När jag var yngre snusade jag i många år, fram till beslut om barn. Ville inte bli pappa med en snus under läppen. Jag slutade med hjälp av plåster den gången, och det gick förvånansvärt lätt, när processen väl var igång. Sen gick många år och jag var helt snusfri.
För ca 3 år sedan, efter ungefär 8 år fri, som en blixt från klar himmel, slår suget till med full styrka… en dosa senare och jag var fast igen. Det är inte riktigt klokt så lurigt detta är…!
Men, skillnaden nu var enorm. När alla i min närhet, speciellt frun och nära vänner hade bilden av mig som viljestark och med förmåga att sluta, vågade jag inte erkänna att jag börjat på nytt. Så denna gång blev allt i smyg. Det låter ju helt sjukt faktiskt, men så är det och nu har jag toksnusat 1,5 dosa /dag i 3 år, nästan helt i smyg. Några kollegor vet, ingen annan. Hemma har jag ersatt med sugtabletter, och lyckats hålla det hemligt, så nu är jag egentligen nästan lika beroende av tabletterna.
Har mer och mer ångest över detta och måste komma ur. Fick ett bryt förra veckan (tror jag aldrig varit så nära botten i hela mitt 45-åriga liv) och har nu gjort slag i saken. Jag slutade i lördags morse, cold turkey. Tabletter mm kan jag inte ta, är nästan lika beroende av dem. Och plåster, som funkade sist har en nackdel som gör dem omöjliga: det syns för barn/fru, även lång tid efter pga rodnad. Återstår den hårda vägen bara sluta.
Nu är jag inne på dygn 4. Jag lever, men det är fan knappt. I stunder är det ok, men mest är det hemskt. Sjukt jobbigt detta. Kan verkligen bekräfta att stöd från nära o kära betyder mycket när man ska sluta. Nu får jag ta hela skiten ensam, då jag ljugit mig hela vägen hit. Kan ni stötta mig lite här? Jag behöver lite hjälp!
Just nu känns det lite, lite lättare. Det kommer och går, det jobbiga med att sluta. Vad mer exakt är det som är så jobbigt? En känsla i kroppen, som jag har svårt att sätta ord på. Ett sug, kanske? Tänker att jag ska fan in i den känslan och bada runt ordentligt, all in. Gör den just nu lite lättare att ta.
Kväll dag 4:
Har varit på gymmet, körde ett riktigt tungt pass.
Det hjälper verkligen!!!
Inte en enda gång under 2h tänkte jag på snus.
Kan jag börja ana ljuset i tunneln, tro?! Eller är 4 dagar för tidigt?
Härligt Du tagit ett så bra beslut för din egen skull.
civ.ing
Mitt tips är att läsa runt här på forumet.
Vart efter dagarna går & du upplever/känner & erfar
Då kan du se de som rest före dig. Det finns svar på
en hel del i den guldgruvan av dagböcker.
Starta gärna en räknare så kan vi följa dig lättare.
I början; minut för minut,timme för timme,
dag för dag.
Lycka till/
Vante Ante
Ok tack!
På jobbet nu, värst här. Måste ju leverera. Och van vid att snusa mkt här.
Det som håller mig uppe är tanken på att gå till gymmet. Drar dit direkt efter jobbet idag.
Löpning funkar väldigt bra för mig.
Men har ändå gått upp 5 kg sen jag slutade.
Har börjat ta tag i det nu.
Lycka till.
/Nattsnusarn
Om jag hade varit i din sits så hade jag personligen berättat för mina nära och kära hur det låg till.
Hade det endast varit jag som hade vetat om att jag hade snusat så hade jag aldrig klarat av att sluta, när flera vet att jag har ett beroende och försöker sluta så ger man sig fan på att sluta för att inte “skämmas” över att inte ha klarat det.
Du har fixat detta förr, du kommer fixa det en gång till!
Lycka till 