I stora delar av mitt vuxna liv har jag rökt och snusat i perioder. Flera gånger har jag slutat och flera gånger har jag hamnat där igen. Snusandet för dock fram sidor hos mig som jag avskyr och som annars inte kommer fram. Jag tycker inte att snusandet är så hemskt, men jag tycker att de sidor som det framkallar hos mig är hemska.
Min nuvarande sambo tyckte inte om att jag snusade. Hon var orolig för min hälsa, tyckte att det luktade illa och menade att beroende generellt signalerade att man inte har kontroll över sitt liv. Jag lät mig övertalas och lovade att sluta. Nu i efterhand förstår jag att hennes oro inte var ett särskilt starkt skäl, men det spelar mindre roll just nu. En period senare, kanske ett par år, så började jag att smygsnusa. Jag blev beroende igen och snusade ganska stora mängder. Detta förutsatte många lögner, mycket smusslande och mycket skam. Sedan blev jag påkommen. Ännu mer skam, kris i relationen, och efter en tid försoning och ett nytt försök. Samma sak hände det andra gången. Massor med smusslande, undandflykter, lögner. Vår relation och min självkänsla blev på nytt sämre. Återigen blev jag påkommen. Den här gången blev det en än allvarligare kris men efter många om och men gav min sambo mig ett nytt försök. Den här gången träffade jag en terapeut, jag skrev dagbok, jag började träna, jag drack vatten regelbundet etc, jag ansträngde mig verkligen. Jag blev också kvitt snusandet, och ljugandet för en lång period. Efter några år, i våras, började jag igen. Vi fick barn ungefär ett år tidigare. Relationen var redan ansträngd: lite sömn, mycket jobb, mycket lite sex, många bråk. igår blev jag påkommen igen. Min sambo är nu av förklarliga skäl utan hopp, tillit och har redan sagt att hon vill att vi separerar.
Nu sitter jag här och förstår att vad jag än intalar mig själv eller min sambo så kommer det vara effektlöst och tomt. Jag har svikit mig själv, min sambo och till viss del även min dotter. Jag har ljugit och isolerat mig från andra i mitt snusande. (Igår kände ingen överhuvudtaget till mitt snusande). Kanske separerar vi. Då kommer jag att leva utan min partner (som jag fortfarande älskar), utan att träffa min dotter så ofta, med en stor dos skam. och varför? För snuset? Jag känner mig som en heroinist.
Jag är fruktansvärt besviken över mig själv. Min enda chans är att verkligen sluta den här gången och att aldrig börja med ljugandet, smusslandet och falskheten igen. Kanske får jag en sista chans, men då är det verkligen den sista. Och när jag tänker på det så är snuset det onödigaste och minst försvarbara i mitt liv. Jag vill inte leva med snusandet mer, och jag vill inte ljuga och smussla mer.
Vilket “drama” Du skapat Dig själv runt ditt snus-slutande.
Din enda chans att verkligen sluta den här gången är
att aldrig börja snusa igen…
Den du ljuger för mest är dig själv.
Missbrukare lever i förnekelse tyvärr.
Visa lite mera ryggrad & stå fast vid beslutet.
Så ska Du se att Du kan vara snusfri & inga lögner
behövs.Så mycket enklare för alla.
Stort tack för din stöttning! Kanske har jag inte velat se mig själv som en missbrukare men jag uppfyller nog samtliga kriterier. Säkert viktigt att man inser det.
Du ska inte sluta snusa för att din sambo vill det. Konditionell kärlek är maktspel och inget annat. Om hon vill skiljas för att du använder nikotin kanske du ska fundera på hur djupa hennes känslor är i grunden. Jag tror att det enda sättet att sluta snusa är att göra det för att man på djupet själv vill. Sluta för sin egen skull. Spotta ut. Skölj. Klart. Busenkelt…
Håller med Cumulusnimbus på alla punkter. Förstår om din partner känner sig besviken för att du “gått bakom hennes rygg”, men i övrigt borde inte snusandet ha så stor betydelse i ert förhållande. Om hon älskade dig förra veckan borde hon älska dig idag, du är fortfarande samma person. Och att sluta för någon annans skull är svårt tror jag. Ta ett snack med henne och förklara hur det känns för dig när du försöker sluta och hur det känns när du tagit återfall. Hoppas du får mer förståelse.
Kram till dig och lycka till!
Jag delar kontor med en annan kille som också snusat i många år, och som försökt sluta flera gånger men misslyckats. Han såg precis som ni inte snusandet i sig som något som ens partner borde lägga sig i alltför mycket (och att drivkraften måste komma inifrån), och han tyckte också att utifrån hur min sambo talade om saken så var det uppenbart att hon aldrig varit beroende av något och visste vad det innebar. Allt detta håller jag med om. Jag tror däremot att det finns en annan sak som skiljer ut mitt beroende från andras (inte alla andras, men kanske de flestas), nämligen att jag ljuger, och får leva en typ av dubbelliv för att kunna tillgodose mitt beroende. Detta är problemet, inte snusandet i sig. Det går heller inte att förklara bort detta beteende med något krav från den aktuella sambon, för ända sedan jag började använda tobak i 16-års åldern till idag har jag i långa perioder ljugit och smusslat. Beroendet och dubbellivet går i mitt fall hand i hand, och jag tror inte att jag kan göra mig av med det andra och behålla det första. Dessutom är jag inte intresserad av att vara beroende, varken av snus eller någonting annat.
Just nu lever jag inget dubbelliv. Jag ljuger inte, jag smusslar inte, och det känns väldigt skönt. Jag har inga stora problem med abstinensen. Och jag vill verkligen fortsätta på denna väg. Det känns som att jag har flera skäl till att definitivt sätta punkt för mitt missbruk. Jag känner mig stark och övertygad. Det som skrämmer är jag flera gånger tidigare trillat dit igen. Kanske en oskyldig prilla på puben, och sedan en till osv. När jag om några månader är “helt” kvitt beroendet och känner mig trygg i mitt icke-snusande, vad är det då som hindrar mig från att tillåta mig en ynka snus en regnig dag? När jag känner att jag blivit av med missbruket kommer jag också tro att jag kan hantera en ynka snus. Det som händer nu och som jag tänker nu kommer då vara avlägset och mindre kraftfullt.
Klurig situation du befinner dig i. Jag hade en gång i tiden en sambo som försökte styra mitt snusande och det var ett oändligt tjat och jag försökte övertyga henne över att jag trappat ned fast det inte alls var fallet. Det blev lite smygande fast inte i närheten av samma utsträckning som du nämnt ovan, jobbigt kommer jag ihåg det var i vilket fall.
Precis som nämnt ett flertal gånger i inlägg ovan kan man endast själv ta beslutet pga att man verkligen själv vill, det är väldigt svårt att sluta om det är yttre omständigheter som pressar på.
När man sen själv plötsligt en dag förstår att nog är nog så är det faktiskt något lättare än man i själva verket tror. Det scenariot du beskrev att “tillåta en ynka snus” känns varken aktuellt eller som ett alternativ. Det man är rädd för att kommer att bli en evig kamp mot frestelser blir i själva verket endast en avsky mot giftet.
Kämpa på Alexander!
Självklart ska du sluta snusa, det är en så onödig vana. Folk brukar tipsa om att man ska göra en lista när man slutar där man skriver ner alla anledningar till varför man vill sluta. Jag tycker att du ska göra en sån. Jag tror att du kommer märka att du har många anledningar till att sluta som inte handlar om din sambo. Att du är ledsen för att du har svikit sin sambo kan du istället formulera som att du inte längre vill vara en person som inte kan kontrollera sina begär.
Att sluta för att någon annan vill det är svårt. Men jag är övertygad om att du har nog med anledningar att sluta för din egen skull om du verkligen tänker efter. Lycka till!
Jag kan förstå din sambo/partner
för att ljuga & smussla är inte
det ultimata i förhållandet.
Du måste kunna lita på den du lever
med.
Jag tror inte det är själva snusandet
hon ogillar utan det är det andra runt detta.
Men jag kan ha fel, det händer ibland
Det går bra. Det har inte blivit något snusande. Jag har visserligen tagit nikotintabletter sedan jag slutade, men dem ska jag snart göra mig av med också. Det är skönt att vara “fri” från snuset. Ett par gånger har jag känt tomhet, eller att något saknades. Alltså inte abstinens utan något annat. Några gånger har jag också krängt i mig en hel del mat eller sötsaker. Det kommer ibland som vågor, men jag vågar påstå att det inte är alltför jobbigt. Det har dock bara gått drygt 20 dagar och det är en lång väg kvar tills min hjärna vant sig och accepterat faktumet att det definitivt är slut. Tidigare har jag lyckats hålla upp i månader, år och sedan fallit dit igen så jag tar inte ut segern i förskott.
Tack för att du tittade till mig!
