Nu är det dags att sluta, igen. Och det är faktiskt första gången jag tänker skriva av mej under processen. Sist jag slutade gick det faktiskt bra, till slut. Hade uppehåll i nästan 2 år. Vilket var en otroligt spännande resa. Intressant att uppleva hur sinnet förändras över tid och hur jag faktiskt till slut blev helt “återställd” och slutade tänka på snus.
Min resa började som festsnusare för ca 15 år sedan. På den tiden var snus något coolt och med lite alkohol i kroppen kändes snusen som en extra boost. Såklart var det kompisar som bjöd, och dom var mer än villiga att låta mej smaka. Hade det inte varit för det sociala med att sitta tillsammans och dricka öl med en snus under läppen så hade jag aldrig börjat. Till saken hör att jag i tonåren aldrig provade nikotin alls. Utan det var först i tidiga 20-års åldern. Lite onödigt tycke jag själv efter att jag blivit fast i skiten. Att börja så sent.
Det var egentligen bara de första två åren som jag jag en “stolt” snusare. Alltså att jag identifierade mej med det, och tyckte det var en skön livsstil. Men sen blev det mer och mer frustrerande. Jag insåg sakta men säkert att jag inte kunde sluta när jag hade tröttnat på det. För det första började jag bli orolig för tandköttet, och det blev jobbigt med andedräkten. Men väst av allt är oron. Oron över att vara utan. Tänk om jag glömmer dosan. Tänk om den tar slut vid fel tillfälle. Det började bli jobbigt att sova, äta och borsta tänderna. Alla aktiviteter som innebär att man måste vara utan snuset en stund blev problem. Det kändes onödigt att äta eftersom jag förlorade värdefull tid att suga åt mej av nikotinet. Och det hände ofta att jag hoppade över tandtråden, för det har ju HELA 5 min! Ytterligare 5 minuter utan snus blir bara för jobbigt. Nä, jag skippar tandtråden igen…
Som ni förstår är jag en storsnusare. Ca en dosa portionssnus om dagen. under de senaste 13 åren har snusandet enbart varit destruktivt och något jag velat sluta med. Och nuförtiden snusar jag enbart för att slippa tända av, slippa huvudvärken, slippa tomheten och slippa bli deprimerad.
Jag vet vad jag har framför mej, och det kommer bli svårt. Men min taktik är att jogga när det känns som värst. Och såklart skriva fler inlägg här.
Välkommen hit - till andra sidan. Din resa påminner delvis om min även om jag har ca dubbelt så många snusår i ryggen. Men jakten efter snustid, optimeringen, att skita i sista portionen mat på fredagkvällen därför att snusen väntar efter första portionen. Att ha en andedräkt som dödar romantiken, som gör att man skäms när man sitter nära någon och pratar. Listan kan göras lång över igenkänningen.
Även jag har också haft uppehåll och vid nästan varje misslyckat försök har det varit så härligt att komma in i värmen igen - i ungefär 1-2 månader. Sen brakar det vanligen iväg åt helvete igen. Efter en till två månader är man tillbaka på ursprungsnivån igen (eller mer) och snusen är inte lika skön längre. Det är nog det vi snusare (förlåt, numera ex-snusare) har gemensamt - vi jagar kicken vi fick när vi en gång började men den är “simply not there”…
Önskar dig lycka till och jag kan verkligen rekommendera detta forum. Läs andras dagböcker. Det har verkligen varit min räddning flera gånger!
Nu har det gått två dagar. Och jag har haft tre allvarliga incidenter där mitt undermedvetna försökt lura mej till affären. Det är märkligt hur min egen hjärna försöker övertala mej. Argumentet verkar vara “det är ju bara en gång till” eller “Du kommer känna en skön känsla av värme och lugn”. Väldigt kraftfulla argument när man är lite dåsig och nervös av avtändningen. Men alla tre gångerna jag varit snubblande nära att åka till affären så har jag kommit på att jag inte bara kan överge tråden här på forumet. Så det är faktiskt skönt att kunna skriva av sig här. Det blir svårare att bedra sig själv ifall man måste skriva det i forumet några timmar senare
Jag ska kämpa vidare. Mitt mål är egentligen inte ett “uppehåll” även om jag skrev “Tredje uppehållet” i rubriken. Mitt mål är att sluta för alltid. I det långa perspektivet är det egentligen inte så svårt att sluta. Min egen erfarenhet är att det tar 4-5 månader att bli HELT återställd. Jag har lyckats med det 2 gånger tidigare. Visst, det är svårt att komma till 5 månader. Men för mej har det varit ännu svårare att komma ihåg hur svag jag är för nikotin. Det är säkert olika för alla. Men för mej räcker det med en enda dosa, sedan är jag tillbaka på ruta ett, men ett kraftigt beroende. Så i det långa perspektivet är det viktigt att INSE att JAG KAN ALDRIG MER SMAKA PÅ EN SNUS. Det går inte. OM jag gör det, så KOMMER jag falla tillbaka.
Mitt första uppehåll varade i 7-8 månader. Då hade jag snusat kanske 3 år och blev så less på det att jag lyckades lägga av. Blev helt återställd och slutade nog tänka helt å hållet på snus. Men så en helg på våren inföll sig en märklig situation. Jag hade på mej snickarbyxorna. Stod i sovrummet och byggde om en gammal platsbyggd garderob. Satte upp nya dörrar och målade lite… En behaglig stund, och jag fick en superstark känsla att jag ville “toppa” denna goa stund med snus. För en hemma fixare borde ju ha en snus. Eller hur? Och det är ju bara idag. Mitt beroende är ju borta. Jag kan ju köpa bara en dosa. Så det gjorde jag.
Men såklart blev det inte EN dosa. Det blev en till varje dag i typ 8 år. Suck.
Andra gången jag slutade varade faktiskt uppehållet i 21 månader. Det är en lång tid. Och den gången var jag mycket medveten om det faktum att jag ALDRIG kan prova snus igen. Jag kommer falla tillbaka då. Ändå hände det plötsligt. Och det är bara 3 månader sedan. Och jag fattar inte varför. Men jag minns att jag var deppig den dagen. Och jag minns att jag ville känna värmen…
Men redan efter några dagar var jag tillbaka på samma konsumtion som 2 år tidigare. Så nu ska jag sluta igen. För alltid denna gång.
Vi ligger ganska lika i startdatum, kul Du är 1-2 dagar före fast jag hann misslyckas direkt och börja om efter första dagen annars hade jag varit lite före.
Det finns nog många olika lager av “förståelse” för saker och ting. Som det där du beskriver om att man egentligen vet att man inte kan ta en snus till, men liksom känner på sig att hela jaget inte köpt det till 100%, eller viss oro att man ska glömma det i framtiden. Har ju åkt på det förr jag med. Försöker ha lite liknelser och mantran att ta till nu för att förebygga.
Till exempel; om man visste att det var 20% risk att nästa prilla skulle kosta en miljon (i längden, raden av köpta snusdosor om man fortsätter resten av livet istället för att lyckas sluta) skulle du ta prillan? Man har inte mycket att vinna även om man kanske inbillar sig det just då, men mycket att eventuellt förlora.
Tack irenpanik för dina reflektioner. Håller med om att hjärnan på något vis tar för lätt på missbruket. Man blundar på något vis för konsekvenserna. Men som du säger, skulle nästa prilla kosta dej 1 mille, så skulle man ju inte ta den.
Nu har det gått 4 dagar och jag befinner mej i en “sweet spot” tror jag. Den värsta huvudvärken och det deppiga tillståndet är borta. Just nu tänker jag att jag redan lyckats. Tanken är lixom att jag har visat för mej själv att jag kan sluta, så det där med snus var ju inte så farligt. Detta är en förrädisk situation. Det är lätt att falla tillbaka nu. Det gäller att påminna sig själv om varför man slutade. För även om jag just nu inte känner någon abstinens längre, så tänker jag på nästa snus. Hur skönt det ska bli att ta nästa. Men det ska ju inte bli någon nästa. Och det kommer ta flera veckor innan dessa dagliga tankar upphör. Och flera månader innan de upphör helt.
Låter som mig slutade också snusa efter ett par år men åkte dit igen. Nu har jag inte gjort ett ärligt försök till att sluta på länge. Bara lagt det på hyllan. Men så kom min man hem förra veckan och lagt snusen och köpt nikotin fritt snus! Han är jätteduktig, 9 dagar utan nikotin. Jag hade en stock zyn mini 3 mg/ prilla hemma och kastade min knox white och började med zyn. Så i 9 dagar nu har jag varit utan tobak men tillfört nikotin med rejäl nedskärning(räknade ut att jag minskat mitt nikotin intag med cirka 85 procent) Jag hoppas jag kan vara lika duktig som alla ni som skriver här när mina zyn är slut. Ni är kämpar allihopa!! Och ni inspirerar en när man tappat självförtroendet att man ska lyckas bli helt nikotin fri.
Härligt att du fått lite paus i misären! Ja det låter klokt att påminna sig/vara på sin vakt om det nu skulle slå om igen. Mentala beroendet sitter ju i allra minst en månad sägs det, om man har varit beroende, oftast längre skulle jag tro.
Det fysiska beroendet går över ganska fort men det är verkligen sant att det svåra är det mentala. Det är det som gör att man oftast åker dit igen trotts att den fysiska abstinensen är över för länge sedan. Speciellt jobbigt är det att bli av med vanan som att till exempel snusen efter frukosten, på väg hem från jobbet eller när man spelar dataspel. Jag höll upp när jag var gravid och ammande, dvs 1,5 år. Bara veckor efter att jag slutat amma så började jag lite smått igen och vips så var man beroende igen. Vet att jag under graviditeten saknade snuset jätte mycket trotts att det gått flera månader sen jag då snusade sist. Efter att sonen var född och kanske var en månad så tog jag faktiskt en snus och den var inte bra, mådde till och med lite illa. Efter kunde jag inte heller amma på 8h så då bestämde jag mig för att, nej aldrig mer snus och jag fattade inte hur jag kunnat sakna detta.
Trotts detta så åkte jag dit igen i höstas när jag började jobba igen. Jag var tillbaka i samma rutiner som innan och alla kollegorna satt där med sina snusdosor på skrivborden. Kom på massor av ursäkter till varför jag skulle börja snusa men planen var att bara snusa så lite att jag inte skulle bli beroende och sen sluta efter 1-2 dosor men det går i princip inte. Tror det är viktigt att hitta strategier och påminna sig själv om varför man inte ska börja igen. Det är det svåra!
Jag är inte alls säker på att jag kommer lyckas hålla mig snusfri för all framtid men jag hoppas verkligen det!
Nu har det gått ganska exakt 1 vecka. Jag slutade vid lunch förra måndagen. Och jag upplever fortfarande att jag är i något av en “sweet spot”. För mina demoner har varit relativt enkla att handskas med. Jag hade dock en farlig situation i lördags kväll. Sambon och barnen ville ha sitt sedvanliga lördagsgodis och ville köpa dessa i en “riktig” godisaffär. Så, efter besöket i godisaffären kände jag att jag ville ha något jag oxå, och eftersom jag inte har några direkta sockerbegär, föredrar jag hellre en kall öl och chips. Så det fick bli ett besök på den lokala Ica affären oxå för att köpa ett par folköl. Och som på beställning började snusmonstret sin övertalningskampanj. Eftersom resten av familjen väntade i bilen, skulle jag ju med enkelhet kunna köpa en dosa snus oxå utan att någon skulle märka… Och det är ju bara för ikväll. Men lyckligtvis kunde jag hålla tillbaka infallet och gå ut ur affären med bara folköl! Men under ganska lång tid var jag inställd på att faktiskt köpa med mej snus. De mentala kommer ta lång tid att bli av med.
Tack Lotte, Irenpanik och trisent08 för era inlägg i tråden. Det är väldigt intressant att läsa om er situation.
Lotte, angående ditt upplägg med nedtrappning, så har jag provat något liknande förut oxå. Men jag upplevde att det kunde vara svårt att snusa mindre, eftersom när man väl tog en snus så blev den extra belönande och god. Så i mitt fall slutade det med att jag bara blev mer och mer sugen på snus ju längre tiden gick
trisent08, jag känner igen det där med grupptrycket/kulturen. Ifall man omges av andra som snusar är det lätt att man “normaliserar” missbruket och accepterar det, även om man inte vill hålla på. Det är betydligt enklare att vara snusfri ifall ingen annan i ens närhet snusar.
Grymt att du besegrade frestelsen! Iom att du lyckades är det ju perfekt läge att bestämma en strategi om man hamnar i det tankemönstret igen. Det borde ju bli lättare och lättare att vända det ju längre tid som gått om man bara har en bra plan för att kontra snabbt. Heja heja!
Du är 1-2 dagar före fast jag hann misslyckas direkt och börja om efter första dagen annars hade jag varit lite före. 