Min kära sambo försöker sluta snusa efter att ha hållt på i en 10-15 år. Som sambo vill jag gärna hjälpa och stötta honom, men vet inte riktigt hur. Har ni något bra tips?
Mina största dilemman är 1) jag undrar naturligtvis hur det går och vill gärna visa att jag är stolt och tycker han är duktig etc men vill inte påminna honom i onödan om snus när han antagligen gör allt för att inte tänka på snus och 2) vad gör jag om han mår dåligt och jag vet att snus hjälper? Det är inte så lätt att avhålla sig från att springa ner och köpa en dosa när han är lite deppig över det (fast jag förstår ju att jag inte ska så klart).
Som alla psykologer skulle säga, prata om det med honom. Så att ni kan göra en gemensam plan. Om man har en sambo skall man inte göra detta ensam, det är ett projekt som kommer att kräva insatser av er båda.
Om jag skall fundera på hur det fungerade sist jag slutade (då bodde jag inte ihop med en beroendeterapeut), så handlar det om att vara beredd på framförallt det dåliga humöret, och att stå ut med det. Kommer ihåg att jag kunde känna mig som en idiot som hade världens kortaste stubin. Då är det inte läge att säga "hur länge skall du hålla på och vara så här lättretad?" vilket min dåvarande flickvän gjorde.
Att någon påminner en om snus någon gång om dagen gör ingen skillnad mot hur många gånger hjärnan påminner eller försöker övertala en att börja igen. Så uppmuntra allt du kan! Om du ser på honom när han har riktiga dippar är det ju såklart ändå viktigare att uppmuntra och kanske också att lyssna på hur djävligt det är.
Det kan säkert komma mer idéer senare.
just nu skall jag slå ner "efterkaffetsnusdjävulen"