Ikväll slog det till, nedstämdheten. Känner mig väldigt nere och apatisk. Jag har tränat under kvällen men det har inte hjälpt, känslan efter att man tagit ut sig brukar annars vara väldigt skön. Jag vet att dag 40-50 är jobbigt, och jag vet också att många faller dit då. Men det tänker jag inte göra. Igår hade jag ett ganska starkt sug, liknande det som är under de första dagarna. Men idag känner jag mig mest tom. Jag är inte sugen på att röka eller snusa. Fyfan det är därför jag är här nu. Tror det är lätt att se nikotinet som någon form av befriare, men det är pågrund av nikotinet som det är jobbigt, aldrig någonsin mer.
Jag vet att det är en fas, och kanske så känns det bättre imorrn igen. Men gör det inte det så gör det inget, jag visste att det inte skulle vara smärtfritt att sluta. Kämpa kämpa
Den tomhetskänslan du skriver om förstår jag till fullo.
Försök fylla den med något"glädjande"(något du tycker är riktigt
roligt unna dig något; En extra stund i skogen,en kul film, trevligt fika med en positiv vän,något bara för dig)
Nu när du vet att du kan känna så.I och med att du"tar bort något"uppstår
ett tomrum.Saknade i sig själv kan upplevas som sorg.
Det kommer bli bättre
Innerst inne vet Du det själv.
Bra jobbat Nu går vi vidare emot friheten.
Allt Gott/
Vante Ante
Idag är det min första födelsedag utan nikotin på många år. Känns som en rätt bra present att ge sig själv.
Men jag har en bekännelse att göra.I lördags, under dag 48, var jag lite halvfull och bestämde mig dumt nog för att röka två cigaretter. Beslutet kom från ingenstans, jag hade egentligen inget större sug, det var mer en stor nyfikenhet på att få njuta av en nikotinkick. Men, jag fick ingen njutning alls. Allt som hände var att jag blev lite skakig och yr, fanns ingen njutning alls.
Jag ville skriva om det här, men jag ville först vara säker på att jag kunde fortsätta min resa och att jag inte hade halkat dit igen. Kvällen efter hade jag ett starkt sug och abstinens, men jag har ju slutat så att fortsätta ta nikotin var uteslutet. Men sedan har det varit bra. Jag har inte haft något problem med att vara omgiven av rökande och snusande vänner. Faktum är att jag tänker mindre och mindre på snus nu senaste dagarna. Även om jag kan tycka att det luktar gott.
Jag rekommenderar ingen att göra det jag gjorde, utan jag ser det mer som att jag fått en andra chans att fortsätta få vara nikotinfri. Så det kommer jag kämpa för att få fortsätta vara!
Har varit i London över helgen, och inte tänkt mycket alls på snus. Det känns som att efter dag 50 kom det någon brytpunkt där jag började tänka mer sällan på nikotin. Idag har jag ett litet sug, men det är ju ingenting om man jämför med det i början. Njuter av att jag fått mycket mer energi sen jag slutade. Bara köra vidare. Kämpa ni andra!
Den senaste veckan har gått bra. Snus och nikotin upptar mindre och mindre av min tankeverksamhet. Inte haft något sug alls i princip, förutom idag. Vilket är varför jag gick in här för att skriva. Romantiserar snuset och nikotinet. Tänker att det måste vara något som är så bra eftersom folk går igenom så mycket för att få dra i sig både snus och cigg. Men jag vet ju varför, det är ett beroende och när jag höll på med det gav det ingenting. Jag kanske uppskattade någon månad efter jag börjat. Men resten av de åtta åren var bara ett maniskt missbruk. Jag måste påminna mig själv om detta.
Ska läsa om Allen Carr´s bok Äntligen Icke rökare. Läste den för ungefär ett år sedan, även om jag inte slutade då så insåg jag varför jag höll på med snuset, vilket senare ledde till att jag nu slutat. Rekommenderar alla som slutat/vill sluta att läsa den.
Annars har jag nu också kommit en bra bit mot mitt mål på hundra dagar. Kul! Bara kämpa på
Tja jag klarade mig i 30 dagar och mitt humör gick upp och ner hela tiden, men i slutändan var jag galet deppig. I mitt huvud så skulle jag vara för evigt deppig om jag inte fick i mig nikotin, så där gav jag upp dumt nog. Hur gick det för dig, är du fortfarande nikotinfri?
