Nu ska jag göra slag i saken! Slutade röka 2003 med hjälp av ett forum som hette Pepp. Jag lyckades mycket tack vare dagboken på det forumet och tävlingsinstinkten att man inte vill misslyckas utan samla på sig tobaksfria dagar. Dumt nog smög jag in ett beroende av snus som under många år höll sig på festnivå men gradvis blev värre. Nu snusar jag nästan en dosa portion dagligen. Återkommer med mer info när jag inte har en tvåårig dotter bredvid. 
Nu har jag tid att skriva lite mer. Är nu inne på tjugonde timmen utan snus. Går ändå över förväntan, gjorde ett halvhjärtat försöka att sluta förra veckan när sista dosan tog slut, men då blev jag helt galen efter tre timmar och kunde inte tänka på något annat än att åka och köpa en dosa. Nu har jag en del mer fysiska besvär, som jag dock tycker är mer lätthanterliga än det oemotståndliga suget. Men det är ju ändå så att varannan tanke som dyker upp i skallen handlar om snus:
“Då ska vi se vad jag ska göra idag…”
“Snus? Åka och handla snus?”
“Nej jag har slutat. Jag kan ju börja med att lägga i en tvätt i alla fall.”
“Jädrar vad gött det vore med en snus just nu.”
“Sen kanske jag ska passa på att städa när barnen är borta.”
“Man stoppar in den under läppen och så svider det lite gött.”
“Först frukost.”
“Och sen en snus på det!”
Förutom detta går jag runt och känner mig väldigt seg i huvudet, som att det är en fördröjning mellan att sinnesintrycken går in och att jag uppfattar dem. Och lite lätt yrsel. Som någon beskrev det känns det lite som att vara full fast utan euforin. Och så känns det som att det växer och bultar någonting innanför tinningarna som vill ut.
När jag slutade röka bestämde jag mig för att under denna tid inte neka mig något annat jag blev sugen på, främst då godis och liknande. Kände jag mig sugen på gott och blandat kl 23 gick jag helt enkelt och köpte det på en mack utan dåligt samvete. Tobaksbegäret ska hållas stången, det är prio 1. Så tänkte jag göra nu också. Det blir framför allt lakrits/salmiak, dels eftersom det är mitt favoritgodis (snusen jag snusade hade också salmiaksmak) och dels för att det passar ganska bra som substitut - en turkisk peppar suger man på en stund och man möschar inte in hela påsen på en gång på samma sätt som gelégodis.
24 timmar nu. Minns inte när jag senast var utan snus så länge, men det var nog några år sen. Snusbegäret ligger hela tiden där och pockar, men att ge vika är inte ett alternativ. Jag försöker se det som att jag har en infektion i kroppen som jag bara måste vänta ut.
Grattis med ett bra beslut Dr!
Kriga på, en timme i taget, en dag i taget så kommer du att greja detta!
Härligt att även Du fattat ett såå bra beslut.
Din kropp kommer tacka dig.
Kämpa gott.Läs gärna i “dagböckerna” när det känns jobbigt.
Då förstår du din resa bättre.
Stort lycka till/
Vante Ante
Tack mumin! Har läst en del i din dagbok med stor behållning.
Kom på att det inte alls var flera år sen jag varit utan snus så här länge - jag höll ju uppe i en månad i vintras kring feb-mars. Kring dag 30 gick det inte längre, kände mig helt deprimerad och ångestfull. Vet inte hur det går om det blir så igen.
Nu är det i alla fall drygt 39 timmars snusfrihet och känns lättare och lättare, inte lika zombieartad nu trots tidig morgon. Somnade halv nio igår så borde vara hyfsat utvilad…
DrSnus - välkommen! Och grattis till ett fantastiskt bra beslut!
Bra att du känner dig utvilad, trots småbarn… Jag skrev alldeles nyss en reflektion över dålig sömn och suget efter snus. Eller snarare om att jag omedvetet har ansträngt mig för att få ihop tillräckligt med sömn nu under slutandet, eftersom jag tydligt har känt av sambandet. Tipset är att inte fuska med sömnen medvetet iaf!
Så lycka till nu! Och läs veterandagböckerna här på forumet - som du redan märkt så är dom väldigt inspirerande att läsa och du får ta del av massor av värdefulla erfarenheter av vad som väntar!
Tack för glada tillrop! Två dygn nu och känns definitivt under kontroll. Tar en lakrits om jag blir sugen. Känns skönt att inte behöva tänka på snus hela tiden.
Sömnen ja, blir uppiggad om jag snusar på kvällen och får svårare att sova. Hade länge en regel om inget snus efter kl 20 av detta skäl. Detta förflyttades gradvis till inget snus efter 22, tills jag helt släppte detta och började somna med en snus inne var och varannan kväll… när man vaknar mitt i natten med äckliga snussafter i hela käften är man inte direkt stolt över sig själv. Har hittills sovit bra och länge efter snusstoppet, minus uppvaknandena pga de två barnen som båda är under tre år. Sömnigheten kunde man ju lindra med en snus när barnen vaknade kl 05:30, vilket man kan sakna, men sammantaget blir jag nog mer utvilad utan snus.
Tre dygn! Sov lite sämre inatt, svårt att somna in och lite oroliga drömmar. Har haft några tillfällen senaste dygnet då jag verkligen saknat snuset, typ efter macka och kaffe på förmiddagsfikat på jobbet. Känns på ungefär samma sätt som att man saknar en rolig arbetskamrat som inte jobbar kvar. Trist, men inget ohejdbart sug utan mer lite sorgset konstaterande. Har haft lite sug nu på eftermiddagen och gått och köpt mer lakrits. Än så länge råder undantagstillstånd, men på lite sikt vill jag bli kvitt denna önskan att stoppa saker i munnen i tid och otid. Just nu är dock prio ett att låta bli snus.
Helt rätt prio doktorn! Och fantastiskt bra jobbat! Tre dygn innebär att den fysiska fasen i praktiken är över och nikotinet har lämnat kroppen. Yrsel, synrubbningar och liknande bör avta. Nu börjar den tunga mentala kampen med snusmonster och annat.
De sorgsna tankarna, d.v.s. snusmonstret som visar en av sina skepnader, känns igen. Hos mig var det frekventa återkommande de första 8-10 dagarna, men har gradvis försvunnit och förekommer max varannan dag nu. Fortfarande i form av märkliga argument som att “en snus skulle göra den här kafferasten mycket roligare”. Roligare? Hur då? Egentligen?
Förbered dig på en del blixtattacker den närmsta tiden. Se till att ha någon form av plan för hur du ska hantera dessa. Dricka vatten, gå en sväng, balansera nåt på huvudet - vad som helst som dödar 10-15 minuter. Sen brukar det lägga sig.
Kör hårt doktorn!
Fem dygn nu. Känns ganska lätt för tillfället. Inga fysiska abstinensbesvär, inget stort sug och humöret är gott. Är mest orolig för att det ska smälla till med ångest och meningslöshetskänslor från ingenstans. Om det kommer gäller det att hålla hårt i relingen.
Nu vacklar jag lite. Väcks av äldsta dottern kl 05:50 på lördagsmorgonen. Morgonhumöret inte på topp. En snus hade gjort allt så mycket lättare…
Du kriga bra.
&
“Men efter regn kommer sol”
Det kommer bli bättre.
Allt gott till Dig & dottern./
Vante Ante
Tack Ante. Jag vek inte ner mig för suget.
Börjar närma sig en vecka nu!
Grymt starkt jobbat DrSnus, Hang in there!
Är det en vecka sedan du slutade nu?
Blir peppad av att läsa det du skriver, har snart gjort två dygn själv nu.
Japp, nu är första veckan passerad!
Har åkt på en brakförkylning, en riktig man-cold! Känner mig allmänt risig och eländig. Var uppe någon timme inatt när jag inte kunde sova pga smärtor från bihålor och svalg och oförmåga att andas genom näsan. Plus att jag var uppe med barnen ett par gånger enligt gängse rutin…
Det som är positivt är att jag inte har velat trösta mig med snus mer än en handfull gånger. Känns som att snuset har tappat lite av sin magi.
Nu ska jag snyta hjärnan ur mig! Hej så länge.
Bra krigat DrSnus.
Pigga på Dig nu./
Vante Ante
Åtta dagar, bra jobbat doktorn! Snart kommer du troligen att börja notera en del positiva effekter av slutandet. Håll utkik!
Nu börjar jag tappa räkningen på dagar, vilket väl är ett gott tecken. Tvåsiffrigt imorrn ser jag. Känns bra! Förkylningen börjar släppa så imorrn tänkte jag gå till jobbet igen. Snusandet känns avlägset, märkligt att jag höll på med det så länge. Borde ha försökt sluta fler gånger kan jag tycka, efter första två dygnens dryga abstinens har det ju gått lätt. (det är nu snusmonstret börjar konstruera tankar som “det var ju lätt att sluta, då kan du snusa litegrann, är ju bara att sluta igen…”)
Nu tänkte jag dra historien om mitt love/hate-relationship till nikotin. Det började ganska sent, i tvåan på gymnasiet. Innan dess hade jag sett rökning och snusning som något korkat och lite loseraktigt. Vid den här åldern drabbades jag dock av en experimentlusta. Jag ville uppleva saker själv, testa nya saker, inte ta andra på orden utan bilda mig en egen uppfattning av saker och ting. Jag var sugen på att testa olika droger men vågade inte riktigt och visste inte hur jag skulle få tag i dem. När det gällde nikotin trodde jag inte riktigt på att det kunde vara så svårt att sluta som det sades. Det var väl bara att låta bli? Jag kommer ihåg att jag sa till en kompis att man borde börja röka bara för att se om det verkligen var så svårt att sluta. Idiotisk tankegång förstås, men det illustrerar ganska väl hur jag ville uppleva på egen hand hur saker och ting var och inte lita på de budskap jag blev matad med. I grunden en ganska sund tonårsutveckling kan jag tycka, även om det blev lite fel.
Så jag började röka. Först i hemlighet, för mig själv. Jag ville inte skylta med det. Ganska tidigt fick jag dock smak för det. På morgnarna, när jag var notoriskt morgontrött och seg, började jag starta dagen med att ta en cigg på balkongen. Jag piggnade snabbt till och kände att livet var rätt gött. Vilken skillnad mot att plåga sig ur sängen! Morgnarna blev en höjdpunkt på dagen. Sedan lärde jag mig uppskatta efter maten-ciggen och festciggen. Förutom att nikotinet förhöjde alkoholeffekterna var rökpauser ett utmärkt sätt att knyta kontakter. I samförstånd med andra rökare kunde man småprata otvunget under de minuter ciggen varade.
Under trean i gymnasiet kröp antalet cigaretter sakta uppåt, men var nog länge inte mer än fem-sex per dag förutom vid fest. När jag började på universitetet fortsatte jag och kom upp i tio-tolv cigaretter per dag. Under andra terminen bestämde jag mig dock för att det fick vara nog. Jag ville inte vara en livslång rökare och jag visste ju hur skadligt det var för hälsan. Att sluta var svårt men inte överväldigande, det var ju ingen decennielång vana som skulle brytas. Som jag skrivit tidigare var jag inne på ett forum som hette Pepp, som drevs av cancerfonden och liknade detta i det att man stöttade varandra och räknade dagar.
Efter detta var jag så gott som nikotinfri i kanske fyra år. Visst, det hände att man tog en cigarr nån gång en sen studentfest. Jag minns inte när jag började be kompisar om snus på fester, men så började det. Denna vana höll sig på den nivån i ett par år. Nån gång 09-10 började jag dock köpa en enstaka dosa ibland. Varje fredag efter föreläsningarna brukade jag och några kompisar sätta oss påmett studenthak. Vi åt hamburgare, drack öl, snackade skit och snusade från eftermiddag till sen kväll. I början tiggde jag snus av de andra. Efterhand ville jag dock ha fler än jag iddes tigga och gick och köpte mig en dosa General white portion. Dosan brukade jag slänga när jag åkte hem för att inte frestas att snusa nästa dag. Som bekant flyttas gränsen nästan omärkligt fram, så plötsligt någon kväll “glömde” jag slänga dosan, och hoppsan, där var den nästa dag och nu kan jag lika gärna snusa upp den. Och hade man väl gjort det en gång var spärren bruten.
2010 blev jag klar med studierna, flyttade och började jobba. Nu fanns det inte lika många festtillfällen och inte lika många snuskompisar. Jag höll mig lugn ett tag. På fest brukade jag dock ofta bli våldsamt snussugen. “Snusar du?” “Nä, bara när jag dricker öl.” Och så började man hitta anledningar att dricka öl oftare. Man blir verkligen en mästare på att manipulera sig själv!
Ett par år senare trivdes jag sådär med jobbet. Bussresan på morgonen var kvalfylld och jag började lindra den med snus. Återigen lättade jag upp ett segt morgonhumör med nikotin. Gradvis blev användningen större och större. Från början dolde jag det för alla, ville inte ens att nån främling på bussen skulle se att jag hade snus inne. Delvis för att jag skämdes för det, men framför allt för att jag visste att om jag blev officiell med mitt snusande så skulle alla spärrar släppa. Mest gällde det inför min fru. Jag snusade länge i hemlighet för henne. Det blev knöligt i semestertider då vi sällan var ifrån varandra. Jag gick långa promenader med hunden och passade på att snusa. Till slut kom det oundvikliga: hon dök upp oväntat när jag smygsnusade, såg min skyldiga min och min buktande läpp: “Har du en SNUS inne??” Avslöjandet var odramatiskt, men mina farhågor stämde: nu fanns inga spärrar längre.
Snusandet fortsatte eskalera. Jag började köpa stockar - jag lurade inte längre mig själv att jag skulle sluta efter nästa eller nästnästa dosa. Två dosor i veckan blev en varannan dag och till sist nästan en om dagen. Regler om när jag fick och inte fick snusa tummades på, tänjdes och slopades. Ibland kom jag på mig själv med att vara snussugen fast jag hade en inne. Dubbla portioner började dyka upp allt tätare. Huvudvärk på kvällarna och insomningssvårigheter var regel mot slutet. Jag vaknade klockan två med en rinnande snus i käften och äcklades av mig själv. Nu fick det vara nog!
Och här är vi nu, tio snusfria dsgar senare!