Det börjar kännas riktigt bra nu. Jag känner suget emellanåt men det är inte alls lika jobbigt. Det kan faktiskt gå någon timme utan att jag tänker på giftet som jag konstant matat in under min läpp under åren, det gift…
…som fått mig att funka normalt.
…som kostat mig pengar.
…som fått min kropp att fungera sämre.
…som min fru hatar pga den dåliga andedräkten, den unkna lukten när locket öppnas etc.
…som fått mig att se puckad ut med den där stora utbuktningen på överläppen.
…som fått mig att gå i snöstorm mitt i natten till närmsta mack för att kunna slappna av.
…som fått mina tänder att bli fult gula och min läpp uppfrätt och räfflad.
…som kallas General, Ettan, Knox eller Granit som jag snus-romantiserat över i 16 år men nu räcker det.
Romansen är över - kriget har påbörjats - eller faktum är att jag redan börjar se freden (och friden). Skönt.
Är nu inne i den klassiska perioden då man funderar över om man verkligen ska sluta. Det är så larvigt egentligen - att hjärnan funkar likadant varje gång. Varje gång jag slutat snusa så har min hjärna konstruerat följande frågor:
Ska du verkligen sluta snusa nu?
Nu har du ju varit fri från snus i 8 dagar - med andra ord - du har bevisat att du kan sluta så du är inte i någon riskzon. Fortsätt du…
Du är stark som varit borta från snuset så länge - många klarar det inte. Du kan med gott samvete snusa igen.
Ska inte du få ha något uppiggande/tröst/last i ditt liv?
Vad gör det om du snusar egentligen?
Börjar du snusa igen så kan du sluta med något annat, tex godis och onyttig mat och sen kan du börja träna. Bra idé!
Unt. So. Weiter.
Det sjuka är att bara att skriva dessa frågor här fick mig att nästan (obs. nästan) börja snusa igen. Dags att stånga sig blodig igen…
Ja, jag håller till fullo med. Precis så där är det. Hjärnan kommer med små “oskyldiga” kommentarer. Min gör fortfarande det, men det känns som om steget från tanke till handling blir längre och lite mera omständigt ju längre tiden går.
Nu för tiden kan jag mera få tankar typ: *om det eller det allvarliga händer mig (olyckfall, dödsfall i fam,svår sjukdom etc) då ska jag nog börja snusa…
om min man skulle lämna mig, då skulle jag banne mig börja snusa… *om jag blir arbetslös, då … *när jag blir en gammal kärring, då ska jag nog börja igen…
Ja du förstår… som om nikotintrollet sitter och skruvar in små mantran i min hjärna att snutte-snusen behövs nog framöver…
Det är helt sjukt. Men det känns ju samtidigt som om vi har insikten om hur det är, då blir vi inte såna lättlurade offer…
För min del var det psykiskt jobbigast vecka 2 och 3, nu är det inte jobbigt alls faktiskt. Vill inte skrämma dig, bara berätta att det går… Lycka till!
Ok - mobilisera nu. Av erfarenhet väntar nu dom absolut tyngsta 4 dagarna. Fruktade dag 10 till 14… Klarar jag detta är jag en bra bit på väg. To be continued.
Jag har förlorat greppet mot snusdjävulen. Nu måste jag vara satan så stark här. Trots mitt avsky för substitut har jag emellanåt börjat snusa papper. INTE bra. Jag har alltså inte snusat än men känner att jag tappar mark till BlackDevil. Idag hade jag ett (egentligen banalt) tjafs med min fru och jag var nära att använda det som förevändning för att börja igen. Jag vet jag ligger illa till nu.
Det behövs inte mycket för att få oss ur spel ibland… och hjärnan anser sig hitta smarta lösningar på problemen… min hjärna ger heller inte upp, snus e en jättesmart grej säger den rätt ofta… men då e det bra att man kan läsa tillbaka på forumet och se vilket helvete man lämnat i missbruket… och i vilken befrielse man egentligen lever…
Du är inne i en jävlig fas, men du kommer att klara av det. Mobilisera allt du har och skulle du behöva fusk snus så kör på det. Det gäller enbart att hålla sig borta från nikotinet.
Har en polare som slutade samtidigt som mig…han gjorde som så…att varje gång abstinensen dök upp så tänkte han: - Jaha så var det dax igen…nu ska vi se hur länge det varar denna gång…jag tror t.om. att han tog tid hur länge det varade…på så sätt så såg han ju att tiden för abstinensen blev kortare o kortare med tiden…han var berredd och väntade ut abstinensen helt enkelt…kanske värt ett försök? kämpa på
21 dagar. Det är bra men återigen - jag har tjatat om att substituten är din värsta fiende och jag kommer nu på mig själv med att snusa papper VARJE dag. Helst på dom “klassiska” tidpunkterna och tillfällena, dvs tex just nu efter en kopp stark kaffe. Jag är egentligen inte så jävla sugen på snus, på riktigt. Ändå sitter jag här med en bit papper under läppen… Helt jävla sinnes.
Bästa bieffekten av att sluta snusa hittills är att jag numera har en högerhand som inte är iskall.
Middagen hemma hos oss var trevlig. Jag hade köpt mitt låtsassnus (Onico tror jag det var) och min bästa kompis som var där snusade i sedvanlig ordning sin General White med samma sedvanliga nästan maniska takt. In med snus, ut med snus, in med snus, ut med snus - med jämna 15 minuters intervall. Vid ett förvirrat ögonblick tog jag min låtsassnus men kände efter ca 1-2 min att något var fel. Det kändes för bra. I halv panik tog jag ut “låtsassnuset” under läppen och såg med fasa i min hand: En dubbel Generalwhite låg i min hand! Jag hade snusat av misstag. Allt var förstört. Nu när sviten ändå är bruten kan jag lika gärna snusa igen. Jag började planera för mitt första stockköp samtidigt som svetten lackade i mitt ansikte…
Ovanstående var drömmen jag hade i natt. När jag vaknade var jag tvungen att gå igenom scenariot 3-4 gånger innan jag var säker. Det var bara en dröm. Igår hade vi ingen middag. Det var flera månader sen jag träffade min kompis och slutligen, jag har aldrig köpt något låtsassnus.
Det som gör mig mest ledsen när det gäller att sluta snusa är det som vissa andra också beskriver - nämligen humöret och att man har så extremt kort stubin. Det är verkligen ingen överdrift när jag säger att det ibland räcker med…
…att jag inte hittar min mössa på under 10 sekunder
…att jag inte exakt känner för just den maten som vi ska göra i ordning
…att det är rörigt hemma (och om jag är orsaken till röran så blir jag istället irriterad på att jag inte kan vara irriterad på min fru över det)
…att jag inte känner mig snygg eller fin om vi ska bort på någon middag/fest
…att det är jag som måste köra hem från festen för då kan jag inte dricka
…att fjärrkontrollen är borta och jag ser den inte på under 10 sekunder
…att jag blir irriterad över att jag känner mig irriterad
Men seriöst? Vad fan är det för fel? Ibland känns allt så tråkigt utan snus. Mitt problem är nu socker istället och nu äter jag godis och sötsaker så fort jag får chansen. Väger förvisso bara ca 85 kg men jag känner att jag blir sjukt irriterad när det inte finns socker i närheten. Summan av lasterna är…bla bla bla bla bla… Ja ja, visst, säkert men MÅSTE något ersätta det andra?
Felet är att hela organismen skall ställa om sig till ett liv utan nikotin. Desto mer jag läst om vad nikotinet ställer till med desto större förståelse har jag fått för att det tar tid att återstarta kroppens alla olika funktioner.
Det tar tid men det fixar sig med tiden och den tiden är nog helt individuell.
Jag känner också igen mig i det du skriver Ziiid. En riktigt tragisk sak som jag kan tillägga för min del är att jag ofta känner stark för att lägga in en snus trots att hela läppen är full med snus. Det är helt sjukt. Kämpa på och lycka till
Idag känns det bra! Jag tycker jag börjar se stora framsteg som, så att säga är “mätbara”.
Jag tänker inte på snus när jag vaknar.
Jag tänker allt mer sällan på snus efter måltiden (kanske den tuffaste av dom alla?)
Jag känner inte på höger framficka längre
Igår räknade jag ut att det hade gått ca 4 timmar utan EN enda tanke på snus
Samtidigt kan jag erkänna att när jag väl tillåter mig själv att gå hela vägen i tanken, dvs, jag sätter mig verkligen in i hela förloppet hur man öppnar dosan, tar fram och puffar snuspåsarna och lägger in… ahh… då är det fortfarande jobbigt.
