätt tidpunkt annars. Har själv dragit ut på mitt slutsnusande i minst 5 månader pga ad det, alltid något som händer.
Tack! Ni har rätt. Jag kör på. Snart är första helt nikotinfria dagen till ända. Hemsk känsla i kroppen. Rastlös, trögtänkt, irriterad, krypningar och muskelstelhet. Jodå. Nikotin är fina grejer. Hoppas att jag får sova lite inatt.
Måndagsmorgon i november, inklusive regn.
Mycket på jobbet.
Förkyld.
Abstinent och trögtänkt.
Hela förmiddagen har ängeln och djävulen bråkat på mina axlar.
“Jo, men nu var kanske inte bästa tillfället att sluta. Julledigheten blir mycket bättre. Gå till affären nu och sluta med det här fjantiga späkandet. Varför inte nyttja livets små glädjeämnen?”
“Shut the fuck up. Du har ju redan fixat fyra dagar. Snart är det värsta över. Tänk om några dagar när solen lyser och förkylningen är över. Då kommer du att vara stolt. På sikt kommer du att bli en gladare och lugnare människa utan nikotin.”
Och jag har läst massa på forumet (fast jag egentligen inte har tid…) och nu känns det lite stabilt ändå. Några timmar till.
Är egentligen inte sådär fruktansvärt sugen på nikotin, men känner mig så jävla låg och borta. Själva suget och yrseln och det där går att leva med. Men den här absoluta lågheten och dimman i mitt huvud känns för jävlig.
Jag kommer så väl ihåg just den där perioden, är ju ingen höjdare precis.
Lågheten, tomheten och att man känner sig kort och gott frånvarande på något sätt, som man inte är sig själv.
Tiden är din bästa vän just nu, speciellt mycket värre än vad det känns nu blir det inte. Du har det allra värsta bakom dig och så blir det faktiskt stegvis lättare tills du går ut som en vinnare ur kampen.
Njut av de goda stunderna maximalt nu, det kommer att dyka upp små ting du inte tänkt över de sista drygt 20 åren. Munnen känns “ren”, maten smakar godare, ingen nikotinhuvudvärk och söndersnusad hjärna på kvällarna osv osv
Jahaja. Det gick ju inte så jävla bra sist. Jag skyllde på jobbet den gången. Det blev för mycket. Jag var trögtänkt och nedstämd och så började jag igen.
Nu har jag samlat ny kraft. Och än så länge känns det rätt hyggligt. Ett jävla hemskt morgonhumör och så den där trögtänktheten är väl mina (och min omgivnings) största problem just nu. Men 20 grader varmt och maj så det känns kanske lite trevligare att sluta nu. Eller i alla fall mindre plågsamt. Å andra sidan brukar jag alltid semesterröka på altanen under fina sommarkvällar, men så blir det inte i år.
Hur som helst. En vinnare är en förlorare som försökte en gång till. Så nu försöker jag en gång till.
