Motivationen avgör

Dagbok
1

Efter över 25 års eget nikotinmissbruk spottade jag ut den sista prillan i måndags. Äntligen motiverad! Och allt känns så självklart den här gången…

Det är inget dramatiskt som har hänt egentligen. Tror jag. Kanske att en uppriktig avsky för giftet har börjat gro och sedan växt sig starkare för varje gång som treåringen hemma har varit extra intresserad av dosan. Eller när sjuåringens klasskompisar nyfiket har frågat varför jag stoppar nåt under läppen. Eller när jag panikslaget konstaterat att jag inte har dosan i fickan när jag kommer till gymmet och då har valt att INTE TRÄNA, UTAN ISTÄLLET GÅTT OCH KÖPT SNUS! Fan, vilket jävla gift!!!

Jag tror att jag faktiskt har varit beroende av nikotin sedan jag föddes. Under min uppväxt rökte alla vuxna i min närhet. Mamma, pappa, farmor och farfar. Inomhus. I bilen. Konstant. Flera paket om dagen.

Jag minns den stora bruna askkoppen som stod på bordet i det TV-rum jag skulle sova i hos min farmor och farfar. Där jag BODDE i många år. Kvällsrutinen var densamma. De tittade på sena nyheterna, tog en varsin cigarett, fimpade och sa god natt. Samtidigt som de släckte i taket kunde jag ana den lilla slingan rök som steg upp från askkoppen och förenade sig med molnet uppe vid taket. Farfars tobak luktade visserligen gott, men jag gissar att det inte var alldeles hälsosamt för en åttaåring att sova i det där.

Vid 14 års ålder började jag själv bruka nikotinprodukter. Testade en första gång på en resa och mådde inte alls dåligt, snarare tvärtom. Inte som flera av mina kompisar som spydde och hade sig. Blev snabbt den som kunde ha inne en snus längst i klassen. Ja, kanske på hela skolan. Oerhört tufft. Not. Sommarjobbade och rökte så fort jag kom åt. Mest röda Marlboro, ibland Prince. Ingen hemma kunde urskilja någon röklukt från just mig och jag kunde ju utan problem finansiera bruket själv också. Helt fast redan då.

Genom åren har jag gjort ett par seriösa försök att sluta med nikotin. Det allra första gav nog störst utdelning, då jag faktiskt övergick från lössnus till portion och samtidigt slutade röka. Började iofs parasit-röka, men bara på fest.

Ett annat försök slutade med den mest sinnessjuka upplevelse jag haft, när jag dag nummer sex satt och stirrade in i en vägg helt utan livslust. Ingen gnista. Ingen mening. Livet var inte värt att leva utan snus. På fullaste allvar. Fy fan vad det var läskigt. Så jag böjde mig för giftet igen. När jag i efterhand tänker på hur det kändes i kroppen så var det verkligen verkligt. Men såklart fullständigt riggat av belöningssystemet…

Senaste gången testade jag “kuren”, med nikotinplåster, sugtabletter och hela baletten. Det fungerade bra ända till sista nedtrappningssteget, typ sjätte veckan (skulle såklart ha köpt hela kuren direkt från början för att inte utsättas för frestelse, men icke…)

Apoteks-tanten, som nog bara ville vara snäll, la fram ett paket Zonnic:

  • “Har du provat det här?”
  • “Nej, vad är det för nåt?”
  • “Det ska tydligen vara bra när man slutar snusa, små påsar med en liten dos nikotin. Om det blir riktigt jävligt nån dag.”
  • “Hmm… jaha… ja, jag tar väl en sån då! Om det krisar är det ju bra”

Ridå! Har till och med plåster kvar hemma.

De senaste åren har jag kombinerat Zonnic med portionssnus. Och den “lilla dosen” nikotin visade sig vara hela 4 milligram, anpassat för att sluta röka, eller möjligen sluta med lössnus. Har nu varit beroende av den svindyra apoteksprodukten också! Borde nog skicka den här berättelsen till apoteks-tanten. Och en räkning! Fem år. Ungefär 250 dosor Zonnic per år. Och lika många dosor Kronan portion. Summa summarum över 100 000 skattade pengar. Jävla kärring!!! Förlåt!

Nåja, nu är det slut. Det har gått 48 timmar och jag kommer inte att köpa en enda nikotinprodukt till. Jag ska lägga pengarna på annat istället. Spara lite extra till barnen, unna mig något jag har suktat efter, köpa blommor till min älskade fru.

Jag vill, jag kan, alltså gör jag!!!

2

Bra beslut och helt rätt att satsa på “Cold turkey”. Strunta i alla nikotinprodukter. Strunta i vikten och ät vad du vill. Hälsovinsterna kommer ändå och du kan gå ner i vikt senare.

Du plågas 2-3 dagar till men sen är den fysiska delen över. Visst kan du ha lite sömnproblem någon vecka till men din kropp börjar återhämta sig. Kan jag klara det efter 44 år kan du det också. Det handlar om vilja. Men viljan verkar finnas där.

Läs veteranernas dagböcker här så vet du vad som väntar dig. Längre bort är det ett himmelrike och du kommer att undra varför du snusat så länge.

3

Hej och välkommen VanQuijote!

Jag kan redan nu säga dig att det inte kommer att ta speciellt länge innan du kommer att inse att detta var ett av de absolut bästa besluten du gjort på väldigt lång tid.
Förbered dig på strid som inte alltid är enkel, men så länge man har den rätta inställningen som jag redan kan se från din första post så kommer du att klara av det!

Möjligt att alla vägar bär till Rom, men speciellt glad blir även jag av att du väljer köra cold turkey. Det är verkligen en no nonsense metod, nikotinet SKA ur kroppen och hjärnan sakta men säkert programmeras om till ett liv utan nikotin.

Du skrev att du har 25år av nikotinmissbruk bakom dig, den goda nyheten är att man inte behöver jobba 25 nya år för att programmera om hjärnan. Du har etthundra kvartal av missbruk bakom dig och behöver bara jobba ca ett kvartal för att programmera om!

Precis som iceman redan nämnde, läs dagböcker, det finns väldigt många bra och välskrivna som inspirerar en i sin egen kamp.

Lycka till!

4

Tack för peppningen! Jag ska leta reda på några dagböcker (hur vet man vilka som är veteraner här på forumet?)…

Cold turkey känns personligen som den enda vägen. Skönt att höra att fler också tror på det! Jag tänker att allt annat är att leva i någon slags märklig lögn där nikotinet och belöningssystemet fortfarande styr. Det är ju det jag vill bort ifrån!

Mumintrollet - jag gillar verkligen den kvartalsvisa beräkningen! 1 mot 100. Det är ju nästan ingen insats alls! :slight_smile:

5

Du hittar veteranernas dagböcker genom att bläddra framåt och titta på de som har många inlägg. Räknaren står ju där. Själv blev jag mycket inspirerad av cumulusnimbus dagbok.

Det blir lättare att klara svårigheterna om man är förberedd. Veta vad som händer runt 40 dagar och att svåra attacker kan komma efter detta. Sen är det inspirerande att läsa hur bra den som slutat snusa känner sig som nikotinfri.

6

Kör hårt VanQuijote. Just känslan av vanmakt och förskräckelse när ens barn börjar pilla på dosan eller ens cigaretter ger iskalla kårar längs ryggraden. Deras första grepp om dödens stafettpinne för att föra generationers missbruk vidare… Den bilden har för evigt etsats på min näthinna och då väger slutandes obekvämligheter mycket lätt. Du är bara 3 månader bort från att skörda frukterna av ett av ditt livs bästa ställningstagande. En dag i taget, det går fort och är lättare än du tror. Busenkelt faktiskt…

7

Efter ett par tuffa dagar har jag åter sökt mig in här på forumet. Tänkte för några dagar sedan att jag nog klarade mig utan er, men det verkar inte så. Inte än.

Jag har tillåtit mig att snutta på ingefära (till och med under läppen), att äta så mycket socker jag vill och att unna mig “god” mat (=snabba kolhydrater). Snart är det slut med det också, om ca 10 dagar till. Då kommer jag definitivt att komma in igen och läsa vad ni har skrivit…

TACK för att ni har delat med er av era erfarenheter av snusmonster och annat! Nu känner jag mig “på rätt sida” igen.

8

Självklart så kan man klara av att sluta snusa på egen hand, men fallgroparna på vägen är många och genom att delta här och lära sig av andras erfarenheter, så ökar chanserna att man ska lyckas. Inga garantier kan förstås ges, alla är olika och måste hitta sin egen väg ut ur snusträsket.

Den trista verkligheten är att endast ett fåtal kommer i slutändan att vara framgångsrika i sitt utbrytningsförsök. Vägen till ett snusfritt liv är längre än man först tror, och det stöd man kan få av andra slutare, de enda som på djupet kommer att förstå de processer man går igenom, är ovärderligt.

Kör hårt och oavsett om du går solo eller plöjer berättelserna på forumet och blir aktiv här, lycka till med ditt slutande

9

Jag inser att erfarenheterna inte kan förstås av andra än snusare själva. Inte på riktigt, på djupet. Det är oerhört stort av dig cumulusnimbus, som varit snusfri i snart tre år(!!!), att vara här och supporta oss “ny-nyktra”. Uppriktigt tack! Så även till er som var in och stöttade direkt efter mitt första inlägg - Mumintrollet och Iceman…

Som sagt så var det tufft i förrgår och igår. Oerhört rastlös, svårt att fokusera och allmänt grinig. Och det otroligt irriterande snusmonstret som kikade fram flera gånger i timmen: “Äh, skit i det här nu! Bara börja igen, så blir allt som det ska…”, “Titta där, ser du snusdosan på hans skrivbord!? Det är bara att fråga så får du nog ta en…”, “Du ska ju ändå på fest på lördag, köp en dosa nu och så slutar du igen på söndag…” o.s.v.

De hittills positiva effekterna är dock så pass stora att jag kan använda dom för att fäktas med snusmonstret:

Fantastisk (=normal) munhygien! Hade glömt hur det känns att vakna fräsch i munnen!

Behöver inte smörja läpparna om och om igen, räcker med 1-2 ggr per dag nu

Inga snusmissfärgningar på fingrar/under naglar längre!

Vilopulsen har sjunkit med nästan 20%, hoppas att just det hjälper konditionen på sikt också!

Innan jag slutade hade jag väldigt torr hårbotten en längre period, men plötsligt verkar det ha uppstått någon slags balans där (jag har egentligen ingen aning om det har med slutandet att göra, men jag väljer att räkna in det…)

Idag känns det än så länge som en bättre dag. Eller egentligen kändes det bättre redan igår kväll när jag återvände hit in och försjönk i era berättelser. Jag tänker inte heller ge mig! Bra jobbat allihopa!

10

Du kommer att få uppleva ännu fler positiva hälsoeffekter. Blodtrycket sjunker, sömnen blir bättre och därmed blir immunförsvaret bättre o s v. Men du har en bit kvar innan du fullt märker det.

När man börjar snusa åker man sakta, sakta ner i snusträsket. Försämringarna går så sakta så de märks knappast men de finns där. Sen är du oftast ung när du börjar snusa och märker inget negativt på hälsan. Jämför en tjugoårig rökande tjej med en femtioårig rökande. Den som är 20 år är fortfarande fräsch medan en rökande kvinna 50 år har grå hud, rynkor över läpparna, är tröttare m m.

Själv slutade jag främst snusa för att få bättre hälsa. Och det fick jag :slight_smile:

När snusmonstret attackerar så antingen ignorera helt eller säg några fula ord åt honom. Låt bli att argumentera med snusmonstret! Visa att du har makten.

11

Jag känner igen väldigt mycket av det du skrivit. Jag kommer även själv ihåg hur förvånad jag var över de väldigt tidiga ljusglimtarna man fick, jag skrev en del själv om det tidigt i min dagbok.
Det var lite som att öppna luckor i en julkalender, det kom hela tiden nya överraskningar. Mycket var sådant man “glömt bort” under sin tid som missbrukare. Jag fick mycket extra krafter själv av det.
Skulle ha känts väldigt hopplöst om vägen skulle varit oändligt lång utan ens en liten ljusglimt.

Något som varit (och fortfarande är) en stor hjälp för mig är att kika hur andras sluta-snusa-resor varit vid omkring samma antalet dagar som man själv betat av. Väldigt mycket styrka fick jag även av att läsa hur allas resor blivit enklare hela tiden ju fler dagar som blivit undanstökade. OM MAN BARA VILL så är man själv där en dag :slight_smile:
Hur många gånger har man inte haft lust att snabbspola lite dagar framåt :smiley:

Känns det bättre dag 60 än var du befinner dig nu? Svar ja, det känns bättre, betydligt bättre! Dvs bara att bocka av dagar så börjar lättare perioder komma allt oftare. Det är en lång och stenig väg, sakta men säkert blir det iaf lättare och lättare.

Kämpa på! Det är verkligen värt mödan!

12

Tack för pepp! Jag försöker att notera de där ljusglimtarna som extra bonusar. Upplevde ytterligare en i helgen - hoppas att de fortsätter dyka upp!

I lördags var det nämligen bröllop och fest, trevligt och roligt! Var mentalt förberedd på att det skulle bli ett helvete att festa utan snus, särskilt att sitta på långmiddag. Men det gick förvånansvärt bra!

Under niko-tiden glömde jag ofta bort att lägga ut snusen innan jag satte mig till bords, vilket medförde en del onödiga ursäktanden för “toalettbesök” när konversationer vid bordet precis börjat komma igång eller när förrätten just ställts fram. Alternativet var ett försök att osynligt (knappast!) lägga ur dubbla påsar i ett överfullt doslock. Inte vidare fräscht i sammanhanget och definitivt inte ett bra första intryck…

Denna gång flöt konversationer och matintag på helt utan snus-bekymmer. Varken praktiska eller tankemässiga! Så 1-0 för snusfrihet på långmiddag! :slight_smile:

Tackade också nej till “skämtsamma” erbjudanden om festsnus - “Snus kanske?”, “Få se om du klarar det här nu då - snus varsågod!” Skitsnusare! Fast jag gillar dom ändå…

13

Och jag firar TVÅ VECKOR idag! Inte för att jag tänker slappna av bara därför, men det känns oerhört skönt! :stuck_out_tongue:

14

Grattis med två veckor!

Underbart! Hur ofta har man inte diskret försökt drägla ut begagnade portioner i det överfyllda locket vid ett bord. Dosan var man i tillägg ofta tvungen att stoppa ner i fickan och hoppas att inte den överbokade begagnade delen “poppar” upp i fickan, vilket den ju stundtals gjorde :D. Jag kan ju inte påstå jag saknar det.

Det är möjligt att även du märker hur mycket av det man trodde skulle vara mest oöverkomligt i slutändan inte alls är så jobbigt. För mig hade exvis kaffe, efter-maten, morgon, alkohol ingen betydelse alls. Däremot bråkade något överraskande snusmonstret efter ett löppass och jag har fortfarande sug ibland efter löprunda, numera dock inte alls lika intensivt längre.

Kriga på vidare, detta klarar du!

15

Hurra! I morse var första gången som jag vaknade, klev upp, åt frukost och gjorde mig i ordning utan att en endaste gång gå till “snus-hyllan” (bara för att där upptäcka att jag ju har slutat)! Eller ja, senaste veckan har jag nog kommit ihåg det redan när jag rest mig från bordet eller varit på väg fram, men ändå. Vi får hoppas att det inte bara var en tillfällighet, utan att den tidigare rörelseprogrammeringen börjar släppa på riktigt.

Jag klappar visserligen fortfarande med händerna utanpå jackfickorna för att kolla att snusdosan är med. Skillnaden nu jämfört med under niko-tiden är att jag faktiskt blir glad av att upptäcka att dosan saknas. Det blir en liten pepp för mig själv.

Jag tuggar fortfarande ingefära ett par-tre gånger per dag, typiskt vid en lite längre biltur eller vid långa möten. Mest för att undvika att stoppa i mig en massa socker, som jag gjorde första veckan. Papperstussar känns fortfarande okej att ibland stoppa in i förebyggande syfte, t.ex. när det är dags för hämtning dagis, hämtning skola, inhandling mat och så “hell hour” hemma innan middagen står på bordet. Jag har tänkt mig att sluta med substituten vid månadsskiftet, men det är inte en plan skriven i sten - det känns inte som att det är livsviktigt.

De senaste två-tre dagarna har gått förvånansvärt enkelt. Lätt rastlöshet emellanåt, men inga riktiga attacker. Och lyckligtvis inget snusmonster!! Jag har dock läst flera av veteranernas dagböcker och förstår att detta inte alls ska tolkas som en signal på att det är över, utan att det snarare är tid att ladda mentalt för nästa prövning. Vissa har tydligen upplevt en jättejobbig period efter 20 dagar, andra runt 30. Vi får väl se när det blir - jag försöker stå beredd!

16

Grymt jobbat VanQuijote!

Jag är just nu efter 3-4 inne i en mentalt jobbig period då mitt humör är kaos helt utan anledning och jag mest hela tiden känner mig irriterad och arg. Dock har pojkvännen som slutade ungefär samtidigt som jag inte känt av ett dugg så detta kan säkert skilja sig åt. från person till person. Drabbar det dig med är det bara att tänka att det blir bättre, och träna som en tok (det hjälper mig iallafall). Att låta bli snusen upplever jag dock inte som så mycket jobbigare, men den här gången är jag verkligen inställd på att lägga av för alltid och det verkar du med vara så!

Lycka till :slight_smile:

17

Tack detsamma malinjo! Håller med om att träningsendorfinerna utgör ett fantastiskt tillskott i den fysisk-kemiska härvan av ämnen och reaktioner i sluta-processen!

Det är nyttigt att höra att de psykiska abstinensbesvären faktiskt skiljer mycket från individ till individ (även om det egentligen säger sig självt). Ju fler dagböcker jag har läst här på forumet, desto tydligare har jag kunna föreställa mig VAD som kommer att ske under min sluta-process, men inte riktigt NÄR. Men det där VAD kanske inte heller är helt gemensamt. Nu tänker jag att det bästa vore att vara beredd på att kunna känna/må/reagera lite hur som helst, när som helst. Och primärt koppla känslan till att jag har slutat snusa.

På minuskontot. Glömde min femkronors-knöl med färsk ingefära hemma igår morse och tomhetskänslan när jag upptäckte det var läskigt bekant. Jag höll mig visserligen från att gå och köpa en ny, men när jag kom hem skyndade jag mig in och njöt otroligt av att tugga på en liten bit. Det beteendet känns fullständigt sjukt! Men det är fullständigt normalt för varenda snusare skulle jag säga. Djävulska gift!

18

Det är tillåtet att må/känna/reagera lite hur som helst och att man kan koppla känslorna till snus slutandet. Vi är alla olika och känner/handlar därefter som de unika individer vi är. Jag visste ingenting om vad och när den grå vardagen skulle komma, men den pågår hos mig just nu och började runt 34-35 dagar. Jag har uppmärksammat att det inte är ihållande utan att det faktiskt finns luckor av dagar som är bättre och att det sen kan komma dagar som är mindre bra. De här mindre bra dagarna är jobbiga då slits man mellan hopp och förtvivlan (åtminstone jag). Jag tycker inte att du ska göra det till en större sak, än vad det är med ingefäran den tiden kommer när du inte behöver det. Själv tuggar jag fortfarande tuggummi och tillåter mig det. 18 dagar drygt 2 veckor starkt jobbat.

19

Tack Sverker! Det känns lindrande att höra att det inte behöver vara en konstant grå tillvaro, ens under den värsta perioden.

Jag är dock osäker på ingefäran, känner att jag har lite samma beteende och tankebanor som med snuset. Visst, kanske går det bort av sig själv. Annars måste jag sätta en tydlig tidsgräns och “ta fighten” med substituten också.

Tre veckor idag. En av de magiska gränserna! :slight_smile: klapp på egen axel

20

Jag tycker mig nu kunna konstatera att ingen dag är den andra lik vad gäller suget efter snus. På morgonen, dagen och eftermiddagen igår kändes allt hur lugnt som helst. Knappt ens några tankar på snus. Vid niotiden igår kväll fick jag plötsligt fullständigt frispel och mulade i mig ett rör Pringles, en förpackning salta pinnar och en halvliters cola på en kvart. Det var det eller en snus, bara för att någon jäkla receptor i hjärnan fick för sig att den ville gosa en stund med en liten nikotinmolekyl. Fy fan för giftet!