Snusmonstrets hårda grepp

Har försökt mig på Allen Carr, Easyway-metoden som i princip säger att viljestyrka inte är nödvändigt eller på vissa sätt t o m dåligt, dålig taktik iallafall (enligt honom) när man ska sluta snusa. Men något känns det som att jag har brist på eller kanske inte “avhjärntvättat” nog vid mina försök att sluta snusa, har jättesvårt att helt få bort önskan att kunna ta EN snus för att bli snusfull.

Även om man logiskt sett fattar att det är jättedumt; att man skulle backa i progressionen mot att återställa hjärnan (dopaminregleringen t ex) och fysiken efter biverkningar av snus, så känner jag mig lite halvt maktlös inför mig själv. För jag vet att även om jag klarar mig igenom den här dagen t ex (som det kanske hörs - lite tveksamt, haha) så kommer det bli verkligen SKITJOBBIGT att sitta och förhandla med sig själv på det viset i många timmar, dagar eller kanske t o m veckor tills man förhoppningsvis övertygat sig själv att nej, jag vill inte ha någon, jag tror på mig själv när jag tänker att det inte är värt det.

Om det spelar någon roll i sammanhanget så har jag på senare år (förutom kortare perioder när jag lyckats hålla uppe) kört i huvudsak väldigt stark snus, som jag lyckas bli snusfull av ibland trots att man är sån storsnusare, och mängderna har ökat till löjliga nivåer eftersom tandköttet ofta varit så skadat att man velat ta ut snusen och ha två inne konstant på samma gång så man försöker - ut med den/dom efter 5 minuter - börja om efter 5 minuter när man tycker det är tomt utan, och till slut har man gjort av med 2,5 dosor på en dag.
Jag tvekar inte en sekund på att jag VILL sluta, märker negativa hälsoeffekter av snusen förutom andra uppenbara nackdelar, inte minst bara av att vara så stört beroende av något. Men tror att något saknas i verktygslådan eller kanske att bearbeta ännu bättre om man ska lyckas på sikt. För när jag får ett rejält “jag vill gå och köpa snus!”-infall vete sjutton som sagt om det känns som att man vunnit i längden om man får spendera timmar i sträck på att övertyga sig men ändå har känslan av att den viljestyrkan (som man ju inte skulle behöva använda) bara kommer räcka några timmar eller i bästa fall någon eller ett par dagar ändå innan samma nästan handikappande besatthet börjar om igen.

Några synpunkter eller idéer?

Kanske ska nämna att det är inte bara en tillfällig nojja eller farhåga utan något jag tyvärr lyckats trilla dit på upprepade gånger senaste åren :slight_smile: Och det där “suget” kom redan igår kväll och har varit nästan konstant handikappande sen dess även om man fått någon stunds lugn ibland också emellanåt innan det kickar igång lika hårt eftersom monstret fått någon slags minigehör och då kör stenhårt, flummigt talat, haha.

Välkommen hit irenpanik!
Innan jag själv slutade höll jag på likadant som du… Trappade upp styrkan på snuset till en helt orimlig nivå, tandköttet och min karaktär var på absolut botten… :frowning:
Nu är jag snart uppe i 100 dagar och livet har tagit en helt annan vändning :slight_smile:

Något som hjälpt mig mycket är att lägga upp en grymt bra strategi och hålla sig till den. Inte bara en strategi som är “jag ska sluta snusa på måndag… aldrig mer ta en snus” utan mer något som:

-När jag blir sugen på en snus ska jag:
Gå en promenad.
Skriva på detta forum att jag kommer ta en snus.
Gå till affären och köpa en dosa.
Ge dosan till någon närstående.
Träna.
Äta.
Be personen öppna dosan.
Be om att personen ger mig en snus.
Är jag fortfarande sugen på snus får jag ta den.

Du förstår upplägget… Hitta på en strategi som passar dig. Skriv ner den och håll dig till den! Jag kom aldrig speciellt långt på min egen lista innan suget efter snus var borta och livet fortsatte utan snus. När snusmonstret åter visar sitt fula tryne var det bara att plocka fram listan igen… :slight_smile:

Lycka till!

Tack för råd! :slight_smile:

Hoppas på att hitta en strategi som fungerar för mig som du säger. Något som inte innefattar att förhala eller förhandla med sig själv. Man kan inte förhandla med en junkie som siktat in sig på sin besatthet, haha xD Och suget försvinner inte av sig själv om jag inte ändrar inställningen till att jag inte vill ha en, skulle jag köra på din lista (gjorde det igår skulle man kunna säga) så vet jag att det är kört om jag väl knallar åt det hållet kiosken ligger. Är fortfarande en junkie i huvudet som i att man vill ha sin fix, medan den mer vettiga sidan inte vill vara en junkie och att det inte är hållbart i längden, för mig iallafall. Så har väl en hel del bearbetande kvar att göra där men vet inte riktigt hur som man inte redan testat flera gånger.

Det finns många metoder, alla får hitta sin egen.
när du hittat en som fungerar en gång är det bara att hålla i. Nästa gång är det enklare :slight_smile:

Ja det är sant, jag letar vidare.
Håller inte med om “nästa gång är det enklare” tyvärr, det funkar ju bara om man hittat en riktigt bra lösning till att kontra tidigare snedsteg, inte den känsla av maktlöshet som jag har nu. Då blir självförtroendet inte det bästa heller vilket man skulle behöva massor av. Därför jag startade tråden för att någon kanske har nån smart idé som inte jag tänkt på (fast har klurat på det i flera år så det är en long shot).

Jag var riktigt klar med snuset och nikotinet efter 30 år. Hade bestämt mig stt nu fick det räcka. Tyckte ( tycker) stt det var så erbarmligt jobbigt att sluta att jag aldrig vill uppleva det igen. Vill istället känna mig fri, utan snus. Att resa var jag vill utan att fundera över snus. Slippa drabbas av panik när snusen tar slut.
fräsch i munnen, låta tungan glida över rena vitare tänder. Skönt . Frihet.
Bestäm dig en gång för alla Irenepanik. Acceptera inte några bortförklaringar och diskutera aldrig med trollet. Stäng dörren och tänk att du aldrig ,vad dom än händer ,skall snusa igen. Det får vara färdigt. Snus är skräp.

Ett bra råd absolut. Förutom att jag faktiskt verkligen vill vara “fri” så brukar Allen Carrs bok funka bra för att få det mindsetet och känna att den här gången kommer det funka, att jag verkligen har bestämt mig. (Ursäkta, blir långt…)

Men nästa dag är en ny dag och så vidare, trots att inställningen fortfarande finns där och man vet vad man inte ska göra (bara ta en, till exempel) så kan jag få ett infall. Det kommer i vågor, antingen av triggers eller att man känner sig risig pga “sluta-besvär” plötsligt känns det som att livet inte kan gå vidare eller är värt att leva om jag inte går och köper en dosa. Inte exakt så, det är också som en inre stress som det inte känns som att jag klarar bli av med, kroppen vill vrida sig ut och in, kan vara lite olika vid olika tillfällen men börjar med någon trigger om att köpa snus, bli snusfull, och hinner man associera det till något bra av ren reflex är det “för sent” att resonera med mig själv, jag tror inte längre på vad jag säger, eller jag vill ha en paus från misären.

Om jag bestämmer mig för att stänga in mig hemma, till exempel första tre dagarna när abstinensen är som värst, så brukar det (oftast) funka bra, men kan vara kontraproduktivt för då tycker jag ju synd om mig som är “instängd” även om det är fint väder, kompisarna gör roliga saker, och jag är själv hemma, med abstinensbesvär dessutom så man känner sig sjuk. Så när jag väl “släpper ut mig” igen associerar jag nog omedvetet inget snus med att lida. Ute = fri, och nån slags skifte sker i hjärnan. Samma om man avstår alkohol, visst, jag är inte alkoholist så det kan gå veckor utan någon alkohol i vilket fall, men säger jag till mig själv att jag inte FÅR, då associerar jag det på liknande sätt att snus är dåligt, kan ju inte gå till puben och umgås med kompisarna, får leva som en tragisk instängd enstöring. Det blir en balansgång mellan att man faktiskt får sämre omdöme och riskerar att trilla dit om man börjar bli lullig och snussugen, blir ju tio resor värre om man dricker en öl också; receptorerna slår på för fullt. Att dels det där “får inte” kan skapa mentala spärrar, och att nån slags tidsgräns lär man ju sätta på båda exemplen, när det väl släpps löper man samma risk igen. På så viss förstår jag vad Carr menar med att man ska fortsätta leva sitt liv, fast jag vet av erfarenhet att första 3 dagarna och första veckan är väldigt risky i vissa situationer, och andra saker tror jag bara inte jag skulle palla med pga tröttheten/abstinensbesvären.

Hjärnan är konstig. Vet inte om det är vanligt men att man inte hör det så ofta eller om det faktiskt är skumt - när jag inte har nån snus så spänns en massa muskler i hela övre halvan av kroppen ihop som en fiolsträng. Det går att bli av med men så kortvarigt att det knappt lönar sig i längden. När jag lyckats vara utan ett par månader har det här fenomenet fortfarande funnits kvar fast inte lika konstant, men minsta stress så dras allt ihop, ryggen och nacken börjar knaka oroväckande även i vilande tillstånd. Brukar inte otippat ha nästan konstant spänningshuvudvärk av det. Sen är det ganska många andra “känningar”, fast mer såna man kunnat förvänta sig, tycker bara dom håller i sig väldigt länge (t ex tandköttet).
Skulle tro att detta borde gå att åtgärda/lindra genom att lura hjärnan på något sätt. Liknande Carr´s psykologiska knep för att få mindre abstinens. Lyckas ändå lindra en del grejer genom att formulera hans påståenden som mantran “nej så lätt lurar du (jag) mig inte, jag kan visst fokusera utan nikotin!” tex. Som det är nu så späder det ju rejält på tidigare nämnda påstående att livet utan snus känns riktigt dåligt och inte ens hållbart (fast jag egentligen fortfarande vill vara utan, och tänker vara det, men blir mer sårbar för mitt snusmonster).

Hypnos kanske vore något? Akupunktur? Hitta exakt rätt mantran som kroppen reflexmässigt svarar rätt på? Hmm. Vet inte riktigt om jag tror på något av det och vill inte börja ösa pengar, men ganska less/desperat.

För att förtydliga/sammanfatta, om det ens går att formulera på nåt vettigt sätt; med alla dessa stora långvariga bieffekter är det nog till slut som att min logiska del av hjärnan köper att ja, det här är inte hållbart. Nu när jag vet att det kan hålla i sig flera månader, kanske längre, blir det som ett handikapp redan första dagarna/veckorna, mot om man kan tänka “imorgon är en ny dag, kanske helt annorlunda” och faktiskt tro på det själv. Det är alltså inte snus-sug egentligen som är huvudproblemet utan fysiska smärtor/besvär som på något vis faktiskt uppstår för mig av att inte ha en snus i käften. Logiskt sett vet jag också att det troligen är är tecken på att snusen ställer till med en massa rackartyg i kroppen (för mig iallafall), får t ex problem med halsen och astma, känslig mage, men det är inte sånt som skriker nästan konstant på samma sätt. Ta en snus blir ungefär som att ta en värktablett. Vanliga värktabletter funkar tyvärr inte (för mig) :stuck_out_tongue:

Det är väldigt lätt att ge goda råd till andra. Därför skall jag nu låta min förnuftiga sida tala ditt obstinata jag; att sluta snusa är jobbigt och det kommer att vara jobbigt under en tidsperiod. I synnerhet när man började i tidiga tonåren och knappt minns något annat (som undertecknad). Personligen vet jag knappt vem jag är om jag inte snusar. Hursomhaver, det fanns en tid när du inte snusade får man anta. Och du var helt OK med det då, både med vem du var och att du inte snusade. Det senare var naturligtvis en icke fråga för dig. Den känslan KOMMMER du (och alla vi andra) att återfå tids nog igen. Vi kommer se tillbaka på snustiden och skaka på huvudet och undra hur vi kunde vara så inih**te dumma.
Se det som ett krig med en väldigt fjuttig insats från sida trots allt. Istället har du allt att vinna.
Kämpa på nu!

p.s. (känns som att man målar in sig i ett hörn med en sådan predikan. Kommer tappa all självrespekt om jag själv tappar fotfästet och börjar snusa nu)

Tack för pepp eller vad man ska kalla det :slight_smile:
Du har säkert rätt, men det borde finnas lättare sätt (eller tekniker/knep/huskurer eller whatever) än att gå och fysiskt, och därmed även mentalt, plågas i kanske ett halvår-år eller om det blir någon reflex som sitter kvar för alltid om man inte hittar något sätt att lära om kroppens respons på saker. Har redan “trillat dit” den här omgången men inte gett upp att sluta så att säga bara satt nytt datum, hoppas på att få nån slags uppenbarelse av något man faktiskt tror kan hjälpa tills dess. Ska testa meditationsfilmer för smärthantering och se om det kan vara något

Ska vara lite tuff mot dig nu men jag tror du behöver det… :slight_smile: Det låter som du söker efter tillvägagångssättet med stort T, någon magisk formel som ska göra att du slipper ta fighten, typ.

Sluta leta. Det finns inget enkelt sätt att sluta snusa. Du måste vilja sluta. När du väl vill sluta så gör du det. Jag förordar alltså en cold turkey men återigen, det finns inget enkelt sätt. Räkna med 14 extremt jobbiga dagar där allt sen blir några promille lättare för varje dag.

Samla dagar, samla dagar, samla dagar…

Du fixar det!

Ziiid, blir lite förvirrat nu med två trådar inser jag, har ju startad en ny inför nytt försök, men såg att jag hade missat svara i den här

Jag instämmer tyvärr inte med det du skriver, orsak och verkan blir i tokig ordning. T ex angående att vilja sluta; det är svårt att garantera att man vill en och samma sak 24 timmar om dygnet i flera år, så nånstans måste man ju även förlita sig på annat än vilja. Jag vill inte ens gå upp ur sängen alla dagar liksom och humör/inställning är inte samma alla dagar eller ens över ett dygn, orimligt att förvänta sig att någon slags “viljestyrka” då ändå ska vara densamma. Men för att man tillfälligt saknar “styrka” emellanåt betyder inte nödvändigtvis att man saknar vilja. Sen ska man ha lämpliga verktyg till hjälp tänker jag, och komma ihåg hur/när man använder dom.

Och ja, hade gärna haft en formel (inte en magisk, jag är sån som gärna kör på att få utdelning utifrån hur pass mycket “jobb” man lägger ner) men inte för att sluta snusa utan för att bli av med t ex magproblem, halsont, muskelvärk, huvudvärk, nack-och ryggvärk, som ju också är största anledningarna att jag vill sluta snusa eftersom det är uppenbart att det är den som ställer till mycket av det, med tanke på hur mycket bieffekter det blir av att sluta. Men det var också delvis det som fick mig att börja från första början för en massa år sedan, en slags självmedicinering/fly från tillvaron, t ex (men inte bara) pga att värktabletter inte funkar.

Tänk dig själv om man redan är ganska apatisk/deppig över livet och så på det vet att man kommer vara utan snuttefilt/värktabletter med flera månader framför dig (kanske längre) av värk i kroppen. Och samtidigt vet du att det finns något ganska lättillgängligt där ute som kommer ta skallen på en tur så man slipper fokusera på det ett tag. Närmare till hands att trilla dit på den inbillade värktabletten/pausen från tillvaron, än om man har en strategi med saker man kan göra som faktiskt kan hjälpa, tillfälligt och på sikt.