har haft stor nytta av denna site. Jag gör min andra resa. Förra gången jag slutade var för 10 år sedan. Höll sedan upp i 3 år innan jag trilla dit igen. Man går aldrig säker…
Har nu snusat en knapp dosa General påse senaste 7 åren och kände att det började bli dags att lägga av igen. Gjorde en snabb nedtrappning under tre dagar (halverade antalet varje dag) och tog sista påsen till morgonkaffet i fredags.
Det är ungefär som jag minns det från sist. Ett helvete de 3 första dagarna. Nu på dag 5 är det aningen bättre, men dimman i skallen, trögtänktheten, sömnlösheten, rastlösheten, det konstanta suget, huvudvärken, den totala oförmågan att fokusera på något i mer än 5 sekunder, … Allt forfarande kvar. Tar en dag i taget. Inga substitut.
För att veta att det är jag som bestämmer har jag fortfarande en halvfull dosa i jackfickan. Har inte rört den sedan fredags morse. Jag är starkast.
Sömnlösheten är nog det som skiljer sig mest denna gång mot tidigare. Jag har inget minne av några större problem med sömnen förra gången. Nu är det å andra sidan rent åt helvete att få en blund. Somnade helt slut igår bara för att vakna mindre än en timme senare utan att kunna somna om. Verkar helt omöjligt att sova mer än 40 min i sträck. Nu när det är dags att ta sig till jobbet känner jag mig som total zombie. Inte heller kan man ta en snus för att pigga upp sig.
Jag har också haft olika problem. Även olika problem vid olika sluta försök. Förra gången jag sluta hade jag ofta ont i huvudet. Detta försök är det inget sånt alls vad jag minns. Sova dåligt har jag haft båda gångerna. Det blir bättre och bättre.
1 vecka avklarad. Hysteriskt trött idag efter en vecka med riktigt dålig sömn. Återigen knappa 3h inatt. Jag misstänker att det är tröttheten som gör snussuget nästintill outhärdligt idag.
Snart tre veckor. Äter som en häst. Börjar lägga på mig vikt. Humöret pendlar, men sömnen börjar åtminstone bli bättre. Vaknar bara två-tre gånger per natt. Rastlösheten och svårigheter med koncentrationen är värst.
Hej Pinky!
Att gå upp i vikt är normalt vid slutandet.
Men var sak har sin tid.
Sysselsätt dig med aktiviteter gå inte bara
och stoppa i dig/ känn efter.
Drick mycket vatten hjälp kroppen rensa ut.Hjälper oxå vid förstoppning.
Ta tag i vikten det när stormarna lagt sig.
Nästa person som säger att abstinenserna bara är psykologiska efter 2 veckor eller att suget max håller i sig i 5 minuter, slår jag på käften.
3 veckor och 3 dagar in sitter abstinensbesvären där som en molande jävla bakgrund hela tiden. Ibland förstärks de under någon timme eller två så att jag nästan blir knäpp.
Vill krypa ihop i fosterställning och gråta. Att någon kommer och tröstar mig och ger mig en kram och en stor prilla. Säger att det är ok och att allt kommer att bli bra igen.
Du behöver nog ändra hur du tänker kring snus… Det underlättar att hata skiten. Se klippet nedan… det är lite hur man kan tänka gällande nikotin… det är den där Allen Carr grejen…
Känner mig deprimerad trots det vackra vädret. Hoppas att det är “40-dagars-dippen” som kommit aningen för tidigt.
Länken till Carr på Youtube är borttagen. Kikade på första gratis-videon. Förstår iden, men är lite allergisk mot det amerikanska glättiga säljsnacket.
Krigar vidare. Har bestämt mig för att åtminstone klara 100 dagar innan jag ens överväger att ge upp.
Konstigt då Allen Carr inte var amerikan, han var engelsman.
Men jo visst blir man skeptisk då det verkar som att han bara vill sälja in sin metod och tjäna pengar. Och visst blev han rik på detta, men det är honom väl förunnat. Nu är han död, men när man själv upptäcker att det fungerar då förstår man att han inte bara var ute efter pengar, han ville verkligen bota alla nikotinister i världen.
Tvivla inte, för här sitter jag, ungefär två månader senare och väntar på den omtalade abstinensen.
Det gäller att nå insikten att nikotin är en otroligt värdelös drog som inte ger någon boost överhuvudtaget. Den insikten når man inte utan att dräpa alla hjärnspöken och det lilla nikotinmonstret som hjärntvättat dig under lång period. Det är där Carr kommer in. Han gör precis så att han öppnar fönstret till den där insikten och när man väl når insikten (vilket man gör på egen hand) så är snus inte särskilt lockande.
Jag hade verkligen INGEN abstinens fram till ungefär dag 40, då hade jag en jävlig vecka med massor av alkohol och tomhets/ångestkänslor. Då grubblade jag över om jag inte skulle straffa mig själv och gå och köpa en dosa snus. Men inte ens under stark alkoholpåverkan och svajande tankar så var jag ens i närheten av tobaksaffären. Detta eftersom jag bär med mig den där insikten om att till exempel koffein egentligen har skönare och mer effekt än nikotin - så meningslöst är nikotinberoendet.
kämpar på. Problemet med motionen är att jag skadade knät för ett par månader sedan. Fram till dess så sprang jag regelbundet, men nu blir det bara lättare korta promenader. Detta är dubbelt jobbigt eftersom jag känner mig extra rastlös pga av att ha slutat snusa.
I övrigt går det upp och ned. Eftersom jag tidigare haft depressioner så blev jag lite orolig när jag kände hur extremt låg jag var nu igen. Jag kollade upp en del medicinska forskningsartiklar som kopplar depression och nikotin. Visar sig att det finns ganska mycket intressant forskning gjord. Det förvånar mig att jag inte känt till detta tidigare, och att ingen av de psykiatriker jag varit hos påpekat detta. De flesta studier är visserligen amerikanska och majoriteten behandlar rökning och depression. det hade varit intressant med att se forskning hur depression och snus korrelerar med varandra.
Duktig är du!
Jag är också depressivt lagd med historia i psykiatrin och är övertygad om att ett nikotinstopp ökar risken för att falla tillbaka. Jag har känt en stor likgiltighet och tomhet, lik den jag kände under mina värsta månader. MEN eftersom jag varit deprimerad under tiden då jag snusade så vägrar jag gå på den dumma idén om att “Allt blir bra om du börjar igen”.
Nu jobbar jag mer med mig själv och mitt sinne än någonsin, tack vare att jag inte har nikotin längre. Jag har ingen snuttefilt och måste möta mig själv ensam. Det är ett helvete ibland, men belöningen i form av frihetskänslor är väldigt lockande. Snuset glömmer jag för det mesta - nu jobbar jag bara med mitt välmående.
har också varit deprimerad under min tid som snusare. Jag tror man i längden kommer att må bättre psykiskt av att ha slutat snusa (det är vad jag intalar mig). Jag läste en del om dopamin och nikotinstopp precis i början när jag slutat. Så jag var en aning beredd på att det kunde komma en svacka. Riktig hur tung den skulle vara var jag dock inte helt beredd på.
Du säger också att du märkt av mer likgiltighet och tomhet. såvitt jag kan se från räknaren ligger du 18 dagar före mig. Upplever du att det har vänt ännu?
Ja det var väldigt lätt att gå ner i en svacka,
tror till och med det är abstinensen som undermedvetet lät mig falla ned i den onda spiralen och får mig att tro att “om jag bara tar en snus så blir jag lycklig igen”. Men så enkelt är det nog inte. Är man depressivt lagd och slutar snusa så får man nog tyvärr vänta sig ett par rejäla dippar, om man inte förändrar livet i samma veva.
Jag mådde som sämst dag 40-50 psykiskt, då var jag stundom fullständigt tom och likgiltig inför livet. Men nu har jag börjat känna saker igen tack gode gud. Om det har med snuset att göra eller inte spelar ingen roll, jag är inte sugen på snus alls. Men det gör det ibland värre: när jag känner tomheten och sen inser att snus inte kan fylla den där tomheten. Då kan jag tänka att det inte finns något att fylla tomheten med överhuvudtaget.
Men dipparna är inte utdragna och nu har jag faktiskt börjat uppleva små glädjerus igen, som en belåten människa bör! Snus är inget vi offrar eller “ger upp”. Snus är bara en psykiskt påhittad snuttefilt. Tror därför det är farligt att försöka “överleva” eller “hålla ut”. Istället gäller det att förtränga snuset aktivt.
Idag har jag varit glad i hågen hela dagen, trots fattig sömn och en medioker dag. Jag är bensäker på att jag aldrig mer kommer att snusa : )
Ganska övertygad om att depression och nikotin hör ihop. Från det jag läst så funkar nikotin som tillfällig dopamin-höjare. Detta är ju jättebra i början eftersom det lindrar depression och nedstämdhet precis när man är nybliven snusare.
Efter ett tag kompenserar kroppen och sänker dopamin (och norepinephrin) produktionen. Då behöver man nikotinet för att komma upp på normal nivå istället. Utan nikotinet blir man depp. Detta samband verkar vara en av anledningarna till att antidepressiva läkemedel ibland används vid rök/snus-stopp.
Denna gång har jag därför bestämt mig för att acceptera nedstämdheten/deppet. Jag tänker på det som en rent neurokemiskt obalans som det kommer att ta kroppen en viss tid att fixa. Så fort de negativa tankarna kommer så säger jag till mig själv att ignorera dem. Om de forfarande är kvar om två månader, så får jag ta itu med dem då. Men just nu så vägrar jag ta dem på allvar. Få se om det funkar…
Bra krigat.